USA, Ryssland och EU: Att analysera aktörerna före kontexten

När det gäller den revolution som vi för närvarande upplever är vi med all sannolikhet ännu inte i stånd att definiera och analysera nya paradigm för internationella relationer. Även om det sammanhang som vi lever i har genomgått – och dagligen fortsätter att genomgå – betydande förändringar i systemet för förbindelser mellan stater och mellan stormakter, är definitionen av en ny standard för dialog förmodligen fortfarande långt ifrån möjlig att uttrycka. En sådan analys, som görs i nuläget, skulle fortfarande lida av många saknade element och data. Först och främst den roll som Förenta staterna och Europeiska unionen kommer att spela i lösningen av konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Samt säkert den vikt som den handelspolitik som dikteras av president Donald Trump kan ha på de internationella marknaderna. På den europeiska kontinenten, i kanslihusen och bland EU:s institutioner, måste vi sedan överväga vilken betydelse politiken för nyorientering, först och främst programmet ReArm Europe, kommer att få inom den närmaste framtiden. Även om tiden ännu inte är mogen för en detaljerad analys som kan skissera nya tolknings- och undersökningsmönster, kan vi därför börja sammanställa alla de element som kommer att bygga upp denna analys i framtiden. Särskilt om vi strävar efter att bedöma dessa scenarier ur ett konservativt perspektiv och med tanken på en ökande tyngd för konservativa krafter inom de europeiska institutionerna och i medlemsstaternas regeringar.

KONFLIKTEN I UKRAINA OCH RUPTURENS LOGIK
I den konflikt som inleddes med Moskvatruppernas invasion av Ukraina är huvudaktörerna för närvarande – förutom regeringen och det ukrainska folket som fortsätter att kämpa trots det förändrade och skiftande internationella scenariot – utan tvekan Trumps USA, Putins Ryssland och Europeiska unionen inför en upprustningsprocess som nu verkar nästan oundviklig. Dessa är de synpunkter som inte kan förbises i en framtida analys, särskilt eftersom de två supermakternas och EU:s medlemsstaters agerande kan bli grunden för tolkningen av nästa internationella kris. Kremls aggressiva hållning – tidigare med Krim, med Donbass och från 2022 med invasionen av ukrainskt territorium – kan inte förbises. Särskilt om man tittar på vad som skulle kunna läggas på ett eventuellt förhandlingsbord, vare sig det är i Riyadh eller någon annanstans. För Moskva är ett omedelbart slut på konflikten för närvarande inte en prioritet. Putins förhoppning är säkert att kunna sätta sig ned och förhandla med Kiev eller Trump från en starkare position. Enligt Kremls logik väger även en kilometer till av ockuperat territorium tungt både i konflikten och internationellt, för att inte tala om den resonans som Putin hoppas kunna uppnå på hemmaplan. Sedan har vi kapitlet om sanktioner mot Ryssland under de senaste åren, som säkert kommer att bli ett ämne för debatt. Det räcker med att säga att Trump själv under de senaste dagarna har återvänt till dem och talat om indirekta tullar på rysk olja om Putin inte respekterar amerikansk medling. Tycoonens blick är därför helt klart riktad mot Moskva, även om Kinas betydelse inte kan underskattas i den ekonomiska logik som detta nya presidentskap förkroppsligar. De tullar som kommer att införas under de kommande dagarna, och som säkert kommer att få ett svar från världens största ekonomier, är fortfarande mycket svåra att analysera. Ömsesidigheten, som har ifrågasatts och som kan komma att ses över från fall till fall, kommer också att vara en nyckelfaktor i bedömningen av relationerna med USA inom den närmaste framtiden. Mer gynnade länder kanske drabbas mindre av president Trumps tullar, medan en ”diplomatisk ohövlighet” kan tynga en stats och dess medborgares plånbok. I detta scenario kommer t.ex. marknadernas och EU:s reaktioner att spela en roll i den kommande analysen av balanserna och kriserna i det internationella landskapet under de kommande månaderna.
EU:s och medlemsländernas reaktioner på dessa förändrade scenarier är utan tvekan bland de mest intressanta just nu. USA:s avtagande intresse för europeisk säkerhet är det första av de problem som EU:s medlemsländer står inför, åtminstone ur säkerhetsdoktrinär synvinkel. Ett instrument för att hantera denna eventualitet är utan tvekan ReArm Europe-planen, som syftar till en gradvis förstärkning av en industriell bas (återigen med tanke på försvaret, men inte bara) med investeringar, utveckling och inköp som kan göras gemensamt av medlemsländerna: grunden för en strategisk konvergens som också är kopplad till sammansättningen av de europeiska arméernas olika militärdoktriner. Alla kanslier har dock inte samma inställning till detta intresse, på samma sätt som inte alla regeringar är beredda att främja möjligheten till direkt intervention på ukrainsk mark. Italien har självt upprepade gånger sagt att varje uppdrag måste ingå i ett högre internationellt mandat.

REARM EUROPE: THE DEBATE IN EUROPEAN CHANCELLERIES
Naturligtvis måste de överväganden som presenterats hittills med nödvändighet ta hänsyn till den interna situationen i de enskilda medlemsstaterna i EU. Den interna debatten har alltid varit den som uppfattats och förståtts mest av allmänheten, precis som det är just de interna nyheterna som bevakas mest av mainstream-media. Trots detta har debatten om ReArm Europe-programmet, som presenterades av EU-kommissionens ordförande Ursula Von der Leyen, under de senaste veckorna inte kunnat förbises, inte heller på de enskilda medlemsländernas interna front. En fråga som på nationell nivå har splittrat majoriteter och oppositioner, samt öppnat upp för meningsskiljaktigheter även inom regeringskoalitionerna själva. Ett av de fall som kan tas som exempel är den italienska regeringen, där olika ståndpunkter gradvis har utkristalliserats bland komponenterna i premiärminister Giorgia Melonis koalition. Men Bryssels försvars- och finansieringsplan har skapat stor oenighet i många av de europeiska kanslierna. I Nederländerna, till exempel, nådde situationen en punkt där Amsterdams parlament röstade mot von der Leyens projekt. Med två röster kvar tvingade parlamentarikerna premiärminister Dick Schoof (som var för Bryssels riktlinjer) att blockera Nederländernas deltagande. Denna omröstning stöddes också av regeringskoalitionens partier, alla utom liberalerna, som var för von der Leyens idéer. Grundtanken var att försvarsutgifterna inte skulle bli en gemensam angelägenhet med andra medlemsländer, utan att resurserna även fortsättningsvis skulle hanteras på en strikt nationell nivå. Även i Spanien, med Pedro Sánchez regering, har det talats om en splittring i frågan om ReArm Europe mellan socialistpartiet, som är redo att skriva under Bryssels riktlinjer, och vänsterkoalitionen Sumar, som är mycket mer skeptisk. I själva verket har både Podemos och Izquierda Unida uttryckt sina motsatta ståndpunkter, som också stöds av partier med anknytning till de katalanska och galiciska regionerna. Sedan har vi fallet Frankrike, där premiärminister Macron öppet stöder behovet av att öka investeringarna i försvaret, medan oppositionspartierna har intagit en mycket mer tveksam hållning till vad som ska göras. I centrala Europa har den allmänna opinionen och partierna visat en ganska positiv inställning till den politik som Bryssel lagt fram. Undantag i detta avseende är Ungern och Slovakien, men om vi tittar på Tyskland kan vi se att parlamentsdebatten gav klartecken (med stor majoritet) till en ändring av konstitutionen som skulle göra det möjligt att skapa skulder för att investera i infrastruktur och militära utgifter. En omröstning där det inte fanns några överraskningar från partierna i koalitionen som stöder regeringen. Sammanfattningsvis är det verkligen i detta läge som Europeiska unionens framtid står på spel, särskilt när det gäller dess utveckling och gradvisa uppluckring.