Subscribe
Efter en tidigare artikel i september har Europaparlamentets utskott för sysselsättning och sociala frågor bett den interna avdelningen för ekonomisk politik, vetenskapspolitik och livskvalitetspolitik om en analys av det föreslagna direktivet om det så kallade europeiska invaliditetskortet.
I analysen, som publicerades i november, konstateras att det förutom styrkor och möjligheter även finns brister.
Kortet syftar till att möjliggöra en ”begränsad överförbarhet” av den nationellt erkända statusen för funktionshinder. I praktiken kan EU-medborgare som har ett kort som utfärdats av en medlemsstat erkännas av tjänsteleverantörer i en annan medlemsstat – värdmedlemsstaten – på samma villkor som personer med funktionsnedsättning som är bosatta i den staten.
Detta innebär redan en ganska omfattande överförbarhet av den nationellt erkända statusen som funktionshindrad. För det första kan tjänsteleverantörerna vara offentliga eller privata; i det första fallet innebär det en viss överförbarhet av socialförsäkringsförmåner (medicare).
För det andra, om denna portabilitet till förmån för EU-medborgare utvidgas till att omfatta andra medborgare som är bosatta i en EU-medlemsstat, kommer tillämpningsområdet till och med att utvidgas i mycket större utsträckning.
För det tredje är värdmedlemsstaten skyldig att bevilja rättigheter som grundas på bosättning i den medlemsstaten, säkerligen en rad skyldigheter som är mycket mer omfattande än de som beviljas medlemsstatens egna medborgare.
Och för det fjärde beviljas portabilitet även om de resande medborgarna inte är berättigade till kortet om de hade bedömts i värdmedlemsstaten.
Europaparlamentets politiska avdelning för ekonomiska, vetenskapliga och livskvalitetsfrågor kan lika gärna kalla det för ”begränsad” portabilitet. Särskilt om man betänker att förmånerna även omfattar familjer, och vi vet hur vissa kategorier av invandrare vanligtvis missbrukar sådana möjligheter.
Å andra sidan slår förslaget inte samman det europeiska invaliditetskortet och det europeiska parkeringskortet, vilket innebär att användarna måste hantera två kort i stället för ett. Detta verkar inte särskilt effektivt.
En intressant begränsning av kortets räckvidd avser tid. Det bör endast användas för ”korta vistelser”, kanske tre månader. Men detta är ganska oklart, eftersom en vänstertendens i parlamentet skulle kunna vilja utvidga detta tidsspann massivt.
En ytterligare utmaning som bör uppmärksammas är att kortet kan komma att användas i digitalt format, med de misstankar som vissa ECR-medlemmar med rätta uttryckte under covid-19-krisen. De digitala medlen, i händerna på en kryptokratisk kommission som den som leds av Von der Leyen, är inte av reducerad natur.
Förslaget har i själva verket ingen rättslig grund. Kommissionen har föreslagit fyra, men en efter en visar det sig att de inte är särskilt allvarliga. Artikel 53.1 i EUF-fördraget hänvisar till examensbevis för egenföretagare, vilket absolut inte har något att göra med kortet. I artikel 62 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt föreskrivs fri rörlighet för tjänster inom EU, men i Card-förslaget föreskrivs fri rörlighet för personer, inte för tjänster. Artikel 91 i EUF-fördraget motsvarar en gemensam transportpolitik. Detta skulle kanske kunna gälla för ett europeiskt parkeringskort, men absolut inte för ett invaliditetskort, som inte har något att göra med transportpolitik. Slutligen föreskrivs i artikel 21.2 i EUF-fördraget att EU-medborgare fritt ska kunna röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, men även detta uppnås redan med våra nationella identitetskort, utan behov av ett europeiskt invaliditetskort utöver ett parkeringstillstånd.
Det verkar rimligt och lämpligt att skydda personer med funktionshinder. Men behöver EU göra det, eller skulle det inte vara mer ansvarsfullt för medlemsstaterna att tävla mot varandra i sin respektive excellens och ambition? Det är en av fördelarna med subsidiaritetsprincipen och inte en mindre fördel.
Bild: Nicolas Schmit (Tageblatt.lu)