Subscribe
Europeisk dagbok: Oslo, maj 2022
Oslo, Norges huvudstad, var den första utländska stad jag besökte. Det var sommaren 1972, och jag hade precis tagit studenten från Reykjaviks gymnasium. En klasskamrat till mig var son till den isländska ambassadören i Norge, och jag bodde hos honom och hans familj i det rymliga och bekväma ambassadörsresidenset på Bygdøy, en halvö på västra sidan av Oslo. Jag hade lite svårt att somna första kvällen på grund av lövprasslet från träden i trädgården. Även om de bara gjorde ett svagt svischande ljud, störde det mig eftersom jag aldrig hade hört detta ljud förut. Det fanns praktiskt taget inga träd på Island (men så är det inte längre). Min väns familj tog emot mig med öppna armar. Ambassadören var en framstående jurist och forskare som hade skrivit en omfattande och tillförlitlig historik över den isländska civilförvaltningen under de femtio åren efter det att Island fick självstyre 1904. Hans fru var en graciös och kultiverad dam. Vid en middag diskuterades vad man skulle göra vid en formell middagsbjudning där kyckling serverades om en av gästerna plötsligt började använda fingrarna. Efter en kort diskussion gav ambassadörens fru sitt utlåtande: Man bör agera som om man inte hade märkt det alls.
Snorre, Chydenius och Eidsvollsmännen
Oslo kallades 1972 för Europas största by eftersom det då var en ganska lugn plats med lite nattliv, allt stängde tidigt. Norrmännen var inte, och är fortfarande inte, några kända festprissar. De flesta av dem verkar ha en mycket hälsosam livsstil. På sommaren seglar de gärna och på vintern åker de skidor. Men nu är Oslo modernt och kosmopolitiskt, och mycket dyrt, precis som Zürich och Reykjavik. (Det är förmodligen ingen slump att de tre rikaste länderna i Europa, Norge, Schweiz och Island, alla står utanför Europeiska unionen). Jag har varit i Oslo flera gånger sedan mina salladsdagar 1972, och i maj 2022 var jag där igen, femtio år efter mitt första besök. Jag höll ett föredrag vid en konferens för nordiska konservativa studenter den 21 maj. Mitt huvudtema var att amerikanska och europeiska vänsteranhängare kanske försöker peka ut de nordiska länderna som exempel på framgångsrik socialism, men att de i själva verket kan vara stolta över en stark konservativ-liberal tradition, förkroppsligad i institutioner och formulerad av kunniga och övertygande tänkare.
Jag påpekade att Snorri Sturluson i Heimskringla, hans historia om de norska kungarna, hade uttryckt sympati för de gamla idéerna om att kungar var underkastade samma lagar som sina undersåtar och att de kunde avsättas om de bröt mot dessa lagar. I ett tal som Snorri skrev i en isländsk bondes namn föreslog han till och med att det var bäst att inte ha någon kung utan bara lagen. Återigen presenterade den finlandssvenske författaren Anders Chydenius en teori om ömsesidig nytta av handel, elva år innan Adam Smiths Wealth of Nations publicerades. Det var också föga känt, tillade jag, att 1814 års Eidsvoll-konstitution i Norge, den mest liberala konstitutionen i Europa vid den tiden och fortfarande i kraft, var starkt påverkad av två personliga vänner och lärjungar till Adam Smith, bröderna Anker.
Nordisk liberalism under 1800- och 1900-talen
I mitt anförande definierade jag den konservativa-liberala traditionen som ett stöd för privat egendom, frihandel och en begränsad statsmakt, i kombination med en respekt för spontant utvecklade traditioner. Jag nämnde de liberala nordiska statsmännen på 1800-talet som genomförde omfattande och svepande liberala reformer, Johan August Gripenstedt i Sverige, Anton Martin Schweigaard i Norge och många andra, och den starka liberala traditionen inom svensk ekonomi under 1900-talets första hälft, definierad och utvecklad av Gustav Cassel, Eli Heckscher och Bertil Ohlin. I Danmark var den inflytelserike prästen, poeten och politikern Nikolaj F. S. Grundtvig en övertygad ekonomisk och politisk liberal. Många nordiska tänkare under 1800-talet och början av 1900-talet var också starka individualister även om de kanske inte kunde karakteriseras som konservativa liberaler, till exempel Henrik Ibsen, August Strindberg, Georg Brandes och Knut Wicksell. I mitt eget land Island fick Brandes och Ibsen stort genomslag, och Cassel inspirerade Jon Thorlaksson, grundaren av självständighetspartiet och premiärminister.
Jag hävdade att de nordiska ländernas relativa framgång enligt de flesta kriterier berodde på, och inte trots, socialdemokraternas politiska dominans under 1900-talet. Det skulle kunna tillskrivas en fast tradition av rättsstatsprincipen, inklusive skyddet av privat egendom, ett engagemang för frihandel och en hög nivå av förtroende och social sammanhållning. Den starka konservativa-liberala traditionen i de nordiska länderna hade fungerat som en intellektuell och politisk begränsning för socialistiska planer.
Samtal med Sir Roger Scruton
Panelen som jag deltog i modererades av filosofen Øyvind J.V. Evenstad. Konferensen sponsrades av Bryssels tankesmedja New Direction och Roger Scruton Legacy Foundation och ägnades huvudsakligen åt den brittiske filosofen Sir Roger Scrutons idéer, som gick bort i januari 2020. De ämnen som diskuterades i panelerna speglade denna anmärkningsvärda mångsysslares många och skiftande intressen: sexualitet, uppvaktning och äktenskap; västerländsk civilisation; den moderna arkitekturens kris i Europa; grön konservatism; nordisk konservatism; samt suveränitet och nationalstaten ur ett europeiskt perspektiv. I mitt anförande påminde jag om mina samtal med Sir Roger och påpekade att han med tiden hade blivit mer sympatisk till Friedrich A. von Hayeks politiska ståndpunkt, vilket kunde ses i hans bidrag, ”Hayek and Conservatism”, till Cambridge Companion to Hay ek (2007). Den ungerske professorn Ferenc Hörcher höll i slutet av konferensen ett anförande om Sir Rogers liv och arv. En annan höjdpunkt på konferensen var när målaren Øde Nerdrum höll ett intressant föredrag om den västerländska civilisationen.
Sångerskan grevinnan Elizabet Torolphi Mörner underhöll deltagarna vid avslutningsmiddagen, med Åse Mathiesen Palm på piano. Vid det tillfället höll Sigmundur David Gunnlaugsson, Islands tidigare premiärminister och en beundrare av Sir Roger Scrutons arbete, talet efter middagen. Konferensen organiserades skickligt av Petter Kirkeholmen, Knut Haraldsen och Haakon Teig, med cirka 150 betalande deltagare. Det spelades in och finns tillgängligt online.