EU måste bekämpa antisemitisk desinformation

Sedan folkomröstningen om Brexit och det amerikanska presidentvalet 2016 har desinformation varit ett hett ämne inom europeisk politik. Politiker över hela spektrumet har oroat sig över hur sociala medier kan sprida falsk information, dvs. ”falska nyheter”, som riskerar att manipulera väljarnas åsikter i viktiga politiska frågor. Ändå är det uppenbart att kommissionen hittills har varit tyst, vid en tidpunkt då desinformation orsakar våldsamma upplopp som orsakar skador, död och förstörelse. Var är upprördheten över den antisemitiska desinformation som under de senaste två veckorna har spridits som en löpeld genom både sociala medier och nyhetsmedier?

Det senaste exemplet på desinformation är bombningen av sjukhuset som påstods ha utförts av det israeliska flygvapnet. Denna bombning skulle ha dödat uppemot 500 personer, ett påstående som baserades på rapporter från det palestinska hälsoministeriet, som liksom alla statliga organ i Gaza kontrolleras av Hamas. Redan tidigt fanns det ett antal problem med historien som borde ha väckt frågor: För det första står sjukhuset fortfarande kvar. Explosionen träffade den närliggande parkeringsplatsen, men sjukhuset förstördes inte, i motsats till de första rapporterna. För det andra tillkännagavs antalet dödsoffer inom några timmar efter explosionen, vilket är misstänkt med tanke på att det normalt tar dagar eller veckor att gräva fram människor ur rasmassorna för att bekräfta antalet döda. Hamas långa historia av dåligt konstruerade raketer som av misstag träffar det egna territoriet borde också ha fått journalister och opinionsbildare att stanna upp.

Att acceptera rapporter från en stridande part utan noggrann kontroll strider mot grundläggande medieetik, och ändå ses det som acceptabelt i just den här konflikten. I bästa fall kan detta återspegla ett missriktat försök av journalister att vara ”rättvisa” och försöka framställa båda sidor som lika skyldiga till grymheter. I värsta fall återspeglar den en djupt rotad antisemitisk föreställning om att judar inte bryr sig om och med glädje tar livet av icke-judiska ”gojim”, en föreställning som låg bakom den medeltida myten om blodskam.

Sedan de fruktansvärda attackerna den 7 oktober har palestinska sympatisörer också använt sociala medier för att sprida uppfattningen att Hamas behandlar sin gisslan humant, genom att använda videoklipp och bilder som Hamas har producerat. Sanningen är att Hamas har en lång historia av att tortera och döda sin gisslan. Att Hamas tillåts använda sociala medier för att bygga en Potemkinkuliss lika vilseledande som Theresienstadtlägret är upprörande, och det är även EU:s tystnad i frågan.

När media långsamt började backa efter att oberoende geodata släppts som stödde det israeliska påståendet att ”bombningen” faktiskt var en missriktad raket, var det för sent. Under ett upplopp i Berlin som utlöstes av ”bombningen” attackerades synagogor med molotovcocktails. 65 poliser skadades när de grep över 170 av upprorsmakarna. Liknande upplopp och antisemitiska demonstrationer som orsakats av denna desinformation har inträffat i många västeuropeiska länder, för att inte tala om de omfattande attackerna mot israeliska och amerikanska ambassader i Mellanöstern. Judiska studenter i västvärlden rapporterar nu att de inte känner sig säkra på sina egna campus efter att stora, vanliga studentorganisationer gjort uttalanden som stödjer attackerna den 7 oktober. Det verkar som om EU har utvecklat ett slags tunnelseende: Samtidigt som man har gjort stora ansträngningar för att bekämpa den traditionella antisemitism som finns i extrema högerrörelser, har man varit fullständigt blind för den ökande antisemitismen bland etniska minoriteter och bland våra egna europeiska studenter.

Här kan vissa svara att dessa demonstrationer och upplopp, även om de kanske är olyckliga, bara är ett uttryck för lojalitet mellan muslimer som naturligtvis känner en känsla av solidaritet med sina trosfränder som lider i Gaza. Om så är fallet måste man dock fråga sig varför inga muslimska upplopp eller storskaliga protester har organiserats utanför kinesiska ambassader, trots Kinas folkmord på sin (muslimska) uiguriska minoritet. Faktum är att Mahmoud Abbas, ledare för den palestinska myndigheten på Västbanken, uttryckligen har godkänt Kinas behandling av uigurerna, medan andra muslimska nationer i stort sett har varit tysta i frågan.

Precis som efter Kristallnatten möts nu en fruktansvärd attack mot det judiska folket inte med sympati, utan med anklagelser om att judarna själva bär skulden på grund av att de på något sätt provocerade sina angripare. Då som nu har dessa angripare inte tilldelats någon myndighet: Hamas raketbeskjutning tjänar inget militärt syfte, eftersom deras relativt primitiva raketer omöjligen kan överväldiga den israeliska försvarsmakten och aldrig kommer att tvinga Israel att ge upp sitt land. Allt som raketerna åstadkommer är att öka de vanliga palestiniernas lidande. Men när de ställs inför denna verklighet hävdar de anti-israeliska experterna att Hamas inte kan förväntas sluta skjuta raketer under dessa omständigheter. I dessa experters berättelse saknar Hamas och palestinierna i allmänhet helt handlingsförmåga och kan inte förväntas agera lugnt och rationellt, tänka långsiktigt eller ens överväga en vapenvila och ett frisläppande av gisslan för att säkra det humanitära bistånd som deras eget folk desperat behöver. Ironiskt nog ligger inte bara antisemitism bakom denna vänsterorienterade världsbild, utan också en djupt rasistisk syn på palestinska och arabiska folk i allmänhet, eftersom det helt enkelt är omöjligt att förneka en person eller grupp dess handlingsförmåga utan att också beröva den dess mänsklighet.

En åskådare kan få intrycket att kommissionen bara bryr sig om desinformation när den hotar kommissionens egna politiska intressen, som i fallet med Brexit-folkomröstningen. Det är upp till kommissionen att bevisa att så inte är fallet, att ta de ansvariga medierna i örat och att slå ned på antisemitismen på sociala medieplattformar.

Lars Patrick Berg, ECR MEP