Subscribe
Pedro Sanchez och hans socialistparti, i koalition med spanska kommunister, kom till makten i juni 2018 efter en parlamentarisk förtroendeomröstning; mindre än ett år senare utlyste han nyval. Före omröstningen lovade han offentligt att han skulle ändra Spaniens strafflag så att anordnandet av en olaglig folkomröstning uttryckligen skulle betraktas som ett brott. Han försäkrade också väljarna att han skulle föra tillbaka den katalanska separatisten Carles Puigdemont till Spanien för att ställas inför rätta. Puigdemont hade flytt till Belgien för att undvika en fällande dom.
Under Covid-krisen 2020 utlyste Sanchez undantagstillstånd i Spanien i mitten av mars och höll befolkningen hemma i mer än två månader genom att styra genom dekret med minimal kontroll från parlamentets sida. Detta sätt att agera skulle senare förklaras olagligt av författningsdomstolen upp till sex gånger.
Istället för att stå fast vid sina löften före valet valde Sanchez att samarbeta med katalanska självständighetspartier för att behålla makten, eftersom han bara hade ett otillräckligt antal röster. Den 21 juli 2021 benådade han nio sådana oberoende politiker, som hade dömts för uppviglingsbrott efter att ha organiserat den olagliga folkomröstningen 2017 med skattebetalarnas pengar.
Den 6 september 2022 antog den socialistiska och kommunistiska koalitionen lagen om en integrerad garanti för sexuell frihet, vilket ledde till att hundratals våldtäktsmän och pedofiler fick lindrigare straff och att dussintals av dem till och med frigavs. För att kunna genomföra denna mycket ideologiska katastrof hade regeringen tidigare undanhållit negativa rapporter om lagen från parlamentsledamöter som motsatte sig Sanchez.
Den 22 december 2022 gjorde de spanska socialisterna precis tvärtom mot vad Sanchez hade lovat. De reformerade visserligen strafflagen, men bara för att upphäva uppviglingsbrottet och för att minska straffen för brottet förskingring av offentliga medel. Denna åtgärd gynnade dussintals politiker som utreddes, både separatister och socialister.
I maj 2023 beslutade Sanchez att utlysa nyval. Bara några dagar tidigare hade hans inrikesminister kategoriskt förklarat, med avseende på den katalanska frågan, att en ”amnesti inte erkänns i vårt rättssystem”. Denna uppfattning hade Sanchez själv förutspått två gånger, senast i en intervju i november 2022, men även under en presskonferens i september 2021, där han försäkrade alla att ”varken en folkomröstning om Kataloniens självständighet eller en amnesti är möjliga”.
I januari 2023 placerade Sanchez en välkänd socialist i toppen av författningsdomstolen. Även om detta gjordes i samförstånd med det spanska folkpartiet skulle utnämningen garantera premiärministern en majoritet för sin vänsterregering, för att undvika eventuella framtida beslut som de som fattades under covidkrisen.
Den 9 november 2023 meddelade Sanchez att han tänkte införa en amnestilag till förmån för de katalanska självständighetsivrarna, som han hade nått en politisk överenskommelse med. I avtalet ingick också inrättandet av parlamentariska kommittéer för att övervaka beslut på rättsväsendets vägnar.
Samma dag varnade den dömande maktens allmänna råd för att Sanchez handlingar hotade ”de spanska medborgarnas rättigheter och friheter”, medan alla spanska domarorganisationer uppgav att socialisternas initiativ ”i praktiken skulle innebära att rättsliga förfaranden och beslut underställs parlamentarisk granskning, vilket i sin tur skulle leda till en uppenbar inblandning i domstolarnas oberoende och ett brott mot maktdelningen”. På samma sätt utfärdade yrkesföreningen för inspektörer vid den statliga skatteförvaltningen ett uttalande med ett ”fullständigt och absolut förkastande av de avtal som är resultatet av förhandlingarna om installationen av den nuvarande premiärministern i Spanien”.
Mot denna dystra bakgrund verkar det ganska märkligt att Europeiska kommissionen inte skulle röra ett finger för att analysera respekten för rättsstatsprincipen i Spanien, särskilt om man jämför en sådan total brist på reaktion med den ständiga mobbningen av Polens och Ungerns konservativa regeringar under den nuvarande mandatperioden. Vem skulle i ett sådant beteende kunna se respekten för EU:s princip om jämlikhet och icke-diskriminering?
Källa till bilden: Shutterstock