Europeiska konservativa samlas i Rom

Vad är en europeisk konservativ? Ett troligt svar finns i Reykjavikförklaringen från Europeiska konservativa och reformistiska partiet. ECR-partiet värnar om individuell frihet, nationell suveränitet, parlamentarisk demokrati, privat egendom, begränsad offentlig makt, frihandel, familjevärderingar och decentralisering av makten.

Rom den 15-17 december

Dessa värderingar ligger till grund för ECR-partiets politik, inklusive dess vision för ett reformerat EU. Europa står vid ett vägskäl, och ECR-partiets agenda för reformer har aldrig varit mer relevant än den är i dag. Den 15-17 december 2023 kommer ECR-partiet att skicka en delegation till Atreju, det största evenemanget i år för det italienska politiska partiet Fratelli d’Italia, under ledning av Italiens premiärminister Giorgia Meloni, ordförande för ECR-partiet. Delegationen med europeiska konservativa kommer att få många möjligheter att nätverka med sina italienska motparter och stärka banden mellan dem.

ECR-partiets vice ordförande är Jorge Buxadé, parlamentsledamot för Vox från Spanien, och Radoslaw Fogiel, polsk parlamentsledamot för Lag och Rättvisa, medan ECR-partiets generalsekreterare är den italienska parlamentsledamoten Antonio Giordano. Inför mötet i Rom har ECR-partiet beslutat att använda sina resurser för att erbjuda kulturella och politiska erfarenheter till europeiska medborgare som delar konservativa värderingar. Därför är deltagaravgiften mycket låg. Avgiften för en deltagare som behöver ett enkelrum är 360 euro, inklusive flygbiljetter, logi, välkomstmottagning och konferensarrangemang, och för ett delat rum är avgiften 270 euro. Rom, den eviga staden, är naturligtvis en plats som är värd att besöka. En extra natt kostar 75 €, och för en uppgradering till business class på flygresan kostar det 150 €.

Begränsad regering och frihandel

Min bok om
Tjugofyra konservativa-liberala tänkare
kan tolkas som en diskussion om idéerna och värderingarna i ECR-partiets Reykjavikdeklaration med hänvisning till de mest djupgående politiska tänkarna i den västerländska civilisationen. Medeltidens två protoliberaler, den isländske krönikören Snorri Sturluson och den italienske filosofen Thomas av Aquino, förespråkade båda en begränsad regering: härskaren måste begränsas av lagen och om han bröt mot det underförstådda sociala kontraktet kunde han avsättas. Den engelske filosofen John Locke presenterade ett systematiskt försvar av denna urgamla princip som inspirerade både de brittiska revolutionärerna 1688 och de amerikanska revolutionärerna 1776. Det var konservativa revolutioner, som gjordes för att försvara och utvidga gamla och traditionella friheter.

Den princip om frihandel som lades fram av den skotske filosofen Adam Smith har naturligtvis accepterats och genomförts med goda resultat under de senaste tvåhundra åren. Det är inget mindre än principen om en begränsad regering som nu är under attack. Även om frihandel i allmänhet är bra, finns det grupper som tillfälligt kan drabbas av den. Men den kanske mest lysande uttolkaren av idén om frihandel var den franske författaren Frédéric Bastiat. I en bok om nordisk liberalism som jag arbetar med påpekar jag att han var ganska inflytelserik i de nordiska länderna i mitten av 1800-talet. Hans skrifter är mycket lättillgängliga för lekmän.

Suveränitet och familjen

Två av Reykjavikdeklarationens idéer och värderingar behandlas endast indirekt i min bok, nämligen nationell suveränitet och familjevärderingar, även om jag i mitt kapitel om Lord Acton bemöter hans kritik av nationalismen och förkastar den. Jag anser att man måste skilja mellan två typer av nationalism. Den ena är en icke-aggressiv nationalism som värnar om ett samhälles nationella arv, dess historia, litteratur och språk, men som ser med intresse och sympati på andra samhällen, i den tyske filosofen Johann Gottfried Herders och den franske historikern Ernest Renans anda. Den engelske filosofen Sir Isaiah Berlin har också skrivit med stor förståelse om denna typ av nationalism. Den andra typen av nationalism är aggressiv och militant och sätter en nation över en annan. Det kanske tydligaste exemplet i dag är Vladimir Putins ryska nationalism, som vägrar att erkänna ukrainarnas rätt att vara ukrainare snarare än ryssar. Kriget i Ukraina kan faktiskt tolkas som ett krig mellan två typer av nationalism, ukrainarnas önskan att ha sin egen stat och skydda sin egen kultur, och ryssarnas önskan att underkuva dem.

Familjen är också ett centralt värde i ett fritt och civiliserat samhälle. De två ekonomiska argumenten för det är naturligtvis att det för konsumtion är en effektivare enhet än en ensam person och att det för produktion kan dra nytta av arbetsfördelningen. De två filosofiska argumenten för familjen är att den förlänger tidshorisonten och de personliga preferenserna från här och nu till framtiden, eftersom den tar hänsyn till såväl barnens som föräldrarnas intressen, samt att den skapar en känsla av tillhörighet och ett innehåll som är oumbärligt för medborgarandan. Familjen är en av de förmedlande institutionerna i ett fritt samhälle som hindrar det från att upplösas i en massa isolerade individer som konfronteras med en allsmäktig stat, vilket den franske filosofen Alexis de Tocqueville tydligt såg.

Överföring av makt

För Europeiska unionen är kanske den mest angelägna principen eller värdet i Reykjavikförklaringen maktfördelning. Även här är Tocqueville relevant. Han insåg att den franska revolutionen var ett misslyckande till skillnad från de brittiska och amerikanska revolutionerna, och anledningen var att Frankrike saknade de många förmedlande institutioner och traditioner som fanns i Storbritannien och USA. Dessa institutioner och traditioner hade långsamt eliminerats av de absolutistiska kungarna i det förflutna, som hade varit ännu effektivare utjämnare än jakobinerna i Paris. Den franska revolutionen var ett försök av intellektuella utan utbildning i statskonst att påtvinga ett helt samhälle sina drömmar och fantasier. De hade ingen känsla för gränserna för det mänskliga förnuftet. Enligt Tocqueville och en annan fransk filosof, Benjamin Constant, var det avgörande att försöka återskapa det civila samhället och uppmuntra framväxten av lokala samhällen, spontana föreningar, klubbar och sällskap. Vi ser samma obevekliga centralisering i Europeiska unionen i dag som i det förrevolutionära Frankrike, i kombination med tvillingsjukdomarna konferensitis och gigantomani, som många Brysselbyråkrater lider av. Med bara en liten förenkling kan man säga att det som Europeiska unionen bör göra, gör den dåligt, och det som den inte bör göra, gör den energiskt. Makten måste återföras till de nationalstater som utgör Europeiska unionen. Det finns uppenbarligen mycket att diskutera i Rom i december.