Solidaritet

Det finns många områden i samhällslivet där mitten-höger- eller högerpartierna under de senaste årtiondena har beslutat att inte kämpa emot och att överlåta den absoluta dominansen till vänstern. Detta enorma misstag inträffade tydligare inom de europeiska partierna och rörelserna, eftersom de konservativa rörelserna i Förenta staterna ofta har haft en större vitalitet, kanske också som en följd av det större trycket från detta progressiva tänkande, som översvämmade de amerikanska universiteten tidigare än i Europa.

Kultur i allmänhet, och film, teater och musik i synnerhet, har varit en grogrund för vänsterns kulturella dominans. Just på grund av misslyckandet för den så kallade sociala högern, som föredrog att investera i ingenjörer, läkare, ekonomer och jurister. Resultatet blev en katastrof. Därför att dessa ingenjörer, läkare, jurister eller ekonomer, eller deras barn eller barnbarn, växte upp och utvecklade sin yrkesverksamhet i en alltmer radikal ideologisk magma, där traditionella dygder som den patriotiska livskänslan, modet, respekten för auktoritet och tradition, den kommunitära världsbilden, gradvis fick ge vika för de ”värden” som vänstern införde: individualism, globalisering, mångfald eller integration.

Samma sak hände under årtionden inom arbetarrörelsens breda spektrum. Efter andra världskriget monopoliserade vänstern den massiva kontrollen över arbetarna i Europa, när den konservativa högern beslutade att avlägsna sig – i en process som är mycket mer djupgående än vi föreställer oss, särskilt i de katolska länderna i Europa – från rikedomen i det som med tiden har kommit att kallas kyrkans sociallära, trots att den i mer än ett århundrade har erbjudit en katalog med åtgärder, resurser och principer som är mer än tillräckliga för att möta socialismen.

Efter att ha visat att vänstern har förrått den europeiska arbetarklassen och accepterat de nya identiteterna kön eller ras, återfår denna sociala höger med starka övertygelser andan och initiativet i försvaret av europeiska arbetstagare – även egenföretagare och småföretagare – som drabbas av konsekvenserna av omlokalisering av företag, globalisering och invandringsprocesser som drivs av de styrande eliterna.

Ett exempel är Spanien, där fackföreningen Solidaridad, som stöds av VOX, konfronterar och växer som ett alternativ till de stora klassfacken, med en tydlig socialistisk och kommunistisk bakgrund. Förra första maj uppmanade fackföreningen Solidarity återigen arbetarna att gå ut på gatorna, utanför klassfackens enhetliga uppmaningar. Detta är ett bra sätt att återta initiativet och ta ifrån vänstern ett utrymme som aldrig borde ha varit dess monopol.

Dessutom är det viktigt att denna nya fackföreningsrörelse är öppen i sina förbindelser med företag, arbetstagare, men också med ungdoms- eller student-, universitets- och intellektuella rörelser, som i dag växer över hela Europa, för ett bättre och mer fullständigt utbyte av idéer.

Fackföreningsrörelsen på 2000-talet kan inte begränsa sig till att upprätthålla och underblåsa konflikter mellan arbetstagare och arbetsgivare inom företag, eftersom de orättvisa situationer som uppstår i de flesta fall inte har sitt ursprung i företagsbeslut utan i direktiv, gemenskapsförordningar eller nationella lagar som skadar arbetsgivaren, inför förbud eller nya restriktioner som tillämpas på arbetstagaren. Den nya fackföreningsrörelsen måste återfå övertygelsen om att företaget är en gemenskap där arbetsgivare och arbetstagare normalt måste agera tillsammans, till förmån för företagets gemensamma bästa.

Ett bevis på detta var närvaron av framstående medlemmar av fackförbundet Solidarity, till exempel dess generalsekreterare Rodrigo Alonso, vid den konferens som anordnades av ECR Party i Madrid fredagen den 17 maj, tillsammans med dussintals företrädare för ungdomsförbund och ungdomsorganisationer från hela Europa och Amerika.