Subscribe
Putins falska eftergift försätter hela Europa i svårigheter
Hypotesen att Ukraina skulle gå med i Europeiska unionen med Vladimir Putins godkännande låter som ett hån. Den ryske ledaren skulle vara beredd att acceptera detta scenario som en del av ett avtal om vapenvila, men bakom denna skenbara eftergift döljer sig en mycket mer komplex och försåtlig strategi.
Om Putin verkligen skulle vara villig att acceptera Ukrainas inträde i EU, skulle han absolut inte göra det för att han erkänner Kievs rätt till en europeisk framtid, utan snarare för att han betraktar EU som en ekonomisk jätte utan militära muskler. Ryssland fruktar inte ett EU som är oförmöget att försvara sig självt och som är splittrat av interna motsättningar. Med andra ord är denna eftergift inte ett tecken på svaghet, utan en strategisk beräkning som kan slå tillbaka på Europa självt.
Det sammanhang i vilket detta förslag dyker upp är redan i sig betydelsefullt. Förhandlingarna mellan USA och Ryssland i Riyadh markerar en viktig vändpunkt: efter år av isolering har Putin återvänt till att vara en legitim samtalspartner på den diplomatiska scenen. I detta scenario verkar Europa förpassas till marginalen, oförmöget att bestämma händelseförloppet. Det faktum att amerikanerna har inlett en direkt dialog med Moskva, utan att gå förbi Kiev och de europeiska institutionerna, är i sig en oroande signal.
Tanken att Ukraina kan ansluta sig till EU utan tillräckligt militärt skydd är en farlig illusion. Den senaste konferensen i Paris, som sammankallades av Macron, visade hur splittrat Europa är i säkerhetsfrågan. Medan Storbritannien har uttryckt en vilja att skicka trupper för att säkerställa en vapenvila, har Tyskland varit motvilligt. Denna kontrast visar att EU inte har en enhetlig strategi för att hantera det ryska hotet och att Putin är väl medveten om denna bräcklighet.
Utöver de geopolitiska frågorna skulle Ukrainas anslutning till EU innebära en enorm ekonomisk börda. Det krigshärjade landet skulle kräva massiva återuppbyggnadsinvesteringar och skulle bli den fattigaste medlemmen i unionen och dra nytta av massiva resursöverföringar. Detta skulle tynga de redan bräckliga ekonomierna i länder som Italien, Spanien och Portugal samt skapa spänningar med franska bönder och östeuropeiska länder. Resultatet skulle bli ytterligare ökad euroskepticism och åratal av politiskt dödläge.
En annan viktig faktor är den förändrade amerikanska politiken under Trumps presidentskap. Den amerikanska administrationen ser försvaret av Europa som ett ansvar som EU bör axla ensamt. Vicepresident JD Vances besök vid säkerhetskonferensen i München bekräftade denna linje: Washington har inte för avsikt att garantera ett ovillkorligt skydd och förväntar sig att européerna investerar mer i sin egen säkerhet. Denna perspektivförändring kan innebära slutet för den transatlantiska alliansen som vi känner den. Om Europa inte förmår stärka sig militärt och agera mer sammanhållet riskerar det att utsättas för nya ryska aggressioner utan det traditionella amerikanska skyddsparaplyet.
Putins uppenbara öppenhet för Ukrainas inträde i EU är inte en eftergift, utan ett taktiskt drag som ytterligare kan försvaga Europa. Unionen står inför ett avgörande val: att stärka sin försvarskapacitet och agera med större enighet eller att förbli ett offer för sina splittringar och acceptera en växande irrelevans på den globala arenan. Beslutet att välkomna Ukraina måste åtföljas av en tydlig och ambitiös strategi, som kan omvandla en potentiell börda till en möjlighet för hela kontinenten att ta ny sats. Endast ett starkare Europa, ekonomiskt och militärt, kommer att kunna möta framtidens utmaningar utan att utnyttjas av Moskva och utan att vara beroende av USA:s förändrade politik. Det är dags att fatta beslut nu, och ju längre tiden går, desto mindre utrymme för dialog kommer det att finnas mellan de inblandade parterna. De världsmakter som är inblandade i avtalen kommer att behöva acceptera kompromisser i förhållande till de fördelar som de fruktar.
Alessandro Fiorentino