Subscribe
Stagflation är en term som har börjat dyka upp allt oftare i Europeiska unionens ekonomiska diskussioner under de senaste månaderna.
Detta ekonomiska fenomen, som kännetecknas av en kombination av ekonomisk stagnation och inflation, utgör en betydande utmaning för beslutsfattare och ekonomer. Stagflation är en situation där en ekonomi samtidigt befinner sig i ett tillstånd av finansiell stagnation och hög inflation. Detta innebär att den ekonomiska produktionen, mätt som bruttonationalprodukt (BNP), är svag eller till och med minskar, samtidigt som priserna på varor och tjänster fortsätter att stiga. Stagflation anses vara en särskilt problematisk situation eftersom den utmanar traditionella ekonomiska teorier. Under normala omständigheter tenderar inflationen att minska när ekonomin saktar in, men i stagflation sker motsatsen, och denna kombination av faktorer gör det svårt för beslutsfattarna att vidta effektiva ekonomiska åtgärder för att lösa problemet.
Orsakerna till stagflation kan vara komplexa och varierande, men det finns några huvudorsaker som kan bidra till denna ekonomiska situation. Några av de vanligaste orsakerna är den så kallade ”utbudschocken” som inträffar när det sker en kraftig minskning av utbudet av varor och tjänster i ekonomin. Denna minskning av utbudet kan orsakas av oväntade händelser som krig, energikriser eller naturkatastrofer som avbryter produktionen och orsakar utbudsbrist.
Stigande priser på råvaror, t.ex. olja, kan driva på inflationen, och när kostnaderna för råvaror stiger höjer företagen ofta priserna på sina produkter för att täcka de högre produktionskostnaderna. Detta kan leda till en allmän prisökning i ekonomin, vilket bidrar till inflationen. Penningpolitiken, t.ex. kontrollen av penningmängden och räntorna, kan påverka inflationen och den ekonomiska tillväxten, och om penningpolitiken sköts dåligt kan den bidra till stagflation, t.ex. när de monetära myndigheterna håller räntorna alltför låga under alltför lång tid, vilket driver på inflationen även i en långsamt växande ekonomi.
Finanspolitiken, t.ex. offentliga utgifter och skatter, kan också påverka den ekonomiska tillväxten och inflationen, och skattehöjningar eller minskade offentliga utgifter vid en tidpunkt då ekonomin redan är svag kan förvärra den ekonomiska stagnationen. Under de senaste månaderna har Europeiska unionen börjat brottas med problemet med stagflation och av flera skäl blir detta fenomen ett allt större bekymmer på hela kontinenten.
En av de viktigaste faktorerna som bidragit till stagflationen i Europeiska unionen har varit den ihållande globala utbudschocken. Covid-19-pandemin har stört de globala leveranskedjorna och orsakat förseningar i produktion och upphandling av varor, vilket lett till utbudsbrist inom flera sektorer och en oundviklig prisökning. Priset på råvaror som olja, som fortsätter att stiga till följd av förändringar i efterfrågan och geopolitisk instabilitet, har haft en betydande inverkan på inflationen i Europeiska unionen. Denna plötsliga prisökning drev på inflationen och satte press på konsumenter och företag.
Den europeiska penning- och finanspolitiken har bidragit till att upprätthålla stagflationen. Faktum är att Europeiska centralbanken (ECB) har hållit extremt låga räntor och genomfört tillgångsköp för att stimulera ekonomin under pandemin. Denna politik bidrog dock till inflationen eftersom den ökade mängden pengar i omlopp, men samtidigt införde vissa europeiska länder en restriktiv finanspolitik för att kontrollera statsskulden och minska de offentliga utgifterna. Denna politik har förstärkt den ekonomiska stagnationen och skapat en ond cirkel med inflation.
Europeiska unionen står också inför strukturella problem som har bidragit till stagflation och som omfattar en stel arbetsmarknad, låg produktivitet och överdriven byråkrati, vilket kan hindra ekonomisk tillväxt och anpassning till finansiella utmaningar. Europeiska gemenskapen måste sträva efter att samordna sin ekonomiska politik på regional nivå för att ta itu med stagflation, inbegripet större samordning av skatte- och penningpolitiken mellan medlemsländerna. För att ta itu med de nya utmaningar som den stagnerande ekonomiska situationen medför skulle EU:s politik kunna omfatta förenkling av regler, teknisk innovation och förbättring av arbetsmarknaden, med en riktad skattepolitik för att stimulera den ekonomiska tillväxten utan att ytterligare öka inflationen. ECB bör anta en mer försiktig penningpolitik, och detta skulle kunna leda till en gradvis höjning av räntorna, vilket redan har skett under de senaste månaderna, och en översyn av politiken för tillgångsköp.
Alessandro Fiorentino