Ställa in rekordet

Vissa feltolkningar, halvsanningar och lögner om David Oddssons roll i Islands bankkollaps 2008 måste korrigeras…

David Oddsson dominerade isländsk politik som statsminister från våren 1991 till hösten 2004 och sedan som utrikesminister under ett år. Oundvikligen skaffade han sig många fiender under denna period, inte minst bland vänsterintellektuella vars oönskade råd han för det mesta struntade i. Hösten 2005 blev David (som han alltid kallas i sitt eget land: istället för efternamn har isländska patronymer, Oddsson betyder bara att David är son till Oddur) en av de tre guvernörerna för Islands centralbank, CBI, och det var därför på hans vakt som hela den isländska banksektorn kollapsade i oktober 2008. Davids fiender påminde om att man aldrig skulle låta en bra kris gå till spillo och startade omedelbart en kampanj som anklagade honom för bankkollapsen. Utomlands har de varit förvånansvärt framgångsrika, kanske för att det har gjorts små ansträngningar för att rätta till deras feltolkningar, halvsanningar och ibland rena lögner. Här ska jag försöka sätta rekord på de viktigaste punkterna.

Time Magazine skyller på David

Det kanske mest inflytelserika fördömandet av David var när Time Magazine satte honom på en lista med tjugofem personer som skulle skyllas för finanskrisen 2008, med följande förklaring:

Under sina två decennier som Islands premiärminister och sedan som centralbankschef gjorde Oddsson sitt lilla land till ett experiment i frimarknadsekonomi genom att privatisera tre huvudbanker, sväva valutan och främja en guldålder av entreprenörskap. När marknaden vände … hoppsan! Islands ekonomi är nu ett läroboksfall av makroekonomisk härdsmälta. De tre bankerna, som var massivt belånade, är i konkurs, BNP kan sjunka med 10 % i år, och IMF har gått in efter att valutan tappat mer än hälften av sitt värde. Bra experiment.

Det finns några mindre felaktigheter i detta korta uttalande. David var premiärminister i tretton och ett halvt år och en av centralbankens tre guvernörer i tre år. Sexton och ett halvt år uppgår inte till två decennier. Dessutom hade en av de tre stora bankerna redan privatiserats 1990, faktiskt av en vänsterregering, innan David blev premiärminister.

Det är dock den övergripande berättelsen som är fel. David genomförde inget frimarknadsexperiment under sin tid som premiärminister: han förde helt enkelt Island i linje med andra västeuropeiska länder. Enligt Fraser Institutes Index of Economic Freedom rankades den isländska ekonomin på 25:e plats 1990 och 10:e plats 2005, vilket betyder att då var nio ekonomier friare än den isländska. Om bankkollapsen orsakades av Davids liberalisering av ekonomin, varför undkom dessa nio ekonomier Islands öde? Det bör också noteras att Island sedan 1994 har varit medlem i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och att hennes finansmarknad fungerade enligt samma regler som andra sådana marknader inom EES.

Isländska banker vägrades likviditetsstöd

Det är sant att de isländska bankerna var massivt belånade. Men det var banker på andra håll också. Skillnaden var att i den internationella kreditkrisen 2007–9 nekades de isländska bankerna det likviditetsstöd som andra banker fick. Banksektorerna i Skottland och Schweiz var i själva verket större proportionellt än den isländska banksektorn. RBS i Skottland och UBS i Schweiz skulle båda ha misslyckats om de inte hade fått hjälp, av Bank of England respektive av US Federal Reserve System. De tre skandinaviska centralbankerna kunde göra dollarswapavtal med US Fed, vilket gjorde att Danmarks centralbank till exempel kunde rädda Danske Bank som annars skulle ha gått under. Fed vägrade dock att göra sådana affärer med Islands centralbank. (Jag diskuterar möjliga orsaker i en rapport som jag skrev 2018 för det isländska finansministeriet.)

I Storbritannien räddade regeringen alla banker utom de två banker som ägdes av islänningar (vilket verkar bryta mot EES-reglerna om icke-diskriminering). Det är intressant att dessa två banker (Heritable och KSF) så småningom visade sig vara solventa: deras borgenärer fick nästan alla sina pengar tillbaka trots kostsamma rekonstruktionsprocesser. Det är också slutsatsen i en noggrann studie av bankkollapsen av två isländska forskare, Asgeir Jonsson och Hersir Sigurgeirsson, att de isländska bankernas tillgångar förmodligen inte var sämre än andra bankers tillgångar i genomsnitt.

Den snabba återhämtningen av den isländska ekonomin efter bankkollapsen är ett vittnesbörd om sundheten i Davids liberalisering av ekonomin 1991–2004. Det var också avgörande att det isländska finansministeriet på hans inrådan, faktiskt insisterande, som CBI-guvernör inte tog ansvar för bankernas skulder.

Försummelseavgifterna

Det går inte att förneka att de isländska bankerna var hänsynslösa, framför allt i sin snabba expansion 2003–2005, långt bortom Islands centralbanks och det isländska finansministeriets kapacitet att rädda dem i en eventuell kreditåtstramning. Det är dock ironiskt att skylla David Oddsson för deras hänsynslöshet eftersom han både som statsminister och som CBI-guvernör var ganska kritisk mot bankirerna, och 2007–2008 varnade han flera gånger sina tidigare kollegor i regeringen för att bankerna kunde gå under. De tog hans varningar på allvar men det var väldigt lite som varken centralbanken eller regeringen kunde göra. Centralbanken kunde trycka kronor, men inte dollar eller euro, och som redan nämnts nekades den samma dollarswapavtal som de skandinaviska centralbankerna gjorde med US Fed. Regeringen kunde inte tvinga bankerna att minska, och det var ändå knappast genomförbart efter att den internationella kreditkrisen hade börjat, i mitten av 2007. Det är lättare sagt än gjort att sälja tillgångar under en finanskris. Du är förbannad om du gör det; du är förbannad om du inte gör det.

En särskild utredningskommission som tillsattes efter bankkollapsen visade ringa förståelse för detta dilemma. Istället ägnade den sig åt byråkratisk pedanteri. En högljudd vänsterintellektuell, professor Stefan Olafsson, skriver:

Det var en av huvudslutsatserna i rapporten från Altingets särskilda utredningsutskott om bankernas fall (SIC) att tillsynsmyndigheter (Islands centralbank och finansinspektionen) grovt hade underlåtit att utföra sina uppgifter. Faktum är att guvernörerna för dessa institutioner (inklusive David Oddsson, den mest inflytelserika nyliberala politikern) befanns skyldiga till grov vårdslöshet av kommittén.

Detta är mycket missvisande. För det första var inte centralbanken bankernas tillsynsmyndighet, bara finansinspektionen. För det andra talade SIC i den engelska versionen av sin rapport om vårdslöshet, men inte om grov vårdslöshet. För det tredje bör det noteras att detta var oaktsamhet i den mening som antogs om SIC i slutet av 2008, efter bankkollapsen. Detta var med andra ord ett exempel på en retroaktiv regel. Dessutom fick de tre ledamöterna i SIC särskild immunitet från rättegångar som innebar att individer som var missnöjda med sin behandling av SIC fråntogs sin konstitutionella rätt till en rättvis och offentlig rättegång av en oberoende och opartisk domstol. Både den retroaktiva bestämmelsen och den rättsliga immuniteten för SIC stred mot rättsstatsprincipen, som allmänt uppfattats i väst.

Rimliga beslut, men utan mycket pappersarbete

Det är dock värt mödan att ta en närmare titt på de särskilda anklagelserna om vårdslöshet mot de tre centralbankscheferna. I själva verket, eftersom de var tre av dem, kunde de två andra guvernörerna – båda utbildade ekonomer med lång erfarenhet – ha åsidosatt David Oddsson om de inte höll med honom, vilket de inte gjorde. SIC drog slutsatsen att guvernörerna hade varit vårdslösa i två fall. För det första, när de i augusti 2008 avslog en begäran från Landsbanki om en särskild kreditfacilitet i utländsk valuta, borde de ha efterlyst mer information om bankens verkliga skulder. För det andra, när de i september 2008 avslog en begäran från Glitnir om ett nödlån, och rådde regeringen att istället köpa en kontrollerande andel i banken för samma summa pengar, borde de också ha efterlyst mer information om bankens verkliga skulder. Avgörande är dock att SIC inte tyckte att de två besluten var orimliga, bara att de borde ha fått stöd av mer pappersarbete. Men de här två anklagelserna var så pedantiska att de var uppenbara. Samtidigt fattade finansministrar och centralbanker över hela världen över telefon beslut, ofta inom loppet av några minuter, om att köpa och sälja banktillgångar och skapa kreditfaciliteter. Ibland verkade prissättningen vara ganska godtycklig. Till exempel organiserade den amerikanska regeringen JP Morgan Chases övertagande av Bear Sterns för 2 dollar per aktie, men efter att ha hört klagomål ändrade köparen snabbt priset till 10 dollar per aktie.

SIC försökte uppenbarligen hårt för att hitta något klandervärt om David Oddsson, och underförstått om hans två kollegor. Efter att ha grävt i sexton månader, med en generös budget och tillgång till alla relevanta dokument, var de enda två fall som de kunde komma i kontakt med CBI-guvernörerna med klagomål om bristen på pappersarbete som stöder beslut som i sig ansågs vara rimliga. Det här var verkligen ett exempel på bergen i förlossning och en fånig liten mus som föds.

David förtjänar beröm, inte skuld

David förtjänar beröm snarare än skuld för sin roll i bankkollapsen. Det är väl dokumenterat i SIC-rapporten hur han och hans kollegor vid upprepade tillfällen privat varnade för eventuella bankkonkurser. Där finns också dokumenterat att de föreslog bankirerna att den största banken, Kaupthing, skulle flytta sitt huvudkontor utomlands, att Glitnir skulle sälja sitt stora norska dotterbolag och att Landsbanki skulle överföra sina Icesave-konton i Storbritannien och Nederländerna från en filial till ett dotterbolag. Detta skulle troligen ha halverat den isländska banksektorns totala skulder. Det underlättade också ett adekvat svar på bankkollapsen som under Davids tid som premiärminister hade nästan eliminerat offentliga skulder. Överraskande (eller kanske inte överraskande) gav SIC David liten eller ingen kredit för något av detta. Men viktigast av allt, 2008 utarbetade centralbanken i tysthet en nödplan enligt vilken Island skulle avgränsas: panik skulle undvikas genom att ge insättare företräde framför andra bankborgenärer; bankerna skulle sättas i resolution, och deras inhemska verksamhet skulle tas över av nya banker; Finansministeriet skulle inte ta något ekonomiskt ansvar för bankerna. Detta var planen som David presenterade för regeringen vid ett historiskt möte den 30 september 2008. Det tog statsråden ungefär en vecka att inse hur allvarlig situationen var. Faktum är att när några ministrar vacklade hyrde centralbanken ett privatjet för att föra experter från JP Morgan till Island, och de lyckades på småtimmarna den 6 oktober övertyga de sista skeptikerna i regeringen om nödvändigheten av att anta Davids plan, vilket till slut visade sig. att bli ganska framgångsrik.