Subscribe
En mycket färsk studie som utförts av ECR-partiet och som har titeln ”Balancing Ambition and Reality. A Sober Examination of Challenges in the EU’s Green Transition” syftar till att återföra debatten till en realistisk och objektiv väg, baserad på fakta och den politiska, ekonomiska och industriella verkligheten i Europeiska unionen.
Det som kanske saknas i detta läge är just den ”nykterhet” i analysen som anges i studiens undertitel.
I ett sammanhang där målet är att stigmatisera utan att undersöka alla delar av ett fenomen är det bra att stanna upp och reflektera över medlemsstaternas uppgifter och förväntningar innan man förankrar sig bakom ståndpunkter och principer som inte nödvändigtvis representerar EU-medborgarnas intressen.
Studien syftar därför till att bedöma EU:s gröna giv (liksom den gröna omställningen i vidare bemärkelse) genom att försöka fokusera på den balans som ska uppnås mellan ambitionen i de mål som satts upp och det praktiska i vad dokumentet efterlyser. DEN EUROPEISKA GRÖNA given Efter den preliminära överenskommelse som nåddes med Europaparlamentet i april 2021 godkände rådet given i maj 2021.
Den gröna given pekar på klimatförändringar och miljöförstöring som utgör ett mycket allvarligt hot mot det europeiska och globala ekosystemet.
Tanken bakom dokumentet är att omvandla EU-länderna till en modern, konkurrenskraftig och effektiv ekonomi, särskilt när det gäller resurser och råvaror.
Framför allt – och det har kanske blivit mantrat och kännetecknet för den europeiska gröna given – är målet att minska nettoutsläppen av växthusgaser med minst 55 procent fram till 2030, med hänsyn till 1990 års utgångsnivåer.
Dessutom är målet att göra Europa till den första klimatneutrala kontinenten till 2050 enligt principen om klimatneutralitet, bland annat genom att plantera tre miljarder träd i alla medlemsländer.
För att göra detta har EU-kommissionen lagt fram en hel rad förslag för att omvandla den europeiska ekonomin och den gemensamma energi-, transport- och klimatpolitiken.
Principen om att ekonomisk tillväxt ska vara frikopplad från resursanvändning slås också fast, och uppmärksamhet ska ägnas åt alla områden i unionen, utan att försumma de som är mer marginella och fattigare när det gäller industri eller resurser.
När det gäller finansieringen kan man inte låta bli att nämna att omkring en tredjedel av investeringen på 1,8 biljoner euro i återhämtningsplanen NextGenerationEU, tillsammans med den sjuåriga EU-budgeten, kommer att finansiera den europeiska gröna given. NATURFÖRSVARET GÅR INTE GENOM ECO-FOLLIES Ekologin är utan tvekan en grundpelare i det konservativa tänkandet, i Italien och i Europa.
Att utan ingående analys och utan kunskap tala om växthus, elbilar och industriell omställning är inget annat än ett flagrant symptom på vänsterns ohämmade ideologiska drift.
För oss är begreppet biologisk mångfald, liksom vikten av kontakt mellan människa och natur, värden och en del av det arv som vi avser att skydda, vårda och föra vidare till kommande generationer.
Det är därför som detta fenomen och alla dess aspekter inte får underskattas.
Uppnåendet av sådana viktiga klimatmål måste därför först och främst vara hållbart, och begreppet ”hållbarhet” används här i dess bredaste bemärkelse som omfattar miljömässiga, ekonomiska och även sociala aspekter.
Vi kan inte låta oss ledas in på denna krokiga väg av ideologiska synsätt utan någon som helst analysgrund, av mål som verkar ouppnåeliga och av helt oproportionerliga bördor för medborgare och företag.
Från Serge Latouches ”lyckliga degrowth” rör vi oss snabbt mot en ”olycklig degrowth” av den gröna given skriven av den europeiska vänstern.
Målet för den konservativa världen måste nödvändigtvis vara att föra tillbaka debatten till verkligheten och analysen.
Stabila punkter att börja om från för att försöka ändra reglerna, skapa förutsättningar som verkligen skyddar vår miljö och gör vår ekonomi hållbar men också konkurrenskraftig på den internationella scenen. HUR KOMMER MAN IN PÅ RÄTT VÄG?
Vägen som kan leda EU:s medlemsländer mot en verklig och hållbar grön politik ser inte lätt ut.
Debatten är som sagt underminerad och närmast monopoliserad av ideologiska ställningstaganden som den europeiska vänstern under senare år velat förankra i regler, förordningar och mål som är allt annat än genomförbara.
För att hålla fötterna på jorden borde man tvärtom ha tänkt på de enkla principerna om subsidiaritet och proportionalitet, som redan är väl tillgodosedda i Europeiska unionens grundfördrag.
Genom att tillämpa dessa två principer på miljöresonemang och miljöpolitik skulle medlemsstaterna åter ha hamnat i centrum för debatten.
På så sätt skulle det ha varit de nationella regeringarna som skulle ha skisserat och beslutat om de bästa strategierna (för den egna ekonomin och det egna samhället) för att uppnå klimatmålen.
Industriella mål och särdragen i olika sammanhang kan inte utelämnas, vilket har skett genom att de har offrats för ideologi.
Som ECR-partiets studie syftar till måste de ekonomiska och regionala skillnaderna i genomförandet av den gröna given belysas.
Detta innebär att man måste acceptera och identifiera behovet av riktat stöd till ekonomiskt sårbara regioner som inte får lämnas efter för mål som är omöjliga för dem att uppnå.
Samtidigt måste EU:s finansieringsstrategier som syftar till att identifiera någon form av årligt investeringsgap tillsammans med mer innovativa lösningar för att täppa till detta gap utvärderas.
Tillvägagångssättet här måste vara mer balanserat och verkligen anpassa klimatmålen till medlemsländernas ekonomiska realiteter: först då kan man tala om ett rättvist och inkluderande tillvägagångssätt, liksom en rättvis omställning för alla EU:s medlemsländer. TRANSPORTER, INVESTERINGAR OCH SÄKERHET Att minska koldioxidutsläppen (ett mål som också ingår i den europeiska gröna given) är verkligen ett mål att sträva efter, med början i olika transportsätt och framför allt investeringar i hållbar rörlighet i städerna.
På så sätt kan en förändrad mobilitet i städerna verkligen göra skillnad på vägen mot att nå klimatmålen.
Samtidigt måste dock åtgärder också vidtas ur makroekonomisk synvinkel, t.ex. genom att besluta om att frikoppla alla investeringar som medlemsländerna gör i grön politik från beräkningen av underskottet i förhållande till BNP.
Detta är inte avsett att snedvrida eller ”blåsa upp” de nationella ekonomiernas resultat, utan snarare att ge större vikt (i ekonomiska termer) åt de gröna initiativ som staterna beslutar om på egen hand.
Ur ekonomisk synvinkel måste det också vara möjligt att använda medel från EU:s budget för att återställa och säkra förstörda eller miljöhotade områden.
Detta är den enda verkliga politiken för att förebygga miljökatastrofer som har någon användning.
Å andra sidan måste initiativ som de som rör de så kallade ”gröna husen” absolut ses över: i det här fallet måste skyddet inriktas på de europeiska medborgarnas intressen som äger egendom.
Energieffektiviteten i vårt byggnadsbestånd kan och måste genomföras, men på ett gradvis och hållbart sätt, bland annat genom att tillhandahålla incitament och stöd från Europeiska unionen. INDUSTRIELL STRATEGI, TILLVÄXT OCH MILJÖ En ohämmad grön ideologi utan bromsar och verklighetsförankring får inte bromsa tillväxten i industrisektorer av strategisk karaktär.
Man behöver bara tänka på den absoluta betydelse som den försvarsrelaterade industrisektorn har fått under de senaste åren.
Vi behöver därför gemensamma verktyg på EU-nivå som säkrar denna typ av industriella prioriteringar av strategisk karaktär så att de inte skadar EU:s intressen.
Bland dessa får vi inte glömma fordonssektorn, för vilken det är mycket viktigt att upphäva förbudet mot tillverkning av bilar med endotermiska motorer från och med 2035.
Återlanseringen av fordonssektorn måste ske genom principen om teknikneutralitet, inte genom att snedvrida de nationella ekonomiernas intressen, utan snarare genom att investera i alla alternativa bränslen – inte bara elbilar – utveckla biobränslekedjan och därmed skydda alla företag som är knutna till denna sektor.