Ett informellt möte mellan EU:s och Balkans ledare hölls i Aten den 21 augusti 2023.
Evenemanget, som önskades och organiserades på initiativ av Greklands premiärminister Kyriakos Mitsotakis, ägde rum avsevärt efter 20 år sedan toppmötet i Thessaloniki, under vilket Balkanländernas väg inom EU formellt erkändes för första gången.
Det historiska sammanhang som Balkan har levt i under lång tid och den nuvarande situation som de nu befinner sig i har lett till att Balkan är en av de viktigaste aktörerna i EU:s utvidgningsprocess.
Vid mötet i Aten tog Europeiska rådets ordförande Charles Michel tillfället i akt att upprepa ett av de centrala temana för Europeiska unionen, nämligen dess utvidgning och även dess förstärkning.
EU:s utvidgningsprocess har pågått i många år, och den är mer aktuell nu än någonsin. Denna process har hittills gett många resultat, så till den grad att vi från de berömda sex grundarländerna nu har nått de nuvarande 27 medlemsländerna, och många fler har fått status som EU-kandidater eller håller på att få det.
Utvidgningsprocessen är en nödvändig process för EU självt, som behöver omorganisera och förnya sig på många sätt. Dessutom bör man beakta att genomförandet av denna process kräver åtgärder från båda sidor, dvs. både från Europeiska unionen och från kandidatländerna. Det är faktiskt nödvändigt både för EU att förbereda sig för att välkomna de nya staterna och för kandidatländerna att reformera sig för att uppfylla kraven från EU:s institution.
Länder som har blivit intresserade av denna europeiska utvidgningsprocess är Bulgarien, Kroatien, Rumänien och Slovenien.
Alla dessa länder är kandidater till EU eftersom denna institution har för avsikt att växa mer och mer i världen, med det specifika målet att främja fred, säkerhet och välstånd.
Till dessa sökande kommer det speciella fallet Ukraina. Faktum är att det ukrainska landet, bara fyra dagar efter den våldsamma ryska aggressionen, ansökte om medlemskap i Europeiska unionen och därmed samtidigt bad om dess stöd, inte bara militärt eller ekonomiskt, utan om ett allsidigt stöd. Det ukrainska fallet verkar också märkligt eftersom det har fått andra nationer att följa samma väg, nämligen Moldavien och Georgien, två länder som också är hårt pressade av Ryssland.
I fallet Ukraina gav EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen grönt ljus ungefär en månad senare, den 8 april, liksom kommissionären för grannskapspolitik och utvidgning, Olivér Várhelyi.
Även för de två andra länderna kom grönt ljus från EU-kommissionen kort därefter. I synnerhet Ukraina och Moldavien fick omedelbart kandidatstatus, medan vissa tvivel tvärtom uttrycktes om Georgien, varigenom landet kommer att behöva arbeta med ett antal prioriteringar och genomföra några betydande reformer inom landet.
Den 23 juni 2023 analyserade Europeiska rådet också situationen i de tre länderna. Resultatet blev detsamma som det kommissionen skisserat, där Kiev och Chișinău blev den sjätte och sjunde kandidaten till EU-medlemskap, medan Tbilisi erkändes ha ett europeiskt perspektiv i EU:s utvidgningsprocess.
Ukraina har ansökt om att få inleda anslutningsförhandlingar i slutet av detta år, och Georgien har också ansökt om att få inleda förfaranden för att bli ett kandidatland före utgången av 2023.
När det gäller utvidgningen bör man förutom de fall som hittills nämnts också nämna de sex länderna på västra Balkan som har påbörjat den långa vägen mot EU-medlemskap. Fyra av dessa länder, nämligen Albanien, Nordmakedonien, Montenegro och Serbien, har redan inlett anslutningsförhandlingar, ett har fått kandidatstatus, Bosnien och Hercegovina, och ett annat, nämligen Kosovo, har formellt ansökt och väntar på svar från de tjugosju.
Förhandlingarna med Tirana och Skopje inleddes i juli 2022, efter många års väntan (Albanien uppnådde detta efter åtta år och Makedonien efter 17 år). Podgorica och Belgrad, å andra sidan, har upplevt en väntande situation i 9 respektive 11 år.
Det fanns också nyheter 2022 för Bosnien och Hercegovina, som efter sex års väntan den 15 december förra året blev ett EU-kandidatland.
En mer komplicerad ståndpunkt är dock Kosovos. Den formella ansökan till Europeiska unionen lämnades in förra året. Man bör dock komma ihåg att Kosovo sedan sin ensidiga självständighetsförklaring från Belgrad 2008 inte erkänns som en suverän stat av fem EU-medlemsstater (Cypern, Grekland, Rumänien, Spanien och Slovakien), utöver det faktum att relationerna med Bryssel har försämrats efter diplomatiska spänningar med Serbien i slutet av maj.
En annan viktig aktör i utvidgningsprocessen är Turkiet. Detta land befinner sig också i en mycket komplicerad situation, både när det gäller det inre livet och de internationella förbindelserna med andra länder, både europeiska och icke-EU-länder.
Förbindelserna mellan EU och Turkiet är mer än ett decennium gamla. Förhandlingarna om Turkiets anslutning till Europeiska unionen inleddes faktiskt redan 2005. Förbindelserna mellan de två sidorna har dock varit frysta sedan 2018 på grund av frågor som rör demokratin, rättsstatsprincipen, de grundläggande rättigheterna och rättsväsendets oberoende i det turkiska samhället. En situation som tyvärr under årens lopp inte verkar ha lett till förbättringar, utan snarare verkar ha radikaliserats och inga framsteg har gjorts, med en relativ försämring av det globala geopolitiska scenariot också.
I det senaste årliga utvidgningspaketet, som lades fram i oktober 2022, klargjordes att så länge Turkiet inte ändrar kurs och fortsätter att fjärma sig från EU och dess ståndpunkter om rättsstatsprincipen, samtidigt som landet fortsätter att trappa upp spänningarna om gränsövervakningen i östra Medelhavet, kommer ingen dialog mellan Europeiska unionen och Ankara att vara möjlig.
Vid Natos senaste toppmöte i Vilnius i slutet av juni försökte dessutom Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan tvinga honom och hotade till och med med att han bara skulle binda Sveriges medlemskap i Atlantpakten om Bryssel öppnar Turkiets väg till Europeiska unionen igen. Lyckligtvis fick denna utpressning inga negativa konsekvenser, men Turkietfrågan har blivit central igen, och nu talas det om den på ett ännu mer försiktigt och allvarligt sätt i de europeiska palatsen.
Sammanfattningsvis kan vi därför säga att det nästan i slutet av 2023 finns många länder som är på väg att integreras i den europeiska familjen, eller åtminstone hoppas kunna ansluta sig till den förr eller senare. Antalet länder som vill ingå i Europeiska unionen visar hur det politiska Europa som har byggts upp och utvidgats under alla dessa år är en förebild för många nationer, som vill ingå i en större och mer engagerad institution med gemensamma rötter, värderingar och principer. Detta innebär därför att Europeiska unionen har gjort stora framsteg när det gäller att bli en av de världsmakter som man kan se upp till, vara stolt över och sträva efter att tillhöra. Innebörden av Europeiska unionens födelse är just detta: att vara Europa och att vara européer i världen, mer och mer konsekvent.