Timmermans försök att ersätta anti-farmarregeringen i Nederländerna

Det nederländska politiska klimatet är lika turbulent som alltid och kännetecknas av otympliga koalitionsregeringar, en uppsjö av parlamentariska partier och en ständigt pågående cykel av helt nya partier och partier som imploderar och försvinner från den politiska scenen. Den senaste episoden i denna saga är det extra allmänna val som nyligen utlystes till november 2023, efter kollapsen av den 4^th Regeringen Rutte – bestod av Partiet för frihet och demokrati (VVD, Renew), Demokraterna 66 (D66, Renew), Kristdemokratiska appellen (CDA, EPP) och Kristna unionen (CU, EPP). Regeringen kollapsade i juli 2023 till följd av oenighet mellan partierna om invandringspolitiken, en återkommande och viktig fråga i nederländsk (och även europeisk) politik som inte kunde hanteras av den otympliga liberalkonservativa koalitionen.

Det finns flera anmärkningsvärda observationer att dra från det nederländska politiska klimatet inför det kommande parlamentsvalet, varav några har viktiga konsekvenser för den europeiska energi- och jordbrukspolitiken. Den första är att Mark Rutte, sittande premiärminister och tidigare ledare för VVD, äntligen drar sig tillbaka från politiken. Efter att ha varit premiärminister i 12 år sedan 2010 och ha lett sitt parti genom 4 allmänna val har Rutte till slut beslutat att sluta jobbet och lämna politiken helt och hållet. Enligt opinionsundersökningarna kan Ruttes parti VVD komma att minska från sina nuvarande 34 mandat till mindre än 25.

Ur ett konservativt perspektiv är Ruttes avgång en mycket positiv utveckling, och ett av skälen till att han avgår är faktiskt till stor del hans förlust av politiskt kapital till följd av en del av den politik som han har gått i spetsen för. Även om Ruttes parti, VVD, nominellt är ett ”liberalkonservativt” parti, tyder dess meriter i regeringsställning på motsatsen, med en del katastrofala politiska åtgärder som har införts. Mest anmärkningsvärt är hans regerings försök att minska kväveutsläppen inom jordbrukssektorn.

Även om jordbrukarna hade protesterat sedan 2019 mot utsläppsminskningsmålen kom brytpunkten i juni 2022, när regeringen presenterade planer på att minska kväve- och ammoniakutsläppen med 50 % till 2023 för att uppfylla EU:s standarder. Denna politik skulle främst påverka jordbrukssektorn och i synnerhet nederländska boskapsuppfödare, eftersom den skulle innebära en påtvingad nedläggning av upp till 3 000 gårdar, och möttes därför av intensivt motstånd och långvariga protester från jordbrukarna.

Detta är ett klassiskt exempel på det ständigt växande fenomen som vi bevittnar i Europa, där jordbruksproducenter görs till syndabockar för alla de miljöproblem som vi står inför, till förfång för jordbrukarnas välbefinnande och faktiskt alla Europas livsmedelsförsörjning, särskilt när det gäller Nederländerna, som är den näst största exportören av jordbruksprodukter. Ett färskare exempel är EU:s föreslagna reform av industriutsläppsdirektivet, där man på samma sätt vill utvidga tillämpningsområdet till att omfatta några av de största djurhållningsanläggningarna.

Den andra anmärkningsvärda punkten att ta upp om de kommande valen, i samband med jordbrukarprotesterna, är valframgångarna för Boer Burger Rörelse (BBB), Farmer-Citizen Movement, ett agrart utmanarparti som grundades 2019 i samband med de tidiga jordbruksprotesterna, och som blev nationellt framträdande efter protesterna 2022 på grund av sitt uttalade motstånd mot regeringen Ruttes politik. Det är anmärkningsvärt att BBB-partiet vann de nederländska provinsvalen i mars 2023 och blev störst i alla 12 provinser. Dessutom har man lett opinionsundersökningarna för de allmänna valen under flera månader, och trots en nedgång på senare tid ligger man kvar på^fjärde plats och kommer sannolikt att vara avgörande för regeringsbildningen.

BBB:s framgångar får återverkningar inte bara för Nederländerna utan för EU i stort, eftersom andra konservativa partier försöker efterlikna BBB:s framgångsrika mobilisering av jordbruksintressen och strävar efter att bli språkrör för jordbrukare och landsbygdssamhällen, som hittills har ignorerats av den styrande eliten i städerna. Exempel på detta är VOX:s och PiS:s (ECR) försvar av landsbygden i det senaste spanska parlamentsvalet 2023 respektive det kommande polska parlamentsvalet. Även på EU-parlamentsnivå verkar EPP försöka byta spår för att vinna jordbrukarnas stöd med sitt senaste förkastande av EU:s föreslagna naturvårdslag.

En tredje viktig EU-relaterad utveckling i det kommande nederländska valet är utnämningen av oppositionskandidaten. Efter att ha gått samman i en valkoalition har det socialistiska arbetarpartiet (PvdA, S&D) och den ekosocialistiska gröna vänstern (GroenLinks, G-EFA) nominerat ingen mindre än Frans Timmermans som sin kandidat till premiärministerposten. Frans Timmermans är EU-kommissionens tidigare vice ordförande för den europeiska gröna nya given och EU-kommissionär för klimatåtgärder. Efter nästan 14 år i Bryssel har beslutat att återvända till inrikespolitiken.

Frans Timmermans kandidatur är dåliga nyheter för konservativa och landsbygdssamhällen. Timmermans har varit en ekosocialistisk trotjänare och arkitekten bakom EU:s så kallade ”Green New Deal”, ett paket som har lett till en politik som är katastrofal för energi- och livsmedelssäkerheten. Till exempel den europeiska klimatlagen med ett utopiskt utsläppsminskningsmål på 55 procent för 2030, den föreslagna utvidgningen av direktivet om industriutsläpp till boskapsuppfödning, strategin ”från jord till bord” som syftar till att uppifrån påtvinga producenter en kostsam övergång till en ”hållbar modell” eller EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030, som syftar till att återställa den biologiska mångfalden på bekostnad av jordbruksmark.

Timmermans och den europeiska klimatstrategin är så radikal att till och med den radikala ekosocialisten Macron i maj varnade för att vi behöver en ”europeisk lagstiftningspaus” för att hjälpa industrin att anpassa sig. Timmermans svarade att ”vi har inte lyxen av en paus” på grund av en apokalyptisk ”risk för ekocid som utgör ett hot mot mänsklighetens överlevnad”.

Att döma av hans europeiska prestationer och miljödogmer skulle ett premiärministerskap för Timmermans vara ett farligt perspektiv för den nederländska och för den europeiska livsmedelssäkerheten. Det är inte heller en osannolik möjlighet, eftersom Timmermans parti har chanser att vinna valet. GroenLinks-PvdA ligger för närvarande på delad andraplats med VVD, och bara cirka 3 poäng efter det två veckor gamla partiet New Social Contract.