Subscribe
I slutet av sitt mycket långa tal om tillståndet i unionen 2021 tillkännagav kommissionens ordförande Ursula von der Leyen ett förslag till förordning om inrättande av en gemensam ram för medietjänster på den inre marknaden.
Hon hävdade att ”journalister blir måltavlor bara för att de gör sitt jobb”; för att underbygga ett sådant påstående gav hon tre exempel: Daphné Caruana Galizia, som mördades efter att ha avslöjat korruptionen i den maltesiska socialistregeringen 2017; Ján Kuciak, som också mördades efter att ha gjort allmänheten medveten om socialistregeringens korruption i Slovakien 2018; och Peter de Vries, som mördades 2021, för att hindra honom från att lämna detaljer om den marockanska maffian i Nederländerna.
Information som en allmän nyttighet, skapandet av öppenhet, bevarandet av oberoende och vår rätt att bli informerade av människor som de själva behöver, enligt Von der Leyen, stoppa dem som hotar mediefriheten. Medieföretag kan inte behandlas som vilken verksamhet som helst eftersom ”försvar av mediefriheten innebär försvar av demokratin”.
Förslaget påstås syfta till att undanröja hinder för hur den inre mediemarknaden fungerar och att främja pluralism och oberoende på den marknaden.
Den 3 februari 2023 avgav dock Republiken Polens Sejm ett yttrande om att den föreslagna förordningen går utöver de befogenheter som tilldelats EU och strider mot subsidiaritetsprincipen.
Enligt den polska lagstiftaren har deras nationella rättsordning redan särskilda bestämmelser med avseende på (i) Utnämning av förvaltningschefen och ledamöterna i styrelsen för leverantörer av medier i allmänhetens tjänst, (ii) tillhandahålla materiella regler och förfaranderegler som säkerställer bedömningen av koncentrationer på mediemarknaden, (iii) tilldela offentliga medel till leverantörer av medietjänster i enlighet med transparenta, objektiva, proportionella och icke-diskriminerande kriterier och förfaranden, och (iv) Rapportering från offentliga myndigheter om deras reklamutgifter som fördelas till leverantörer av medietjänster.
Av kommissionens motivering till förslaget framgår inte att dessa nationella bestämmelser, eller bestämmelserna i andra medlemsstater, är otillräckliga för att uppnå de eftersträvade målen. De fördelar som kan uppnås genom att anta den föreslagna förordningen har inte heller identifierats på ett tillfredsställande sätt.
Det polska parlamentets underhus hävdar vidare att den rättsliga grund som anges för förslaget (artikel 114 i EUF-fördraget) inte kan anses vara lämplig, eftersom den föreslagna förordningen reglerar kulturella frågor såsom medieinnehåll, inbegripet nyheter, där unionen endast är behörig att utföra verksamhet som syftar till att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder. Följaktligen skulle ett direktiv ha kunnat vara ändamålsenligt, men inte en förordning.
Å andra sidan har den polska verkställande makten indikerat ett möjligt partiellt stöd för den föreslagna förordningen, även om den har uttryckt liknande förbehåll när det gäller subsidiaritet och rättslig grund, där det senare ska klargöras av rådets rättstjänst.
Det polska parlamentet har inte varit ensamt om att motsätta sig Von der Leyens förslag. Danmark, Frankrike, Tyskland och Ungern har uttryckt liknande reservationer.
Förslaget om en europeisk lag om mediefrihet är för närvarande föremål för ett utskottsbeslut i Europaparlamentets utskott för kultur och utbildning (CULT).
Källa till bilden: Gov.pl