Vatten, en värdefull tillgång att skydda

De första regnen i västvärlden, trots de dramatiska konsekvenserna i vissa fall, ger säkert en lättnadens suck till de många sektorer som har drabbats hårt av sommarens svåra torka.
Särskilt livsmedels- och tillverkningssektorerna hade länge slagit larm.
De problem som är kopplade till bristen på sötvatten är i själva verket många och är inte begränsade till enskilda medborgares livsmedelsbehov, utan påverkar i första hand jordbruks- och industrivärlden.
Under de senaste två decennierna har behovet av vatten för den produktiva världen ökat exponentiellt, och efterfrågan förväntas öka i framtiden.
Tyvärr ändrar klimatkrisen regnens frekvens och intensitet, vilket påverkar den tillgängliga vattenmängden och perioder av torka, och Europa blir alltmer en kontinent som löper stor risk att drabbas av vattenstress, det vill säga som inte kan tillgodose efterfrågan vid kritiska tidpunkter.
Det räcker med att säga att i somras var 60 procent av Europas territorium i kritiskt eller extremt kritiskt tillstånd på grund av torka.
Men varifrån kommer det färskvatten som vi använder?
Även om planeten är täckt av vatten är endast 1 % av det användbart sötvatten, och det mesta är underjordiskt.
Därför spelar nederbörden en viktig roll för utbudet.
Ytvatten, vare sig det är floder eller sjöar, måste fyllas på och nederbörd är den viktigaste födan. Ökningen av jordens temperatur orsakar globala omvälvningar som tar sig uttryck i miljökatastrofer, som i fallet Pakistan, eller i nederbördsfenomen som ligger utanför det normala, som nyligen i Marche i Italien, onormala värmeböljor och den därav följande ökningen av områden som är utsatta för torka.
En av de mest oroväckande konsekvenserna är dessutom att glaciärerna och snötäcket i bergsområdena gradvis drar sig tillbaka, vilket är ett mycket allvarligt problem i exempelvis Italien.
Glaciärerna bidrar på ett avgörande sätt till att fylla på grundvattentäkterna.
Det är därför nödvändigt att den globala politiken följer två parallella spår, ett som handlar om miljöskydd och sänkning av jordens temperatur och ett som handlar om minskning av avfall och återvinning av använt vatten.
När det gäller den första punkten verkar västvärldens regeringar äntligen ha blivit medvetna om detta, vilket också framgår av de europeiska planerna för ekologisk övergång. Planer som, även om de är beroende av många variabler, vilket framgår av energikrisen till följd av kriget i Ukraina, på lång sikt bör kunna stoppa eller åtminstone bromsa klimatnödsituationen.
Avfallsdiskursen är annorlunda: i detta fall måste varje land nödvändigtvis utarbeta en plan för minskning och återvinning.
Särskilt i Italien är behovet av att stärka näten alltmer uppenbart, genom investeringar i underhåll och modernisering av infrastrukturer som rör vattencykeln och genom att studera en process som skulle göra det möjligt att rena och återanvända det vatten som för närvarande leds till avloppen på industriell nivå.
Det talades också om möjligheterna med molnsågning, en metod som används i stor utsträckning i andra länder, främst i USA, Kina och Arabemiraten.
Genom kemiska ämnen som sprutas in i molnen verkar det vara möjligt att orsaka regn eller öka dess flöde.
Tyvärr finns det många okända faktorer och begränsningar med denna metod.
För det första kan den bara användas i närvaro av moln, för det andra kan man inte använda alla moln, utan bara moln på vissa höjder och med viss konformation, och slutligen är den, förutom att resultaten inte är säkra, också extremt kostsam och riskabel: effekterna på ekosystemet av de kemiska ämnen som används är inte kända, och det är inte säkert att användningen av dem orsakar regn.
Det är därför mer än någonsin nödvändigt att skapa en kultur där vatten betraktas som en värdefull vara i länder som fram till i går inte riktigt hade tagit itu med problemet, en kultur som leder till en minskad konsumtion, en drastisk minskning av avfallet och en medvetenhet om att vatten inte är en oändlig nyttighet.

The text was translated by an automatic system