Subscribe
- Inledning:
Den påstådda principen om EU-rättens företräde framför alla lagar i medlemsstaterna lyder enligt följande: I händelse av motstridighet mellan en nationell bestämmelse och ett bindande EU-instrument, oavsett om det rör sig om en förordning, ett direktiv eller ett beslut, ska de senare ha företräde.
Denna princip, som uppfanns av Europeiska unionens domstol i Costa/ENEL-domen från 1964, har nyligen ifrågasatts av den tyska federala författningsdomstolen i Weiss-domen av den 5 maj 2020.
Vi skall inte fördjupa oss i de fakta som ligger till grund för denna dom, eftersom vi redan har diskuterat dem i en tidigare artikel, utan snarare analysera det rättsliga resonemang som domstolen i Karlsruhe förde. Vi kommer särskilt att ta upp i vilken utsträckning den anser att principen om företräde är giltig och, om så är fallet, vilken räckvidd den skulle ha för en medlemsstat som Tyskland.
- Preliminära påståenden om nationell överhöghet:
Redan i sitt första rättsliga uttalande om tillåtligheten av den konstitutionella utmaningen erinrar de åtta tyska domarna om att de har behörighet att kontrollera om myndigheterna i deras land”iakttar de begränsningar som konstitutionen föreskriver med avseende på Tysklands medlemskap i Europeiska unionen”.
Redan denna hänvisning till de begränsningar som en medlemsstats konstitution ställer upp för vad dess medlemskap i Europeiska unionen innebär visar att den senare medlemsstatens lagstiftning inte har företräde framför den förra; tvärtom finns det en nationell bestämmelse – i detta fall Bonnkonstitutionen eller Grundgesetz (1949 års grundlag) – som uppställer gränser som med nödvändighet gäller, dvs. i första instans eller med företräde, alltså på den nationella rättens vägnar.
I sitt andra rättsliga uttalande för den tyska författningsdomstolen ytterligare ett resonemang om principen om företräde, denna gång i samband med centralbanken i Förbundsrepubliken Tyskland, den Bundesbank eller Federal Bank: ”(…) Bundesbank får inte delta i handlingar som utförs av Europeiska unionens institutioner, organ eller byråer och som innebär handlingar ultra vires eller kränker den konstitutionella identitet som garanteras i artikel 79.3 i konstitutionen.”.
Med andra ord kan ingen tysk institution, inklusive centralbanken, utföra handlingar som strider mot denna nationella konstitutionella identitet, även om de har beslutats av enheter som tillhör Europeiska unionen i enlighet med unionslagstiftningen. Av detta följer att en sådan lag inte har något som helst företräde framför en nationell konstitutionell identitet, som därför verkar i första hand eller med företräde.
- Företräde för tysk lag som fastställts på nationell nivå:
När den federala författningsdomstolen nu går in på sitt rättsliga resonemang i sakfrågan gör den en första bedömning av vad den rösträtt som tillkommer tyskarna innebär när de väljer sina företrädare i Bundestag, den lägre kammaren i republiken som inrättades 1949.
Karlsruhe-domarna konstaterar att denna rätt ”inte begränsas till en formell legitimering av makten till förmån för den (federala) staten. Medborgarnas rätt till demokratiskt självbestämmande gäller också i samband med den europeiska integrationen. Inom tillämpningsområdet för artikel 23.1 i konstitutionen skyddar den mot ett uppenbart och strukturellt betydande missbruk av sina befogenheter från Europeiska unionens institutioners, organs och byråers sida. Den ger också skydd när Europeiska unionens institutioner, organ och byråer överskrider de gränser som anges i principerna i artiklarna 1 och 20 i grundlagen, som i artikel 79.3 i grundlagen förklaras okränkbara.”
Vi är särskilt intresserade av denna sista mening, i samband med inledningen av argumentationen. Tyskarnas rätt att rösta när de väljer sina främsta nationella parlamentsledamöter skyddar dem mot handlingar från unionens enheter som skulle kunna strida mot bestämmelserna i två artiklar i deras konstitution, även om sådana handlingar skulle kunna vara giltiga enligt Europeiska unionens lagstiftning.
Genom den andra meningen i stycket förnekar den tyska författningsdomstolen att den europeiska integrationen av Tyskland skall innebära att unionsrätten åsidosätter de tyska medborgarnas”demokratiska självbestämmande”, vilket främst manifesteras genom deras rätt att välja ledamöter till Bundestag men inte formellt är begränsat till detta.
Detta är en pelare i domen. Även efter Tysklands integration i Europeiska unionen representerar den lagstiftande maktens huvudorgan det ”demokratiska självbestämmandet” för landets medborgare, och inte bara på ett rent formellt sätt, utan även i det materiella utövandet av dess befogenheter, i huvudsak den nationella lagstiftningen, har den ett betydande företräde framför produkter från Europeiska unionens institutioner, organ, kontor och byråer.
Nationell rätt, manifesterad som den rätt som härrör från Bundestags åtgärder, behöver därför inte nödvändigtvis ge vika för den rätt som härrör från europeiska enheter. Innehållet i den påstådda företrädesrätten för europeisk rätt enligt Costa/ENEL är därmed förstört, liksom alla dess EU-rättsliga och doktrinära avkommor.
Även om de europeiska enheterna inte skulle missbruka sina befogenheter, vilket de tyska magistraterna uttryckligen säger, finns det områden där den nationella lagstiftningen har företräde, eftersom det är vad den nationella konstitutionen har fastställt.
Vi kommer naturligtvis att analysera de två konstitutionella bestämmelser som skapar en sådan nationell dominans över EU-sfären. Men framför allt bör läsaren notera att denna nationella lags företräde förklaras av två nationella instanser, nämligen den tyska konstituerande makten i Förbundsrepubliken uttryckt i dess grundlag och den konstitutionella rättspraxis som förklarats i Karlsruhe.
- Företräde för en betydande del av den nationella lagstiftningen:
När den tyska författningsdomstolen definierar de områden där tysk rätt, även utan missbruk av EU-organ, har företräde framför europeisk rätt, hänvisar den till två bestämmelser i Bonn Grundgesetz, nämligen artiklarna 1 och 20.
I artikel 1 förklaras kortfattat att människovärdet skall respekteras och skyddas och att de mänskliga rättigheter som följer därav skall erkännas.
Konsekvenserna av en sådan proklamation är naturligtvis mycket relevanta, även om de inte kan utvecklas ytterligare här. Men det är verkligen viktigt att påpeka att tack vare tredje stycket i samma artikel utsträcker den republikanska konstitutionen till artiklarna 2-19 skyldigheten att agera på de tre regeringsgrenarnas vägnar – lagstiftande, verkställande och dömande – vilket faktiskt innebär att en mycket viktig del av den tyska konstitutionen har företräde framför den europeiska lagstiftningen.
Det vill säga i alla frågor som rör skydd eller utveckling av grundläggande rättigheter enligt den tyska grundlagen. Läsaren kommer att förstå vad detta innebär ur en objektiv synvinkel (vi kommer också att hänvisa till de subjektiva konsekvenserna nedan).
Så länge det rör sig om en av de arton bestämmelser om grundläggande rättigheter som anges i detta första avsnitt i Bonn-grundlagen, kan den tyska nationen åberopa att dess bestämmelser har företräde framför dem som kommer från Europeiska unionens institutioner som behandlar samma ämnen.
Fri utveckling av personlighet, liv och fysisk integritet; jämlikhet; trosfrihet, samvetsfrihet, religionsfrihet och ideologisk frihet, religionsfrihet och rätt att delta i armén; yttrandefrihet och pressfrihet, rätt till heder, fri utbildning; skydd av äktenskap och familj, rätt och skyldighet till vård och utbildning av barn; rätt till fredliga sammankomster; föreningsfrihet; kommunikationshemlighet; rörelse- och uppehållsfrihet; rätt att fritt välja yrke; hemmets okränkbarhet; ägande- och arvsrätt; medborgarskap och förbud mot utlämning; asylrätt; rätt att göra framställningar; och alla frågor som rör reglering av begränsningar av dessa grundläggande rättigheter – i var och en av dessa frågor har tysk lag företräde framför Europeiska unionens lag.
I artikel 20 beskrivs kortfattat grundvalarna för Förbundsrepubliken Tyskland och rätten till motstånd, som därför också har företräde framför alla rättsliga instrument som kommer från den överstatliga unionen.
Detta innebär för det första att den federala, demokratiska och sociala karaktären hos den republik som upprättades 1949 inte kan påverkas av något EU-rättsligt instrument. Effekten på federala staters rättigheter, regleringen av demokratiska element eller förfaranden och den sociala sfärens extraordinära bredd, allt detta kan anses vara övervägande när det regleras nationellt framför alla europeiska överväganden.
Men vi är ännu inte färdiga med de konsekvenser som följer av företrädet för artikel 20: valbestämmelser och statusen för den lagstiftande, verkställande och dömande makten skyddas också nationellt mot varje risk för EU-överlägsenhet. Det är oundvikligt att i detta sammanhang påminna om den aktuella tvisten mellan myndigheterna i Bryssel och den polska regeringen om strukturen på landets rättsväsende.
Omfattningen och betydelsen av alla dessa områden, där den europeiska rätten enligt den federala författningsdomstolens beslut inte har företräde framför den tyska rätten, kommer inte att undgå läsaren.
Detta innebär dock inte enbart att nationell rätt har företräde framför EU-rätten på alla sådana områden. Vidare krävs enligt artikel 1 tredje stycket att medlemsstatens lagstiftande, verkställande och dömande makt skall säkerställa att varje nationell bestämmelse som reglerar de ovannämnda grundläggande rättigheterna är bindande, varifrån också en subjektiv övervikt för nationella organ som ingriper i sådan reglering över EU:s institutioner i Bryssel härleds.
Slutligen, om konstitutionella bestämmelser har företräde framför varje form av europeisk lag, följer det att författningsdomstolen, det organ som ansvarar för att tolka sådana överordnade föreskrifter, också bör ha företräde framför varje institution, organ, kontor eller byrå inom Europeiska unionen, inklusive dess domstol. Även om varken Scholz kabinett eller Von der Leyens kommission vill erkänna det.
[To be continued]
Jorge Martinez och Miguel Toledano är rådgivare för
Europeiska konservativa och reformister (ECR)