Subscribe
Valet till den tyska förbundsdagen utgör alltid en vändpunkt för hela den europeiska kontinenten. Om en allians, uttalad eller outtalad, mellan Friedrich Merz CDU och AfD skulle segra i de kommande konsultationerna skulle effekterna på Tysklands och EU:s migrationspolitik bli betydande och potentiellt revolutionerande.
En hårdare linje i migrationspolitiken i Tyskland
Tyskland har från 2015 och framåt haft en migrationspolitik som kännetecknats av betydande öppningar, särskilt under Angela Merkels ledning. Ett växande folkligt missnöje med massinvandringens effekter – från ökande brottslighet till tryck på offentliga tjänster – har dock drivit debatten mot större restriktioner. Friedrich Merz har upprepade gånger kritiserat den tillåtande migrationspolitiken och förespråkat en återgång till principen om selektivitet och strikt reglering av inresor. CDU, under hans ledning, har redan antagit en hårdare retorik och placerat begreppet ”villkorad integration” och en mer effektiv återvändandepolitik för irreguljära migranter i centrum för sitt förslag. Å andra sidan driver AfD på för ännu mer radikala åtgärder: stängda gränser, tillbakadragande från europeiska avtal om omfördelning av migranter och till och med möjligheten till en folkomröstning för att välja bort vissa av EU:s gemensamma migrationspolitiska åtgärder. Om AfD skulle ingå i en koalitionsregering eller få ett betydande parlamentariskt inflytande skulle Tyskland kunna anta en linje som ligger mycket närmare den i länder som Viktor Orbáns Ungern.
Merz fem punkter om migrationspolitiken
Nyligen presenterade Friedrich Merz ett fempunktsprogram för migrationshantering i Tyskland och mer allmänt på europeisk nivå. Här följer en sammanfattning: 1. Urval av invandring på grundval av kompetens: Merz föreslår en modell som delvis inspirerats av det kanadensiska poängsystemet, där nya migranters inresa görs beroende av utbildnings- och yrkeskrav och där högkvalificerade profiler prioriteras. 2. Förstärkta gränskontroller: Enligt Merz bör Tyskland intensifiera sina gränskontroller, även i samarbete med andra EU-länder, för att minska antalet irreguljära inresor. För detta ändamål skulle ett ökat samarbete med Frontex och en ökning av den dedikerade personalen vara nödvändigt. 3. Snabbare asylförfaranden: Merz förespråkar en snabbare process för att bedöma asylansökningar, minska byråkratin och undvika långa perioder av osäkerhet för migranter och myndigheter. Poängen är att snabbt kunna skilja på vem som har rätt till skydd och vem som inte har det. 4. Effektivare repatriering: En av hörnstenarna i programmet är antagandet av strängare rättsliga instrument för att snabbt utvisa personer som inte har rätt att stanna i Tyskland, särskilt om de är inblandade i brottslig verksamhet. Detta innebär mer bindande bilaterala avtal med ursprungsländerna och ett förstärkt diplomatiskt samarbete. 5. Integration på avtalsbasis: Begreppet ”villkorlig integration” som Merz föreslår innebär en pakt mellan staten och migranten, där språkliga, arbetsmässiga och beteendemässiga skyldigheter definieras, vid äventyr av att tillståndet återkallas. Tanken är att kombinera rättigheter och skyldigheter och på så sätt främja en mer medveten integration i det tyska samhället.
Effekter på europeisk nivå och den möjliga axeln med Melonis regering
Tyskland har historiskt sett varit den främsta drivkraften bakom EU:s migrationspolitik och har ofta fungerat som navet för mottagandet och omfördelningen av migranter mellan de olika medlemsländerna. En kursändring i Berlin skulle därför få omedelbara återverkningar på EU:s dynamik. En tysk regering med en stark konservativ inriktning skulle kunna – Driva på för en översyn av migrations- och asylpakten som godkändes 2023, vilket skulle göra mekanismerna för omfördelning av migranter mer komplexa och bana väg för fler möjligheter till avvisning och återvändande. – Stödja militariseringen av EU:s yttre gränser genom att uppmuntra till en förstärkning av Frontex och fler avtal med tredjeländer för att stoppa migrationsströmmarna innan de når Europa. – Omdefiniera Italiens och de andra Medelhavsländernas roll, som skulle kunna få en större vikt i hanteringen av migrationsströmmarna om Tyskland skulle minska sin omplaceringskvot. I detta sammanhang skulle en axel kunna uppstå med Giorgia Melonis regering i Italien, som alltid har hållit en hård linje mot invandring, särskilt när det gäller försvaret av sjögränserna. En allians mellan Rom och Berlin om en mer restriktiv politik skulle kunna förändra maktbalansen i Europeiska rådet, med möjliga följdeffekter även på budgetpolitiken när det gäller hanteringen av migranter och framtida omlokaliseringsavtal. En CDU-AfD-regering skulle inte passera utan motstånd. Å ena sidan skulle progressiva delar av den tyska politiken och delar av det civila samhället motsätta sig en sådan kraftig omsvängning från Merkel-eran, med eventuella demonstrationer och protester. Å andra sidan kan EU-kommissionen och vissa medlemsländer, som Frankrike och Spanien, försöka begränsa det tyska inflytandet i frågan genom att försöka upprätthålla ett mer inkluderande förhållningssätt. Ett mer restriktivt Tyskland skulle dock kunna gynna framväxten av en gemensam front med central- och östeuropeiska länder som Ungern, Polen och Tjeckien och därmed stärka ett euroskeptiskt block i migrationsfrågor. Detta skulle kunna öka de interna spänningarna inom EU och ytterligare testa unionens motståndskraft. Om Merz CDU och AfD skulle segra i det kommande förbundsdagsvalet skulle Tyskland kunna genomgå en kraftig omsvängning i sin migrationspolitik och på ett avgörande sätt påverka EU:s kurs. Merz fempunktsprogram och en eventuell konvergens med högerregeringar i andra länder, t.ex. Giorgia Melonis italienska regering, skulle kunna leda till en mer restriktiv hantering av migrationsströmmarna med fokus på strikta gränskontroller, lägre omplaceringskvoter och snabbare repatrieringsförfaranden. I ett sådant scenario skulle EU ställas inför nya interna spänningar, med en tydlig kontrast mellan de medlemsländer som är mer benägna att välkomna och de som är mer benägna att stänga. Det verkligt okända är om denna förändring kommer att lyckas förbättra migrationssystemets effektivitet och lugna de nationella väljarna, eller om den tvärtom kommer att ytterligare förvärra de redan existerande klyftorna på kontinenten.