Europeiska unionen har alltid varit en trogen anhängare av Ukrainas sak och erkänt den som en kamp för att försvara ett suveränt folk mot Vladimir Putins aggressiva och expansionistiska ambitioner, som drivs av nykolonialistiska och nyimperialistiska motiv.
Europa, i enighet med sina medlemsstater, har alltid upprätthållit en tydlig och orubblig princip: det finns en angripare att stå emot och en suverän stat att försvara.
Denna princip går längre än enbart politiskt stöd; den innebär ett åtagande att upprätthålla internationell rätt, som otvetydigt fördömer alla former av våld eller tvång mot en suverän nation.
EU:s ståndpunkt handlar inte bara om att stödja Ukraina; det handlar om att försvara de grundläggande värdena frihet, suveränitet och territoriell integritet som ligger till grund för den internationella ordningen.
Denna ståndpunkt delas och förespråkas starkt av ECR, gruppen Europeiska konservativa och reformister i Europaparlamentet.
ECR har varit en högljudd anhängare av Ukrainas rätt till självbestämmande och har insisterat på en fast och otvetydig hållning från alla sina medlemmar.
Gruppens stöd för Ukraina är rotat i ett bredare åtagande att motsätta sig alla former av aggression som hotar stabiliteten och säkerheten i Europa.
ECR:s medlemmar har konsekvent efterlyst ett kraftfullt svar på den ryska aggressionen och betonat att varje fredsprocess måste säkerställa en rättvis och skälig lösning som respekterar Ukrainas suveränitet och principerna i internationell rätt.
Detta innebär inte bara att angriparen ska slås tillbaka, utan också att Ukraina ska gå stärkt ur konflikten, kunna trygga sin framtid och förhindra ytterligare intrång i landets suveränitet.
ECR har gjort klart att varje parti eller individ som vill ansluta sig till ECR måste ansluta sig till detta otvetydiga stöd för Ukraina och inte lämna något utrymme för tvetydighet eller tvekan inför en så tydlig aggression.
Kort sagt är stödet för Ukraina i dag en av de viktigaste förutsättningarna för att fullt ut vara en del av Europa och västvärlden. Varje gång man visar tveksamhet inför denna ståndpunkt är det bara Vladimir Putin som verkligen gynnas, med sin mediekampanj med desinformation som inte bara påverkar Ryssland inom dess gränser, utan också infiltrerar våra sociala nätverk och nyhetssajter: Låt oss inte glömma den desinformationskampanj som avslöjades av det finska programvaru- och metodföretaget Check First, där ryska hackare och konton, som uppenbarligen var falska och anonyma, skickade lika falska nyhetskällor till Europa, med det enda syftet att nyhetsbyråer och nyhetskanaler skulle sprida dessa nyheter, även om de bara antog att de var sanna, baserat på konceptet ”all publicitet är bra publicitet”.
Varje motvilja från västerländska partier att stödja Ukraina hjälper därför den ryska propagandan att spridas och Vladimir Putin att spela sitt spel i Europa.
De europeiska konservativa har därför varit en integrerad del av detta projekt för ett starkt och obestridligt EU-stöd till Ukraina.
Det är också därför som det första dokumentet från det nya parlamentet, som valdes för några veckor sedan efter omröstningen den 9 juni, troligen också med ett starkt symboliskt värde, handlade om den ryska invasionen av Ukraina.
Enligt parlamentets hemsida ”bekräftar texten parlamentsledamöternas fortsatta stöd för Ukrainas oberoende, suveränitet och territoriella integritet inom dess internationellt erkända gränser”. Resolutionen uppmanar också EU att upprätthålla och utvidga sin sanktionspolitik mot Ryssland och Vitryssland, att övervaka och granska dess effektivitet och verkan och att systematiskt ta itu med frågan om EU-baserade företags, tredje parters och tredjeländers undvikande av sanktioner.
Resolutionen är inte avgörande, men dess styrka återspeglas också i den majoritet som uppnåddes i omröstningen: 495 ledamöter röstade för, 137 emot och 47 avstod från att rösta.
Resolutionen nämner också ”ett orubbligt stöd för att tillhandahålla politiskt, finansiellt, ekonomiskt, humanitärt, militärt och diplomatiskt bistånd så länge som krävs för att säkerställa Ukrainas seger” och hänvisar till ”den legitima rätten till självförsvar”.
Bland de sista rättsakterna under den senaste mandatperioden hittar vi därför det 14:e paketet med sanktioner och restriktioner som Europeiska rådet införde mot regeringen i Moskva: ett ganska brett paket som berörde olika frågor som transport, export och partifinansiering.
Ett paket som enligt stats- och regeringscheferna i medlemsstaterna utvidgades till att omfatta ytterligare ”116 personer och enheter som är ansvariga för handlingar som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende”.
Frågan om rysk gas berördes på flera ställen, t.ex. genom förbud mot omlastning av rysk LNG i EU för omlastning till tredjeländer, finansiering av uppförande och färdigställande av LNG-projekt, omlastning från fartyg till fartyg och från fartyg till land samt omlastning.
Klausuler mot kringgående förekommer också, t.ex. den som kräver att ”moderbolag i EU gör sitt yttersta för att se till att deras dotterbolag i tredje land inte bedriver någon verksamhet som skulle leda till ett resultat som sanktionerna syftar till att förhindra”, eller den som förbjuder återexport av krigsmaterial som hittats i Ukraina, vilket skulle vara avgörande för utvecklingen av Moskvas krigsindustri.
Andra åtgärder är förbud mot rysk finansiering av politiska partier, politiska stiftelser, icke-statliga organisationer, tankesmedjor och leverantörer av medie- och informationstjänster inom EU (samtidigt som informations-, press- och tankefrihet fortfarande garanteras), eller nya åtgärder för att motverka Putins så kallade skuggflotta, som stöder den ryska framryckningen genom bedrägliga metoder gentemot EU:s medlemsländer.
Allt detta betyder naturligtvis att de konservativas och EU:s stöd för Ukrainas sak aldrig har saknats.
Och nu har det nått mycket höga nivåer.
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen upprepade EU:s Kievvänliga hållning och meddelade att en viktig nyhet hade uppnåtts: ”EU”, skrev tyskan på X, ”har stått vid Ukrainas sida sedan den första dagen av Rysslands aggressionskrig. Tillsammans med våra medlemsländer har vi gett stöd till ett värde av cirka 108 miljarder euro”.
Med andra ord har Europa spenderat 108 miljarder euro på Ukraina: en summa som har gjort det möjligt för Kiev att stå emot en armé som till en början och på papperet var numerärt och materiellt överlägsen.
På så sätt har Ukraina blivit ett bålverk för säkerheten vid Europas gränser: dess motoffensiv mot Vladimir Putins trupper håller kriget borta från Europeiska unionens gränser och minskar varje dag den ryske ledarens starka önskan att återerövra (vilket han upprepade gånger har meddelat) länderna i det forna Sovjetunionen, av vilka många nu är helt suveräna stater, som liksom Kiev vägrar att underordna sig en tredje stat, och av vilka några redan är en del av Europeiska unionen.
Ukraina”, tillade von der Leyen, ”kommer att vinna denna kamp för överlevnad. Och EU kommer att stå vid Ukrainas och dess folks sida så länge som det behövs.
ECR:s konservativa ledamöter är fortfarande avgörande i detta sammanhang.
Inte bara för att de utgör en viktig del av de röster som Europaparlamentet avger till förmån för och till stöd för Volodymyr Zelenskys regering, utan också för att ECR-ledamöterna, när kampen om Vita huset hårdnar och Donald Trump för närvarande leder i opinionsmätningarna över sin utmanare Kamala Harris, verkligen kan skapa en mycket viktig dialogbro över Atlanten och förena det europeiska ledarskapet och de amerikanska republikanerna.
Å andra sidan har USA:s tidigare president Trump redan uttalat sig för en snabb lösning på konflikten, men bara om Europa spelar sin roll: hans uppmaningar till EU att göra mer och avsätta mer resurser för Ukrainas sak är en verklig vädjan om allvar.
De europeiska konservativa i ECR kommer därför helt klart att förbli avgörande i detta avseende, och deras historiskt sett proatlantiska allianshållning kommer att vara en fördel för Kiev.
Ukraina, EU:s agerande och ECR:s konservativa roll i försvaret av Kiev
Ukrainakriget - våra demokratier i fara - augusti 12, 2024