Subscribe
En av de frågor som har hettat upp den europeiska debatten mest är utan tvekan invandringen. Från 2015 fram till idag har trycket från migrationsströmmarna ökat, vilket gör att e speciale de första ankomstländerna har en svår och mycket komplex situation att hantera.
Luckorna i den europeiska lagstiftningen är verkligen inte små, och under nästan tio år nu verkar detta problem fortfarande inte ha fått någon slutgiltig lösning.
Framsteg har dock gjorts under de senaste månaderna, då europeiska forum har lyckats skriva ned de nya kraven och det nya synsättet på frågan om olagliga invandrare på papper.
I synnerhet slutsatserna från Europeiska rådets möte den 9-10 december 2007 visade på en samsyn mellan stats- och regeringscheferna när det gäller att stärka de yttre åtgärderna, effektiv kontroll av de yttre gränserna och närmare samarbete med ursprungs- och transitländer.
Efter detta möte reviderades också den nya asyl- och migrationspakten med nya och mer lämpliga ändringar i juni 2023, även om den fortfarande håller på att slutföras på grund av motstånd från vissa medlemsländer.
Sedan, i juli 2023, togs frågan om migranter som anlände från Tunisien upp på ett tydligt och beslutsamt sätt. Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen reste till Tunis tillsammans med Italiens premiärminister Giorgia Meloni och Nederländernas premiärminister Mark Rutte för att underteckna samförståndsavtalet mellan EU och Tunisien, där EU lovade att tillhandahålla ett europeiskt stödpaket för att minska trycket på Europas kuster och att uppmuntra Tunisien att samarbeta med de europeiska myndigheterna.
Under 2023 upplevde EU en ny trend på migrationsområdet, ändrade sin vision och enades om behovet av att fokusera mer på den externa dimensionen snarare än den interna, samtidigt som man också måste samarbeta bättre och mer med länderna i Afrika och Medelhavsområdet i allmänhet. Målet har därför ändrats från att prioritera intern omfördelning till att förhindra olagliga invandrare från att ta sig in på EU:s territorium.
Trots detta finns det dock vissa medlemsstater som inte verkar vara så eniga om att arbeta tillsammans för att förhindra olaglig invandring. Tvärtom har vissa av dessa regeringar till och med antagit lagar i detta syfte, vilket väcker inte så få tvivel om en koppling mellan de välkända icke-statliga organisationerna och de nationella regeringsorganen själva, eller snarare den europeiska vänstern.
Tyskland är ett av dessa länder.
Låt oss försöka förstå bättre vad detta handlar om och vad som händer i dag i Europeiska unionen när det gäller invandring.
För att förstå i vilket sammanhang vi befinner oss idag måste vi gå tillbaka till år 2022. I november 2022 beslutade den tyska förbundsdagen att finansiera United4Rescue, en frivilligorganisation som grundades av den evangeliska kyrkan i november 2019, med 2 miljoner euro per år i tre år, från 2023 till 2026, för totalt 8 miljoner euro – en frivilligorganisation som samlar hundratals föreningar som stöder volontärers insatser för att rädda migranter till sjöss.
Vid den tidpunkten sade det tyska parlamentet att det ville se ”betydande finansiering” för NGO-fartyg. Bakom detta beslut dolde sig dock en ganska betydande potentiell intressekonflikt, eftersom en av styrelseledamöterna i United4rescue, Thies Gundlach, är partner till vice talmannen i förbundsdagen och ledaren för det gröna partiet, Katrin Göring-Eckardt.
Situationen utvecklas och vi kommer fram till 2023, i juni 2023 fryses samma medel för att undvika spänningar i EU. I september 2023 meddelar en talesperson för utrikesministeriet i Berlin, ledd av den gröna Annalena Baerbock, att Olaf Scholz regering är på väg att gå vidare med betydande finansiering till Sant’Egidio-gemenskapen och de icke-statliga organisationerna Sea Eye och Sos Humanity, för att stödja både civil räddning till sjöss och projekt på land för människor som räddats till sjöss. Sos Humanity kommer att få 790 000 euro, en summa som sägs täcka endast en fjärdedel av organisationens årliga behov.
På detta sätt finansierar Tyskland den icke-statliga organisationen sos humanity som verkar i Medelhavet på ett helt självständigt sätt, utan att ta hänsyn till det aktuella scenario som länderna runt havet upplever.
Italien är det land som drabbats hårdast. Premiärminister Giorgia Meloni har därför beslutat att skriva till den tyske förbundskanslern Olaf Scholz för att be om ett klargörande med tanke på bristen på samordning på den tyska sidan, vilket oundvikligen kommer att få allvarliga direkta konsekvenser för det italienska territoriet och indirekta konsekvenser för det europeiska territoriet.
Den 28 september träffades EU:s inrikesministrar i Bryssel för Europeiska rådet för inrikes frågor, under ledning av Fernando Grande-Marlaska Gómez, den spanske inrikesministern med ansvar för aktuella frågor. Bland de ämnen som diskuteras finns naturligtvis läget i förhandlingarna om pakten om migration och asyl, som syftar till att reformera de nuvarande europeiska reglerna.
Diskussionen om förordningstexten fokuserade särskilt på aspekten av hantering av migrationskriser. I pakten fastställs de bestämmelser som ska tillämpas när en medlemsstat står inför ett exceptionellt antal landningar, händelser som pandemier eller artificiella kriser som orsakas av tredjeländers politiskt motiverade utnyttjande av migranter.
Som väntat blockerades förhandlingarna om antagandet av texten av en grupp länder, däribland Tyskland, som motsatte sig en minskning av garantierna för skydd av asylsökande. Inför toppmötet den 28 september meddelade den tyska regeringen att den hade hittat en överenskommelse för att bryta dödläget och att den skulle föreslå ändringar för att uppnå ett politiskt godkännande av texten i slutet av mötet. Det spanska ordförandeskapets utkast innehöll två ändringsförslag: strykning av artikel 5, som gav möjlighet för första ankomstländer att avvika från miniminormerna för mottagande i händelse av exceptionella flöden, och ett tillägg till artikel 1 om att ”humanitära insatser” aldrig kan betraktas som en faktor i instrumentaliseringen av invandrare, vilket legitimerar verksamheten för icke-statliga aktörer, inklusive icke-statliga organisationer som finansieras av Tyskland, utan att reglera deras modus operandi. Den italienska regeringen, som överraskades av det tyska förslaget, bad om mer tid för att analysera möjliga lösningar. Samtidigt rapporterades att inte mindre än sju fartyg tillhörande icke-statliga organisationer befann sig i centrala Medelhavet, fyra av dem under tysk flagg och på väg mot italienska hamnar. Detta anses vara en provokativ signal, som Italien har fördömt på alla nivåer.
Vid denna tidpunkt lade den italienska delegationen fram ett nytt ändringsförslag om att migranter som transporteras på icke-statliga organisationers fartyg automatiskt måste tas emot av fartygets flaggstat. Innebörden var att det var helt okej för Tyskland att visa solidaritet med frivilligorganisationernas arbete, så länge landet också tog tillbaka de migranter som det transporterade. Mötet sköts därför upp på Tysklands begäran.
I detta läge uppstår den berättigade frågan om varför regeringen i Berlin, och i synnerhet det gröna partiet, blev de första starka anhängarna av de icke-statliga organisationerna. Som redan nämnts kan det, bortsett från personliga intressen (dvs. att Thies Gundlach, medlem i den icke-statliga organisationen United4rescue, är partner till Katrin Göring-Eckardt, vice talman i förbundsdagen och ledande medlem i De gröna), finnas mycket viktigare och mer relevanta intressen bakom dessa åtgärder, framför allt ekonomiska sådana.
Och faktiskt, vid närmare granskning, som en undersökning av Politico har visat, har Green Party sett en betydande ökning av finansieringen från privata givare under de senaste åren. Även för 2021 är donationerna till partiet från filantroper och civilsamhället nära 3,5 miljoner euro, vilket är en siffra som definitivt inte är blå jämfört med andra partier. För att sätta detta i perspektiv fick Scholz parti, SPD, som traditionellt förlitar sig på offentliga medel och medlemsavgifter, endast 175 000 euro i donationer.
Som analyserats ovan är det verkligen ingen hemlighet att tilldelningen av medel till icke-statliga organisationer som arbetar i Medelhavsområdet var en åtgärd som de gröna och utrikesminister Annalena Baerbock starkt önskade.
Med tanke på de kommande valdatumen, till att börja med valet till Europaparlamentet, skulle de grönas särskilt nedlåtande politik gentemot världen av icke-statliga organisationer och föreningar (United4Rescue samlar många av dem internt), inklusive deras insisterande på att införa hänvisningar till förmån för icke-statliga organisationer i asylpakten, kunna syfta till att förbereda marken för en kampanjfinansieringskampanj för nästa val till Europaparlamentet. Om så vore fallet skulle vi inte stå inför en uppriktig önskan att hjälpa invandrarna, utan inför en provokation mot de första mottagarländerna, som skulle straffas hårt för bara en fråga om röster, och som skulle tillåta olagligheter och brott att tränga in mer och mer, inte bara i deras länder, utan i hela Europa. Detta är ett oacceptabelt scenario som måste rättas till innan de framsteg som gjorts hittills utplånas till förmån för pengar och makt, som nu verkar vara den europeiska vänsterns enda privilegier.