Valet till Europaparlamentet: Är en annan majoritet möjlig?

En analys av resultatet av valet den 6-9 juni.

Sammanräkningen av EU-valet har nu avslutats och som allmänt förväntat har det inte gett ett säkert och bestämt resultat och med tanke på det nuvarande valsystemet kommer det att krävas en överenskommelse mellan flera europeiska partier för att nå en majoritet.

Det finns bara tre koalitioner som på egen hand skulle kunna nå över 361 mandat – miniminivån för en majoritet: en koalition mellan populisterna, socialisterna och liberalerna skulle stanna vid 406 ledamöter; en mer vänsterorienterad koalition med de gröna skulle nå 458 mandat; den ”största” koalitionen skulle vara den med ECR-konservativa ledamöter som skulle dra upp majoriteten till 482 mandat.

Naturligtvis är det aldrig en helt linjär omröstning, också och framför allt för att det är svårt att få partier att komma överens som sedan frontalkrockar på nationell mark. Mer troligt är att det kan bli en axel som skapas kring EPP, RE-gruppen och ECR (som tillsammans skulle stanna vid endast 15 platser från majoriteten) och sedan fortsätta att få lite konsensus från grupperna utanför majoriteten.

Låt oss utgå just från denna hypotes om en majoritet bestående av EPP-RE-ECR-övriga: uteslutandet av AfD från ID-gruppen öppnar förvisso upp för olika scenarier, även om det är osannolikt att Marine Le Pen (RN, ID) skulle kunna vara en del av en europeisk majoritet som Macron legitimt borde vara en del av. Det är mer troligt att Matteo Salvinis Liga (ID) skulle ingå i denna majoritet, vilket skulle innebära att både dess nationella allierade FdI (ECR) och FI (PPE) skulle utgöra en integrerad del av den europeiska majoriteten. Detsamma borde gälla för Geert Wilders (PVV, ID), som är på väg att bilda regering tillsammans med partierna VVD (RE), BBB (PPE) och NSC (PPE), för vilka det inte borde vara något ”kätterskt” att acceptera att ingå i en liknande majoritet.

Sedan finns det några omröstningar som fortfarande återstår att reda ut, till exempel den rumänska AUR-gruppen: som står ECR mycket nära, för närvarande har en gått med på att gå med i Verts/ALE-gruppen, och de andra 5 valda är i stället i gruppen Non-Inscrits, så det kan bli en viktig förstärkning. En annan nyckelfaktor kan vara Viktor Orban, som med sitt parti Fidesz är kvar i Non-Inscrits efter att ha uteslutits ur EPP. Giorgia Meloni (FdI, ECR) har dock försökt att förbättra relationerna under en längre tid.

EPP-RE-ECR-others-majoriteten skulle därför kunna nå 375 av 720, även om ekvationen inte skulle vara matematisk eftersom de mer ”vänsterorienterade” krafterna inom liberalerna kanske inte skulle se positivt på en sådan allians.

Ett alternativ, som ännu inte har beräknats men som bör övervägas, är en ”helt höger” majoritet med PPE-ECR-ID: de tre grupperna skulle börja med 324 platser, till vilka skulle läggas rösterna från de reformistiska högerkrafterna och de icke-inskrivna som skulle kunna uppskatta en sådan majoritet. Av liberalerna skulle det realistiskt sett, förutom irländska Fianna Fáil, vissa bulgariska rörelser (DPS/HÖH och PP-DB), de nederländska liberalerna för nationella regeringsintressen samt de svenska, vara svårt att få med mer än 20 parlamentariker i majoriteten. Bland de icke inskrivna finns flera högerkrafter som kan stödja ett projekt även utan ett ”motavtal”: bland dessa de bulgariska nationalisterna (V), vissa grekiska högerkrafter (Nike och PE), den polska högern i KWiN, rumänerna i AUR och Fidesz.

Denna allians skulle också i detta fall kunna stanna mellan 365 och 375 platser, trots att den är resultatet av en rad mycket nära förhandlingar. Den tyska makten är i det här fallet mycket begränsad: Förbundskansler Scholz (SPD, S&D) led ett svårt nederlag i EU-valet och kommer säkerligen inte att ha mycket att säga till om när det gäller att rekonstruera majoriteten, så till den grad att SPD inte ens är det ledande partiet i den socialdemokratiska grupp som besegrats av både italienska PD och spanska PSOE. Det går inte bättre för fransmännen, med Macron som bara kan dra i trådarna för Le Pens närvaro upp till en viss punkt, under straffansvar för att uteslutas från majoriteten.

Den enda regeringschef som har styrkan och auktoriteten, bekräftad av valurnorna, att åstadkomma en vändpunkt i Europa är Giorgia Meloni, som har den konkreta möjligheten att skapa en verklig europeisk ”center-höger” för att äntligen ge en politiskt enhetlig europeisk majoritet. Nu är det upp till henne, när G7 är över, att väva nätet genom att överbrygga motsättningarna mellan de olika partierna och medlemsländerna.