Utmaningar och framtidsutsikter för EU:s gröna omställning

ECR-partiets studie ger en detaljerad analys av den gröna omställningen i Europeiska unionen (med fokus på balansen mellan ambition och verklighet i genomförandet av den europeiska gröna pakten).
Huvudsyftet med denna forskning är att analysera de politiska och rättsliga åtgärder som antagits på EU-nivå i syfte att uppnå klimatneutralitet i Europa senast 2050 och att undersöka hur komplexiteten och omfattningen av denna process överensstämmer med den ekonomiska och sociala verkligheten i medlemsstaterna.
Inom ramen för den europeiska gröna pakten är den gröna omställningen inte bara en nödvändig förändring för att uppnå klimatneutralitet senast 2050, utan också en möjlighet till en djupgående ekonomisk och social omvandling av hela det europeiska samhället.

Vilka är ambitionerna med den europeiska gröna pakten?

Den europeiska gröna given är ett EU-initiativ för att bekämpa klimatförändringar och främja hållbarhet.
Den lanserades 2019 och syftar till att minska nettoutsläppen av växthusgaser till noll senast 2050.
Det uttalade målet för dem som stöder denna gröna giv är att göra Europa till den första klimatneutrala kontinenten, vilket är nästan omöjligt och kommer att leda till en rad sociala kriser i medlemsländerna.
Det är välkänt att den gröna given omfattar ett brett spektrum av politiska strategier och åtgärder, däribland handlingsplanen för den cirkulära ekonomin (som syftar till att minimera avfall och uppmuntra återvinning) och strategin från jord till bord (som syftar till en hållbar livsmedelskedja).
Dessa strategier stöds av konkreta lagstiftningsåtgärder, t.ex. klimatlagen 2021 (som fastställer den rättsliga ramen för att uppnå klimatmålen) och Net-Zero Industry Act 2023 (som stöder utvecklingen av ren teknik).
Men trots denna ambitiösa strategi är genomförandet av den gröna pakten en enorm utmaning för den gamla kontinenten, med tanke på den ekonomiska och sociala mångfalden i EU:s medlemsstater.

Den gröna given och dess inverkan på Europas viktigaste ekonomiska sektorer

Denna önskan om en grön omställning har långtgående konsekvenser för ett antal ekonomiska sektorer, varav de mest påverkade är energi-, transport- och industrisektorerna.
Det är välkänt att energisektorn står för en stor del av EU:s koldioxidutsläpp, vilket är anledningen till att denna sektor står i centrum för arbetet med att minska koldioxidutsläppen.
Övergången från fossila bränslen till förnybara källor, som sol- och vindenergi, är avgörande för att uppnå klimatmålen.
Denna övergång innebär dock betydande utmaningar relaterade till stabiliteten i energiöverföringsnäten, kostnaderna för att förändra infrastrukturen och de förnybara energikällornas ojämnhet.
Transportsektorn är också föremål för stora reformer, med fokus på elektrifiering av bilflottan och utveckling av infrastruktur för alternativa bränslen.
I EU:s strategi ingår att förbjuda försäljning av fordon med förbränningsmotorer senast 2035 och att öka produktionen av elfordon.
Denna omställning kräver naturligtvis betydande investeringar i laddningsinfrastruktur samt kapacitet för batteriproduktion och återvinning.
Tunga industrier som stål och cement står inför liknande utmaningar.
För att minska koldioxidutsläppen i dessa industrier krävs innovativ teknik, t.ex. avskiljning och lagring av koldioxid (CCS) och en övergång till grön vätgas.
Dessa tekniker befinner sig fortfarande i utvecklingsfasen och är extremt kostsamma, vilket väcker frågor om den ekonomiska genomförbarheten av sådana åtgärder på kort till medellång sikt.

Sociala och politiska utmaningar i den gröna omställningen

Experterna är medvetna om att den gröna omställningen inte bara är en teknisk och ekonomisk utmaning, utan också en social och politisk.
Allmänhetens acceptans av klimatåtgärderna är avgörande för att de ska bli framgångsrika.
Även om det finns ett brett stöd för klimatåtgärder bland EU-medborgarna visar studier att detta stöd minskar när det gäller specifika åtgärder som påverkar vardagen, t.ex. att minska energiförbrukningen eller byta transportsätt.
En annan kritisk fråga är den regionala ojämlikheten inom EU.
Det är känt att medlemsländerna har olika nivåer av ekonomisk utveckling och infrastruktur. Detta kan översättas till det faktum att deras kapacitet att genomföra åtgärder inom ramen för den gröna pakten varierar avsevärt.
Ett exempel är de östeuropeiska länderna som är starkt beroende av kol för sin energiproduktion.
Dessa länder står inför större utmaningar än länderna i Västeuropa, där övergången till förnybara energikällor har kommit mycket längre.
För att komma tillrätta med dessa ojämlikheter har EU inrättat Fonden för en rättvis omställning (JTF).
FRO syftar till att stödja de regioner och sektorer som påverkas mest av den gröna omställningen.
Det finns farhågor om att de medel som anslås inte är tillräckliga för att täcka alla behov, och fördelningen av dem har lett till en intensiv politisk debatt i Europeiska rådet.

Vilka är EU:s strategier för innovation och ekonomisk konkurrenskraft?

För att stödja den gröna omställningen har EU antagit flera strategier för att främja innovation och ekonomisk konkurrenskraft.
Den industriella planen för en nollutsläppsepok, som lanserades 2023, är en central pelare i denna strategi.
Denna plan omfattar lagstiftningsåtgärder som ”Zero Emission Industries Act” och ”Critical Raw Materials Act”, som syftar till att stödja utvecklingen och införandet av ren teknik och säkerställa rättvis tillgång till nödvändiga resurser för medlemsstaterna. En annan viktig komponent är mekanismen för koldioxidjustering vid gränserna (CBAM), som syftar till att skydda europeiska industrier från orättvis konkurrens från länder med mindre stränga miljöstandarder.
CBAM kommer att införa skatter på import av produkter som inte uppfyller EU:s utsläppsstandarder och därmed uppmuntra en global övergång till mer hållbara metoder.
Att genomföra dessa strategier är dock inte helt okontroversiellt.
Det finns farhågor om att strikta regleringar kan underminera den europeiska industrins globala konkurrenskraft, särskilt med tanke på konkurrensen från Kina och USA.
Dessa två länder har sin egen politik för grön omställning.
Dessutom kräver övergången till en grön ekonomi massiva investeringar från både den offentliga och den privata sektorn, vilket väcker frågor om den finansiella hållbarheten i dessa ansträngningar på lång sikt.
Detta väcker frågan om hur många företag inom den privata sektorn som kommer att överleva på marknaden och hur stor den sociala omfattningen blir i EU:s ekonomi?

Fallstudie: Fordonssektorn och övergången till grön mobilitet

En av de sektorer som påverkas mest av den gröna omställningen är fordonssektorn.
Med tanke på dess betydelse för den europeiska ekonomin och dess betydande miljöpåverkan är förbudet mot försäljning av fordon med förbränningsmotorer senast 2035 en åtgärd utan motstycke som kommer att förändra fordonsindustrin radikalt.
De europeiska tillverkarna står inför utmaningen att ställa om produktionen till elfordon, vilket kräver enorma investeringar i teknik, infrastruktur och arbetskraft.
En annan viktig fråga är utvecklingen av laddningsinfrastrukturen för elfordon, som är avgörande för att denna övergång ska bli framgångsrik.
Enligt förordningen om infrastruktur för alternativa bränslen (AFIR), som antagits av EU, ska ett omfattande nätverk av laddningsstationer byggas ut i hela Europa.
Genomförandet av denna förordning varierar dock avsevärt mellan medlemsstaterna, beroende på deras utvecklingsnivå och politiska engagemang.
Övergången till grön mobilitet är inte utan utmaningar.
Vid tillverkningen av elfordon används knappa och dyra material som litium och kobolt, vilket ger upphov till frågor om leveranskedjornas hållbarhet och miljöpåverkan från utvinningen av dessa resurser.
Dessutom är batteriåtervinning en annan stor utmaning med tanke på komplexiteten i processen och behovet av att utveckla effektiva återvinningstekniker.

Vilka är utmaningarna och möjligheterna med att minska koldioxidutsläppen i den tunga industrin?

Den tunga industrin (inklusive sektorer som stål, cement och kemikalier) står för en stor del av Europas utsläpp av växthusgaser.
Att minska koldioxidutsläppen i dessa sektorer är avgörande för att uppnå klimatmålen, men det är också en stor utmaning både tekniskt och ekonomiskt.
CCS-teknik (Carbon Capture and Storage) ses som en nyckel till att minska utsläppen i dessa industrier.
Dessa tekniker fångar upp den CO2 som släpps ut i produktionsprocessen och lagrar den under jord, vilket förhindrar att den släpps ut i atmosfären.
CCS är dock en extremt dyr och kontroversiell teknik.
Därför står en storskalig utbyggnad inför betydande hinder som rör kostnader, allmänhetens acceptans och tillgången till nödvändig infrastruktur.
En annan viktig faktor för att minska koldioxidutsläppen från den tunga industrin är grön vätgas, som kan ersätta fossila bränslen i industriella processer.
Grönt väte produceras genom elektrolys av vatten med hjälp av förnybar energi, vilket gör det till en utsläppsfri lösning.
Produktionen av grön vätgas är dock fortfarande begränsad och kostsam, och utvecklingen av den infrastruktur som krävs för att använda den i stor skala befinner sig i ett tidigt skede.
Dessutom finns det farhågor om global konkurrens i samband med utfasningen av fossila bränslen.
Medan EU inför stränga miljöstandarder kan andra regioner i världen, som Asien och Nordamerika, ha mindre ambitiös politik, vilket skulle kunna skapa en konkurrensmässig obalans.
För att komma till rätta med detta problem undersöker EU skyddsåtgärder som CBAM (Carbon Border Adjustment Mechanism), som är utformad för att förhindra import som inte uppfyller EU:s miljöstandarder.

Utmaningar och innovativa lösningar för finansiering av den gröna omställningen

En av de största utmaningarna med den gröna omställningen är att mobilisera de finansiella resurser som krävs för att genomföra åtgärder för minskade koldioxidutsläpp och övergången till en grön ekonomi.
Uppskattningar visar att EU behöver investera cirka 350 miljarder euro årligen under det kommande decenniet för att nå sina klimat- och digitaliseringsmål.
Det är ett betydande belopp som kräver ett nära samarbete mellan den offentliga och den privata sektorn.
EU har utvecklat flera finansiella instrument för att stödja den gröna omställningen, t.ex. Just Transition Fund (JTF), som är utformad för att hjälpa regioner och sektorer som påverkas av övergången till en grön ekonomi.
InvestEU, EU:s investeringsprogram, spelar också en avgörande roll när det gäller att mobilisera privat finansiering för hållbara projekt.
Det finns dock farhågor om att dessa fonder inte är tillräckliga för att täcka alla behov och att det behövs innovativa lösningar för att locka fler privata investeringar. Gröna obligationer är en annan viktig finansiell lösning.
Det är skuldinstrument som emitteras av stater eller företag för att finansiera hållbara projekt, t.ex. förnybar energi eller grön infrastruktur.
Marknaden för gröna obligationer har vuxit kraftigt de senaste åren, men det finns fortfarande utmaningar när det gäller att standardisera dessa instrument och säkerställa transparens och trovärdighet i de projekt som finansieras.
Centralbanker och finansiella tillsynsmyndigheter spelar en avgörande roll när det gäller att stödja den gröna omställningen.
Genom att inkludera klimatrisker i sina riskbedömningar och främja investeringar i hållbara tillgångar kan de uppmuntra det finansiella systemet att stödja klimatmålen.
Dessutom undersöker EU möjligheterna att integrera hållbarhetskriterier i skatte- och investeringspolitiken, vilket skulle kunna omfatta en skattereform för att uppmuntra grönare beteenden och generera ytterligare intäkter för att finansiera den gröna omställningen.

Balans mellan ambition och verklighet i EU:s gröna omställning

I ECR-partiets studie dras slutsatsen att EU:s gröna omställning är en komplex och flerdimensionell utmaning som kräver en noggrann balans mellan ambitiösa klimatmål och medlemsstaternas ekonomiska och sociala verklighet.
Det är viktigt att omställningen hanteras på ett rättvist sätt och att alla regioner och sektorer i ekonomin får tillräckligt stöd för att undvika att befintliga ojämlikheter förvärras.
Det är också avgörande att EU bibehåller sin globala konkurrenskraft samtidigt som den gröna omställningen genomförs.
Detta innebär inte bara att utveckla och anta innovativ teknik, utan också att säkerställa en lagstiftnings- och regleringsram som stöder ekonomisk tillväxt och skapande av arbetstillfällen. Framgången för den gröna omställningen kommer att bero på EU:s förmåga att mobilisera tillräckliga finansiella resurser och skapa en ram för internationellt samarbete för att stödja globala klimatåtgärder.
Endast genom en samordnad och inkluderande strategi kan EU uppnå sina klimatmål och bli en global ledare i kampen mot klimatförändringarna.