Val i Storbritannien: Första kvinnliga finansministern på nästan 800 år

Conservative and Unionist Party, ett av de två stora politiska partierna i Storbritannien, led sitt största nederlag i historien i parlamentsvalet i juli. Sedan 2015, då det David Cameron-ledda konservativa partiet bildade den första konservativa majoritetsregeringen sedan 1992, med endast 119 mandat i underhuset, har premiärminister Rishi Sunak formellt meddelat att han avgår som premiärminister och att han kommer att göra det som ledare för det konservativa partiet.

”Jag har gjort mitt bästa för jobbet, men ni har skickat en tydlig signal om att den brittiska regeringen måste förändras och att er bedömning är den enda som räknas”, sade Sunak i ett tal till väljarna utanför sitt kontor på Downing Street.

Strax efter att valresultatet tillkännagivits hade anklagelserna och debatten om det konservativa partiets framtida inriktning redan börjat. Vissa röster hävdar att de konservativas misslyckande berodde på att de övergav sin centristiska inriktning, medan andra hävdar att Nigel Farages reformparti, som leds av Nigel Farage, vann väljare som ansåg att det konservativa partiet hade övergett sina rötter.

En tidigare ledare för underhuset och Brexit-minister, Jacob Rees-Mogg, sade i en BBC-intervju att en viktig orsak till partiets nederlag var beslutet att göra sig av med Boris Johnson. På reporterns fråga om vad som hade gått fel för partiet svarade Rees-Mogg att det hade varit ”problem med bytet av ledare”.

”Väljarna förväntar sig att den premiärminister de har valt ska förbli premiärminister och det är upp till väljarna att besluta när den personen ska bytas ut … Jag är rädd att det konservativa partiet har tagit sina kärnväljare för givna, och det är därför man ser så många människor som tidigare kanske hade röstat konservativt gå till andra partier. Det har varit en fruktansvärd natt för partiet”, sade Jacob Rees-Mogg till BBC.

Det kommer att bli svårt att återuppbygga det brittiska konservativa partiet

Om årets valresultat är något att gå efter har de brittiska konservativa lyckats undvika ett totalt nederlag. Vissa opinionsinstituts prognoser om att partiet skulle ha tappat tvåsiffrigt visade sig vara något felaktiga och de konservativa fick 119 platser i underhuset. Dessa förluster, som anses vara katastrofala för de brittiska konservativa, kommer att vara svåra att ta igen under en enda mandatperiod och det kommer att bli extremt svårt att återuppbygga partiet. Det konservativa partiets tungviktare, inklusive den tidigare premiärministern Liz Truss och de tidigare ministrarna Penny Mordaunt, Grant Shapps och Jacob Rees-Mogg, har fallit offer för valet.

Den tidigare brittiska konservativa premiärministern Liz Truss (48), känd som den kortast sittande ledaren i landets historia, avgick som premiärminister bara 44 dagar efter att ha tagit över efter Boris Johnson. Anledningen till att hon avgick då var den turbulens som hennes planerade åtgärder orsakade på finansmarknaderna när levnadsomkostnadskrisen var som värst. Med andra ord hanterade Truss misslyckandet, i egenskap av premiärminister, för att orsaka en krasch på obligationsmarknaden och en kollaps för pundet. Liz Truss, som fick 11.217 röster i valkretsen South West Norfolk, förlorade sin plats i parlamentet i det extrainsatta parlamentsvalet till Labours kandidat Terry Jermy, som fick 11.847 röster. Även om Liz Truss för många väljare symboliserade den konservativa regeringens kaos och misslyckanden är hon fortfarande en inflytelserik röst bland det brittiska konservativa partiets parlamentsledamöter.

En annan ledare som har förlorat sitt mandat är den brittiske försvarsministern Grant Shapps. Shapps. sa att det var ett ”privilegium” att representera valkretsen Welwyn Hatfield.

”Det som står klart för mig är inte så mycket att Labour vann det här valet, utan snarare att de konservativa förlorade det. Partiet har glömt den grundläggande regeln i politiken: människor röstar inte på splittrade partier”, sade Grant Shapps.

Ett annat stort bakslag för en medlem av den konservativa regeringen var Gillian Keegan, som förlorade sin plats i Chichester och sin portfölj som utbildningsminister, medan Johnny Mercer, en tidigare minister för veteranfrågor, förlorade sin plats till en Labour-kandidat i Plymouth Moor View. Han besegrades av Fred Thomas med 5.604 röster.

Nigel Farage-risken

Brexit-maskoten Nigel Farage har dykt upp i det brittiska politiska landskapet. Farage leder nu partiet Reform UK, med vilket han kom på tredje plats. När Rishi Sunak tog över regeringsmakten fick det Farage-ledda partiet förvånansvärt nog bara 2 procent av allmänhetens röstningsvilja. Nigel Farage, känd för sin invandringskritiska och brexitvänliga kampanj, vann för första gången en plats i det brittiska parlamentet i den engelska staden Clacton. Han besegrade komfortabelt den konservativa kandidaten Giles Watling, som tidigare hade haft platsen.

”Min plan är att bygga en nationell massrörelse. Detta är bara det första steget i något som kommer att förvåna er alla”, sade Nigel Farage.

En liten men extremt högljudd grupp populistiska parlamentsledamöter verkar förvärra den brittiska politiska scenen. I gruppen ingår Nigel Farage, Richard Tice och Lee Anderson. När de konservativa försöker omgruppera och återhämta sig har denna lilla populistiska grupp potential att orsaka kaos och splittra det konservativa partiet ytterligare. Den kommande kampen om det brittiska konservativa partiets ledarskap domineras av frågan:

”Vad ska man göra med Farage och hans parti – hålla dem nära eller driva bort dem?”

Väljare som har vänt sig till Reform UK-partiet har spelat en stor roll i vad som ses som katastrofala resultat för det konservativa partiet. Nigel Farage kan nu hävda att hans parti är näst störst efter Labour. Den enda lilla ljusglimten för de konservativa är att trots Labours seger visar tidiga tecken på att deras röstandel inte har ökat nämnvärt sedan 2019. Vi kan alltså säga att storleken på majoriteten kanske inte återspeglar en lavinartad allmän entusiasm för Keir Starmer, ledaren för Labourpartiet. Reform UK fick 13 mandat – en bråkdel av de 650 mandaten i underhuset Politiska analytiker förutspår att Nigel Farage kan bli ny oppositionsledare för att föra fram den populistiska högern i den brittiska politiken, vilket har skett i andra västländer som Tyskland, Nederländerna och, på senare tid, Frankrike. Skillnaden i årets val mellan de två stora partierna på den brittiska politiska scenen är en blandning av effektiva kampanjer från Labour och kollapsen av de konservativa rösterna. Med det sämsta resultatet i sin historia kommer de brittiska konservativa att ha ett stort arbete framför sig i opposition under de närmaste åren för att återfå sin majoritet och återta ledarskapet i Storbritannien.

Historia i Storbritannien. Första kvinnliga finansministern på nästan 800 år

Den nya brittiska premiärministern Keir Starmer utsåg fredagen den 5 juli Rachel Reeves, tidigare ekonom på Bank of England, till finansminister, den näst mest prestigefyllda posten i den brittiska regeringen. Utnämningen av Reeves till ”Chancellor of the Exchequer”, den traditionella titeln på den person som innehar finansministerns portfölj, tillkännagavs i ett uttalande från Downing Street. Rachel Reeves blir därmed den första kvinnan att inneha posten som finansminister i brittisk historia, enligt AFP. Rachel Reeves, som anser att ”förändring endast kommer att ske genom järnhård disciplin” i de offentliga finanserna. Reeves betonade detta omedelbart efter att ha omvalts till parlamentsledamot för en valkrets i norra England. Men den nya finansministern sa att uppgiften ”inte kommer att vara lätt”

”Det är en livsviktig ära. Det finns inga snabba lösningar och vi har svåra val framför oss”, skrev Rachel Reeves på X omedelbart efter att hon utsetts till posten.

Storbritannien har styrts av turbulenta konservativa regeringar i 14 år och den nya regeringen kommer att ha ett begränsat manöverutrymme. Enligt analytikerna är de offentliga finanserna inte i gott skick, även om den ekonomiska tillväxten har ökat något och inflationen är tillbaka inom Bank of Englands målintervall. Under de senaste 14 åren har Storbritannien styrts av 5 premiärministrar, vilket har skapat en viss instabilitet i regeringen. Efter finanskrisen 2008, köpkraftskrisen, de slag som den globala ekonomin har fått utstå i samband med pandemin, Brexit och den finansiella oro som skapades av Liz Truss korta mandatperiod, förväntar sig det brittiska folket att Starmer-regeringen ska återföra stabilitet till både den politiska scenen och ekonomin.

Kampen om ledarskapet i det konservativa partiet är igång. Vilka är favoriterna?

Strax efter att det slutliga resultatet av det brittiska valet tillkännagivits inleddes kampen om att ersätta den tidigare premiärministern och ledaren Rishi Sunak i det konservativa partiet. Sunak har meddelat att han kommer att sitta kvar tills hans efterträdare har utsetts senare i år. Flera namn diskuteras i brittisk press för att ta över ledarskapet för det konservativa partiet. Regeln för de brittiska konservativa är att partiledaren måste vara parlamentsledamot. Det faktum att ett dussin ledande ministrar har förlorat sina platser i parlamentet Penny Mordaunt och flera andra toppkandidater eliminerades från loppet innan det ens hade börjat. Kemi Badenoch, Robert Jenrick och Suella Braverman kommer att gå in i en bitter kamp om partiledarskapet.

Boris Johnson, f.d. premiärminister; Priti Patel, f.d. inrikesminister; Jeremy Hunt, avgående finansminister; James Cleverly, den sittande inrikesministern (som anses vara en av de mest erfarna konservativa) är några av de namn som nämns för att ta över Rishi Sunaks plats vid rodret för det konservativa partiet. Potentiella favoriter är dock Kemi Badenoch – Minister for Business, Energy and Industrial Strategy. Badenoch har imponerat på partimedlemmarna med sin inställning och är för närvarande favorit till att bli nästa ledare. Tom Tugendhat – den avgående säkerhetsministern är spelbolagens andra favorit. Enligt spelbolagen är Suella Braverman, trots att hon har kontroversiella åsikter om invandring och lag och ordning, den fjärde favoriten till att bli nästa konservativa ledare. David Cameron – tidigare premiärminister i Storbritannien 2010-2016 och för närvarande ledamot av överhuset och utrikesminister från 2023 – är också aktuell som partiledare. Ett annat namn som diskuteras är Robert Jenrick, som har haft flera ministerposter, bland annat som immigrationsminister. Jenrick avgick på grund av Rishi Sunaks Rwanda-förslag.