Spaniens regeringsparti, Socialistiska Arbetarpartiet (PSOE), brottas för närvarande med korruptionsskandaler kring nyckelpersoner och en växande intern splittring inom partiledningen. PSOE:s nuvarande situation är långt ifrån den som rådde för bara tre år sedan under den senaste nationella kongressen. Vid den tidpunkten red partiet på en våg av stabilitet, styrde beslutsamt i pandemins efterdyningar och behöll kontrollen över Spaniens största autonoma samhällen. Denna fas av lugn och kontroll har dock gett vika för turbulens. Dissidentröster bland socialistledare har blivit allt starkare och liknar en medeltida revolt mot president Pedro Sánchez upplevda godtyckliga och ensidiga beslutsfattande. Dessa spänningar kommer att stå i centrum vid PSOE:s 41:a nationella kongress, som äger rum den 29 november-1 december i Sevilla. Partiet står nu inför ett osäkert politiskt landskap som präglas av opålitliga allianser med självständighetsinriktade fraktioner och en brist på sammanhängande ideologisk riktning. Sánchez ledarskap kritiseras av både interna kritiker och externa påtryckningar, eftersom partiet kämpar för att behålla sitt lagstiftningsmomentum efter att ha lidit betydande förluster i de lokala och regionala valen i maj 2023. Externt står PSOE också inför allt större utmaningar. Partiet har nyligen granskats för sitt svar på den förödande väderhändelsen DANA och befinner sig i hård opposition med Partido Popular i Bryssel, som försöker blockera Teresa Riberas nominering till EU-kommissionär. Dessa frågor förvärrar partiets redan svåra situation och förstärker uppfattningen om instabilitet inom dess led. Till detta kommer de ständiga skandaler som har blivit symboliska för PSOE:s svårigheter. Fallet med den tidigare ministern José Luis Ábalos, som är under åtal i Spaniens högsta domstol, och de pågående utredningarna av presidentens fru för påstådd otillbörlig påverkan, försämrar ytterligare partiets image. Trots dessa motgångar har president Sánchez visat motståndskraft, ofta liknad vid ett envist ”ogräs” som vägrar att vissna under press. Dessa kontroverser har dock lett till att ledande partimedlemmar har krävt genomgripande förändringar av både den interna styrningen och det externa ledarskapet. Dessa krav på reformer verkar dock vara illa tajmade och ineffektivt genomförda. Sánchez har konsoliderat kontrollen över viktiga institutioner inom rättsväsendet och media, inklusive riksåklagarämbetet, författningsdomstolen och domstolsväsendets allmänna råd. Offentliga organ som RTVE, Spaniens nationella radio- och tv-bolag, och forskningsorganisationer som Sociological Research Centre har också kritiserats för att fungera som förlängningar av regeringens inflytande. Även om dessa åtgärder är juridiskt försvarbara har de väckt allvarliga farhågor om att det institutionella oberoendet och de demokratiska normerna håller på att urholkas. Samtidigt har de namn som lyfts fram som potentiella makthavare inom PSOE:s nationella ledning – Patxi López, parlamentets talesperson, och Óscar Puente, transportminister – kritiserats för sin aggressiva taktik mot journalister, politiska motståndare och medier. Kritikerna menar att deras ledarstil ytterligare fördjupar partiets auktoritära tendenser och alienerar väljare som vill ha en mer transparent och ansvarstagande regering.
När PSOE nu närmar sig sin nationella kongress sker det under tyngden av interna splittringar och en växande uppfattning om en politisk häxjakt riktad mot premiärminister Sánchez inre krets. Denna interna strid och partiets bredare felsteg har betydande konsekvenser, inte bara för Spaniens medborgare utan också för landets rykte på den internationella arenan. Spanien, som en gång var en modell för demokratisk konsolidering, granskas nu av globala observatörer som ser med oro på landets nuvarande utveckling. I slutändan är de största offren för PSOE:s turbulens det spanska folket och landets institutionella ramverk. Kombinationen av intern oordning, externa skandaler och upplevda övertramp har urholkat allmänhetens förtroende och fläckat bilden av Spanien. Samtidigt som PSOE försöker omdefiniera sin riktning och återställa enigheten måste partiet inse att dess agerande får konsekvenser inte bara på hemmaplan utan även på den globala arenan, där kollapsen av en en gång stabil demokrati möts med förvirring och oro.