Subscribe
ECR varnar gång på gång för att EU:s nuvarande ekonomiska politik visar sig vara felaktig. Ansvaret för misslyckandet läggs vanligtvis på Von der Leyen-kommissionen och på ett Europaparlament som domineras av vänstern. Nu har Generaldirektoratet för inre politik i Europaparlamentet publicerat en studie som pekar på den roll som Europeiska unionens råd har spelat.
I kölvattnet av pandemin och energikrisen har rådet använt artikel 122 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) för att inrätta nästa generations EU-fonder (NGEU) och för att bemöta Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.
En sådan exekutiv åtgärd, som förhandsvisas i ett kapitel i fördraget som ägnas åt den ekonomiska politiken, åsidosätter Europaparlamentet, som om rådet var övertygat om parlamentsledamöternas oförmåga att hantera brådskande eller viktiga problem som rör ekonomin.
Tidigare hade rådet redan använt samma mekanism för att korrigera den gemensamma jordbrukspolitiken 1969, för att vidta åtgärder mot 1970-talets energikris och för att reagera på eurokrisen 2010 genom inrättandet av den europeiska finansiella stabilitetsmekanismen.
Enligt artikel 122.1 i EUF-fördraget får rådet anta ”de åtgärder som är lämpliga med hänsyn till den ekonomiska situationen”. Vidare hänvisar klausulen särskilt till det fall då ”allvarliga svårigheter uppstår i försörjningen av vissa produkter, särskilt på energiområdet”. Å andra sidan får rådet enligt artikel 122.2 bevilja ekonomiskt bistånd från unionen till en medlemsstat i händelse av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser utanför dess kontroll.
För att hantera den ekonomiska nedgången efter covidpandemin använde rådet artikel 122 i EUF-fördraget för att anta det s.k. återhämtningsinstrumentet för EU, vars mest kända inslag är faciliteten för återhämtning och resiliens (RRF). Det uttalade syftet med EURI var att ge finansiellt stöd till medlemsstaterna för att förhindra en ytterligare försämring av deras ekonomi, sysselsättning och sociala sammanhållning och för att främja en hållbar och motståndskraftig återhämtning av den ekonomiska aktiviteten.
Den exempellösa storleken på penningskapandet genom RRF har ursprungligen fått skulden för den kontinuerliga inflation som vi nu lider av, och som har ökat till stor del på grund av konflikten med Ryssland.
Därefter återanvände rådet artikel 122.1 i EUF-fördraget för att anta förordningen om samordnade åtgärder för att minska efterfrågan på gas (förordningen om minskning av efterfrågan på gas) och förordningen om ett krisingripande för att hantera höga energipriser (förordningen om krisingripande), som båda syftar till att hantera energikrisen efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.
I förordningen om minskning av efterfrågan på gas uppmanas medlemsstaterna att frivilligt minska gasförbrukningen och skapas en mekanism som gör det möjligt för rådet att utlysa en unionsvarning efter vilken medlemsstaterna skulle vara skyldiga att minska gasförbrukningen.
I förordningen om nödåtgärder föreskrivs ytterligare åtgärder för att minska efterfrågan på el, ett tak för elproducenternas marknadsintäkter, ett tillfälligt solidaritetsbidrag som ska betalas av fossilbränsleföretag samt hur intäkterna från taket och solidaritetsbidraget ska fördelas och/eller användas.
Syftet med rådet var att säkerställa tillräcklig tillgång till gas och el samt att mildra prisökningarna för båda. I vilken utsträckning detta har uppnåtts visar den aktuella inflationen. Polen har argumenterat mot den rättsliga grunden för förordningen om minskning av efterfrågan på gas inför Europeiska unionens domstol, medan energiföretagen har ifrågasatt förordningen om krisintervention.
I studien erkänns att ”medlemsstaterna förblir de främsta aktörerna med ansvar för den ekonomiska politiken”, i enlighet med artiklarna 2.3 och 5.1 i EUF-fördraget. De skall samordna sin politik inom rådet – vilket inte innebär att rådet skall harmonisera medlemsstaternas ekonomiska politik.
Låt medlemsstaterna agera, så slipper vi förmodligen ifrågasätta vilken av EU:s tre politiska institutioner som skall hållas ansvarig för den tilltagande och numera ganska permanenta röran på kontinenten.
Källa till bilden: Access Info Europe