Subscribe
Spöket från det ryska gaskriget är tillbaka på den internationella scenen. I detta skede av konflikten mellan Ryssland och Ukraina har många europeiska kanslier under de senaste veckorna riktat uppmärksamheten mot den 31 december 2024, den dag då det femåriga metanavtalet mellan Kiev och Moskva löpte ut. Avtalet undertecknades första gången 2009 mellan ryska Gazprom och ukrainska Naftogaz, och förnyades sedan 2019 när det redan riskerade att sägas upp. Vid den tidpunkten var det EU som drev på för att avtalet skulle förnyas, men i och med Rysslands invasion av Ukraina har situationen förändrats. Det räcker med att påminna om Mario Draghis varning vid den tidpunkten: ”Vilket alternativ föredrar vi? Fred eller att vara tysta med elementet på?”. Kontraktet har i vilket fall som helst stått emot även konflikten, men nu har Ukrainas president Zelensky enligt uppgift sagt att han inte är villig att inleda nya förhandlingar med Putin för att nå en förnyelse. Detta beror främst på att han inte vill att Gazproms intäkter ska fortsätta att ge näring åt den ryska krigsmaskinen. Allt detta också i väntan på den 20 januari, då Trump kommer att tillträda i Vita huset. Magnaten har faktiskt lovat att på kort tid vända konflikten, få till stånd ett eldupphör och förmodligen stabilisera situationen. På förhandlingsbordet kommer gasfrågan nu säkerligen att få en större betydelse. REPERKUSSIONER I EUROPA
Europeiska unionen, och i synnerhet de medlemsländer som är närmast kopplade till importen av rysk gas, kommer sannolikt att drabbas av återverkningar av stoppet för transitering genom Ukraina. Naturligtvis har avtalet hållit fram till idag eftersom det för den ryska sidan handlar om en avsevärd summa pengar, medan det för Ukraina inte har förvärrat konflikten med de europeiska kanslierna och stabiliserat en del av det flöde av pengar och stöd som har gjort det möjligt för Kiev att hålla ut fram till idag. Dessutom går det inte att förneka att det ukrainska nätverk som släpper igenom gas hittills har skonats från bombardemang. Detta är en viktig remsa av territorium som kan komma i Moskvas blickfång när gasöverföringen stoppas. Transitstoppet kommer att få återverkningar på försörjningen i flera länder – inte minst Italien – trots att gasimporten från Ryssland har minskat avsevärt sedan 202, i och med den ryska aggressionen mot Ukraina. I och med konflikten sjönk faktiskt de ryska leveranserna till EU från 40 procent till mindre än 10 procent. Nu, med detta nya stopp, kommer ytterligare 5 procent av den europeiska importen att minska. Vissa länder som Ungern, Slovakien och Österrike, vars leveranser i mycket stor utsträckning är beroende av Kreml, kan dock uppleva situationen som särskilt komplicerad. I dessa fall kommer de ökade kostnaderna säkerligen att märkas på räkningarna och därmed i medborgarnas fickor. Ett problem som också kommer att påverka dem som inte längre, eller bara i liten utsträckning, får sin gas från Moskva. Detta på grund av den eventuella spekulation som kan uppstå på energimarknaden under de kommande månaderna. RYSKA GASNUMMER
Om vi börjar med det scenario där denna nya utveckling i gaskriget äger rum, bör vi komma ihåg att före februari 2022, den månad då Ryssland angrep Ukraina, stod gasimporten från Moskva för cirka 40 procent av EU:s behov.
Åtgärder för att begränsa importen från Ryssland, kopplade till medlemsländernas beslut att begränsa sitt beroende av Moskva, även till stöd för Ukraina, innebar att den gas som köptes 2023 endast stod för 8% av behoven. Hittills har dock de europeiska gasreserverna sjunkit snabbare än förra året. Bloomberg rapporterar en siffra på 75% av tillgängliga reserver jämfört med 87% tillgängliga vid samma tidpunkt förra året. Denna konvergens beror främst på de kallare temperaturer som påverkar Europa. Det är i själva verket uppgifterna från Eurostat som ger den nuvarande bilden, inom vilken naturgas som importerades från Ryssland till Europa var 54% lägre än under Q1 2021. Trots detta låg importen till Europa under tredje kvartalet 2024 fortfarande på 20 procent, och den genomsnittliga kostnaden steg främst på grund av osäkerheten på marknaden. För att hantera stängningen av transiteringen genom Ukraina måste EU tillgodose vissa länders behov och därmed öka andelen gas från den norska rörledningen eller från amerikansk LNG. Samtidigt väntas en ny strategi i februari med syfte att minska EU:s beroende av Moskva. Ett arbete som inleddes 2022 och som för exempelvis Italiens del har börjat bära viss frukt. Före konflikten i Ukraina importerade Italien cirka 40% av sitt gasbehov från Ryssland, medan det 2023 nådde 5% av förbrukningen. Ett resultat som uppnåtts enbart tack vare den politik för diversifiering av försörjningen som inleddes med Draghis regering och fortsatte under premiärminister Meloni. Stoppet för gastransit i Ukraina kan dock även få konsekvenser för Italien, med tanke på att importen 2024 låg på cirka 7%, men med full drift av Ravennas förgasare förväntas denna siffra minska betydligt, med LNG som för närvarande står för cirka 25% av gasförbrukningen i Italien. RYSSLAND OCH SPÄNNINGSSTRATEGIN
Den ryska spänningsstrategin handlar om export av gas, särskilt för de länder som är mest beroende av denna import. Ett exempel är den sammandrabbning som ägde rum mellan Zelensky och Slovakiens premiärminister Robert Fico de senaste dagarna. Fico förklarade att om Ukraina avbröt gasflödet var Slovakien redo att blockera elförsörjningen till Kiev – ett spel som, vilket Zelensky också nämnde, ger Bratislava cirka 200 miljoner dollar per år. Den ukrainske presidenten gick till hårt angrepp mot sin slovakiske kollega och anklagade honom också för att vara ett verktyg för Moskva i ett så känsligt spel som gaskonflikten. Dessutom avstår Ukraina från cirka en miljard dollar per år i transitavgifter i och med detta stopp, men för Zelensky är denna blockad en positiv faktor. Han sade nämligen att om den årliga pumpningen genom Ukraina var över 130 miljarder kubikmeter när Putin tog makten, så är den för närvarande noll. I Kievs strategi ingår naturligtvis också en minskning av Moskvas intäkter, som på detta sätt inte hamnar i krigsmaskinen. Faktum är att Ryssland förlorar mellan 5 och 6,5 miljoner dollar varje år på detta stopp.
Å andra sidan förklarade Putin att Ukraina ”straffar Europa” med sitt beslut, men samtidigt sägs den ryske ledaren vara villig att omorganisera transiteringen genom Vitryssland och Polen för att komma ur dödläget med Ukraina. Dessutom tittar Moskva på alternativa marknader utöver en ytterligare expansion av TurkStream.
En möjlighet – som i vilket fall som helst måste verifieras – som dock skulle sätta de europeiska kanslierna i gungning, särskilt efter de (till stor del fortfarande pågående) ansträngningar som inletts sedan 2022 för att befria Europa från rysk gasimport. Spänningarna har också under de senaste veckorna underblåsts av Kreml i Moldavien, där en öppet proeuropeisk president har valts. Här har Gazprom redan meddelat att man är beredd att stänga av kranarna och sluta exportera så mycket gas på grund av uteblivna remitteringar. Landet har därför beslutat att införa gasransonering och undantagstillstånd (redan sedan den 16 december), genom en 30-procentig minskning av distributionen. Först under de kommande veckorna kommer den globala bilden att klarna och förändringarnas effekter och omfattning att definieras.