Spanien, Irland och Norge belönar terrorism

Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023 var en fruktansvärd händelse, en riktig katastrof, nästan ofattbar. Terroristerna våldtog kvinnor och dödade spädbarn. De mördade totalt 1.200 personer, fler judar än vad som dödats under en enskild dag sedan Förintelsen, och tog mer än 250 personer som gisslan. Till skillnad från nazisterna försökte Hamas-terroristerna inte dölja sin ondska. Istället visade de fräckt upp bilder av sina hemska brott på nätet. En annan skillnad var att nazisterna i krig oftast inte försökte gömma sig bakom civilbefolkningen, medan Hamas-terroristerna använder både gisslan och sin egen befolkning som mänskliga sköldar. Man räknar med att 125 personer i gisslan fortfarande är fångar någonstans i Gaza.

Tre olika och ömsesidigt fientliga populationer

Det var förvånande, ja rentav chockerande, att regeringarna i Spanien, Irland och Norge den 28 maj 2024 beslutade att formellt erkänna en palestinsk stat utan att åtminstone ställa som villkor att Hamas skulle frige den kvarvarande gisslan. Frågan är dessutom vad denna förklaring innebär. Enligt internationell rätt ska en stat ha 1) en permanent befolkning; 2) ett avgränsat territorium; 3) en regering; och 4) förmågan att ingå förbindelser med andra stater. Det finns inget sådant som den palestinska staten. Araberna i det tidigare brittiska mandatet med samma namn (1922-1948) är indelade i tre grupper som är fientligt inställda till varandra: 1) Araberna i Israel utgör cirka 20 procent av befolkningen och åtnjuter fulla rättigheter i en liberal demokrati, inklusive representation i Knesset. 2) Araberna på Västbanken har visst självstyre, men de bor i ett område som ockuperats av andra stater, först av Jordanien 1948-1967 och sedan av Israel. De styrs för närvarande av Fatah, som är ökänt för sin ineffektivitet och korruption. 3) Araberna i Gaza bor i ett område som länge varit ockuperat av andra stater, först av Egypten 1948-1967 och sedan av Israel fram till 2005, då Israel ensidigt drog sig tillbaka. Strax därefter tog Hamas makten. De är bittra motståndare till Fatah, vars medlemmar och anhängare i Gaza de förde bort, torterade och dödade i massor efter det israeliska tillbakadragandet.

Det finns ingen distinkt och permanent befolkning som kan kallas den palestinska nationen. ”Palestina” är bara ett av många namn på den region som omfattar Israel, Västbanken under Fatah och Gaza under Hamas. I denna region var judarna i majoritet fram till 300-talet e.Kr. Efter upprepade uppror mot romarriket dödades eller fördrevs de flesta av dem, även om en del stannade kvar i landet, kanske 10-20 procent av befolkningen. De kristna var i majoritet när regionen kontrollerades av det bysantinska riket, men år 637 erövrades den av muslimerna. Större delen av befolkningen konverterade därefter till islam och antog arabiska. Det ottomanska riket styrde regionen från 1516 till 1917 då britterna ockuperade den. Den judiska invandringen började i slutet av 1800-talet till följd av judeförföljelser i det ryska imperiet och på andra håll, och sedan på grund av sionismen, dvs. uppfattningen att judarna var en nation som behövde ett hemland och en stat. Invandringen ökade under åren mellan de två världskrigen då världens länder, med Chaim Weizmanns berömda ord, kunde delas in i de som ville utvisa judar och de som inte ville ta emot dem.

Sår som inte tillåts läka

Vid slutet av andra världskriget var cirka två tredjedelar av befolkningen i det brittiska mandatet araber medan en tredjedel var judar. FN:s generalförsamling föreslog 1947 en uppdelning av regionen mellan de två grupperna. De judiska ledarna accepterade förslaget, men regeringarna i arabstaterna avvisade det bestämt. (De araber som bodde i det brittiska mandatet hade inget att säga till om). När staten Israel grundades i maj 1948 gick arabländerna omedelbart till attack. Som en följd av detta flydde cirka 700.000 araber från Israel i tron på en nära förestående arabisk seger, medan judar i arabländerna flydde eller emigrerade under en något längre period, 600.000 av dem till Israel och 300.000 till andra länder. Israel besegrade mot alla odds de gemensamma arabiska styrkorna 1948, även om Västbanken därefter ockuperades av Jordanien och Gaza av Egypten. De judiska flyktingarna till Israel integrerades i samhället, medan arabländerna vägrade att ge medborgarskap till arabiska flyktingar från Israel och istället höll dem i särskilda läger i årtionden.

Under 1900-talet har många massfördrivningar eller ”befolkningsförflyttningar” ägt rum: 1923 flydde 1,6 miljoner greker från Turkiet till Grekland efter det grekisk-turkiska kriget, medan 400.000 muslimer flydde från Grekland till Turkiet. De flesta av dessa människor hade bott i generationer i sina födelseländer. År 1940 flydde 400.000 finländare till Finland från de områden som Sovjetunionen erövrat i kriget mot Finland. År 1945 fördrevs inte mindre än tio miljoner tyskar (eller tysktalande) från Polen, Tjeckoslovakien och andra centraleuropeiska länder. Det var ett tyst men verkligt mirakel att de relativt fredligt kunde integreras i den tyska förbundsrepubliken. 1947 delades Brittiska Indien i Indien och Pakistan, vilket ledde till att kanske sexton miljoner människor flyttade mellan de två nya staterna, medan minst en miljon miste livet i de våldsamheter som följde. Det var ett otroligt blodbad. År 1962 flydde omkring en miljon fransktalande algerier till Frankrike efter att ha fått veta att de antingen kunde lämna landet med en väska eller i en väska. I alla dessa tragiska fall hade dock flyktingarna ett land som var villigt att ta emot dem: Grekland eller Turkiet, Finland, Tyskland, Indien eller Pakistan och Frankrike. Långsamt fick såren läka. Så småningom kunde de överlevande återgå till ett normalt liv. Det fanns ett undantag: de araber som 1948 flydde från det brittiska mandatet Palestina efter grundandet av staten Israel var inte välkomna någonstans. Palestiniernas identitet formades således av arabländernas vägran att integrera dem i sina samhällen och att erkänna dem som medaraber. Så mycket för broderskap i arabvärlden.

Är palestinierna en nation?

Det råder ingen tvekan om att judarna är en nation. De delar ett språk, hebreiska, en religion, judendomen, och ett långt och rikt kulturarv trots att de var utspridda över hela världen från tiden för de judiska uppror som brutalt undertrycktes av romarriket fram till Israels grundande. Dessutom är detta en nation som har gett ett enormt bidrag till världscivilisationen, inte minst inom konst och vetenskap: Mer än 200 judar har fått Nobelpris. Judarna utgör cirka 0,2 procent av världens befolkning, men de utgör cirka 20 procent av pristagarna. Däremot har fyra arabisktalande muslimer (inklusive egyptier som i allmänhet inte betraktas som araber) fått Nobelpris, en i litteratur och tre i vetenskap, varav två bodde i USA och en i England. Dessutom har flera arabisktalande personer fått Nobels fredspris, ibland för att de lovat att inte döda fler judar. Men är palestinierna en nation? Det är sant att de alla talar samma språk, arabiska, och tillhör samma religion, islam, och att de alla kommer från samma territorium, det brittiska mandatet Palestina. Men de delar inte samma historia och framför allt inte viljan att vara en nation, eftersom de är uppdelade i tre grupper som är fientligt inställda till varandra. Det är därför inte särskilt rimligt att betrakta dem som en nation.

Två välklingande men dåliga idéer

Två idéer om hur konflikten i Mellanöstern ska lösas låter bra och upprepas i det oändliga av folkfrierier och professionella välgörare. En idé handlar om ett omedelbart eldupphör för att rädda civila liv. Men målet måste vara att förgöra Hamas, precis som målet under andra världskriget var att förgöra nazismen. Det var ingen som i början av 1945 tänkte på att de allierade skulle gå med på vapenvila med nazisterna för att rädda civila tyska liv om det innebar att Hitler skulle få styra en del av Tyskland från sin Berlinbunker. Kriget måste avslutas. Det finns civila dödsoffer i alla krig, men anledningen till att de är så tragiskt många i Gazakriget är att Hamas använder vanliga medborgare som mänskliga sköldar. Det är fruktansvärt, verkligen hjärtskärande, att se hjälplösa kvinnor och barn, och naturligtvis även oskyldiga män, skadas eller dödas i Gaza. Men det är Hamas som bär skulden. Det är de som är fega och gömmer sig bakom civilbefolkningen. Den israeliska försvarsmakten måste avsluta sin uppgift, och den blev inte lättare av förklaringarna den 28 maj från regeringarna i Spanien, Irland och Norge.

Den andra idén är en tvåstatslösning, något liknande den som arabstaterna förkastade 1947. Återigen, det låter bra. Men under rådande omständigheter är det orealistiskt. Ingen stat kan acceptera en grannstat från vilken man hela tiden kan förvänta sig raider och raketer. Hamas sticker inte under stol med att de vägrar erkänna Israels rätt att existera. Det är lärorikt, men också skrämmande, att de höll en konferens 2021 om vad som ska göras efter Israels försvinnande och ”Palestinas fullständiga befrielse från havet till floden”. De judar som vågade göra motstånd skulle dödas. Vissa andra judar skulle tillåtas att lämna eller stanna kvar som medborgare i den nya palestinska staten. De judar som var ”experter inom medicin, ingenjörskonst, teknik och civil och militär industri” skulle dock inte få lämna landet eftersom den nya staten var tvungen att dra nytta av deras expertis. Konferensen rekommenderade också att listor skulle sammanställas över ”ockupationens agenter i Palestina, i regionen och i världen” så att Palestina och andra platser kunde rensas ”från detta hycklande avskum”. Är detta den palestinska stat som regeringarna i Spanien, Irland och Norge erkänner? Naturligtvis inte i teorin, men sannolikt i praktiken, om Israel inte tillåts vinna Gazakriget.

De enda realistiska lösningarna

De enda två realistiska lösningarna på konflikten i Gaza och på Västbanken är för det första att arabstaterna tar emot arabiska flyktingar från dessa två territorier och integrerar dem i sina samhällen och för det andra att de som stannar kvar kan leva i självstyrande enheter, ungefär som schweiziska kantoner, inom Israel, som dock skulle behålla suveräniteten över regionen som helhet.