Under det senaste decenniet har pressfriheten i Europa stadigt försämrats

De flesta EU-länder har inte lagar som ger ett starkt skydd mot politiskt inflytande på medierna, vilket får negativa konsekvenser för journalisternas oberoende och därmed kvaliteten på den information som allmänheten får. Detta är slutsatsen i en studie om mediernas oberoende från ECR-partiet, som analyserar uppgifter från de senaste tio åren (2014-2023), insamlade från medlemsstater och kandidatländer.

I studien undersöks bland annat hur ägande av medier och politiskt inflytande påverkar åsiktsmångfald och yttrandefrihet i samband med de utmaningar som medierna har ställts inför under det senaste årtiondet. En av dessa utmaningar är koncentrationen av medieägandet till regeringar, makthavare och affärsmän i samband med upprepade ekonomiska kriser, samt luckor och/eller dåligt genomförande av medielagstiftningen. Författarna drar därför slutsatsen att det finns ett behov av verklig tillsyn genom organ som ska övervaka mediernas opartiskhet, samt effektiv kontroll över ägandet av medietrusts och deras offentliga finansiering. Även om vissa länder – däribland Rumänien – har gjort det obligatoriskt för medieföretag att deklarera sitt ägande, är det ett ”allmänt misslyckande” att genomföra dessa lagar när det gäller att säkerställa öppenhet i informationen.

Ekonomiskt sårbara medier har kapats av politiker eller intressegrupper

Med hänvisning till UNESCO-rapporter hävdar studiens författare att Europa har sett en stadig ökning av försämringen av pressfrihet och åsiktspluralism under det senaste decenniet, eftersom demokratier över hela kontinenten har mött utmaningar som sträcker sig från ekonomiska kriser till terrorism, migration och, nu senast, kriget i Ukraina. Mediemarknaden har drabbats av upprepade lågkonjunkturer, vilket har gynnat koncentrationen av verksamheten både horisontellt och inom samma sektor – tryckta medier, TV, etc. – och sektorsövergripande. I studien konstateras att Europa alltid har kännetecknats av pressmonopol och oligopol, som utgör ett visst hot mot pluralismen, men under senare år har denna praxis använts av regeringar för att förslava pressen och tysta avvikande röster. Den instabila ekonomiska miljön har gjort att pressen saknar finansieringskällor och är sårbar för regeringar.

”Regeringar, regeringstjänstemän eller individer med kopplingar till regeringspartier har ökat sin kontroll över kommersiella medier, antingen genom direkta köp eller genom en partisk tillämpning av befintliga regler för att avsiktligt begränsa pluralismen – vilket bidrar till en miljö som också är fientlig mot pressen”, säger rapportförfattarna.

I stället för att välja en gemensam strategi för att reglera ägarkoncentration i syfte att säkerställa en sund konkurrensmiljö på mediemarknaden har medlemsstaterna utövat sin rätt att lagstifta i frågan och antagit olika lösningar. Medan Nederländerna, Irland, Portugal och Spanien har särskilda lagar för konkurrens på mediemarknaden, har de flesta EU-länder endast allmänna konkurrensbestämmelser och, separat, endast särskilda medielagar.

De flesta europeiska länder har inga effektiva lagar mot politisk inblandning i mediefrågor

En annan fråga som lyfts fram i ECR-studien är direkt statlig inblandning i fusioner och förvärv. I de flesta europeiska länder är därför de rättsliga garantierna mot att politiker, partier eller intressegrupper kontrollerar medierna svaga eller obefintliga. Medan länder som Portugal och Litauen uttryckligen förbjuder politiska partier att äga mediekoncerner, är till exempel de två partier som alternerar i regeringen på Malta bland de viktigaste aktörerna på mediemarknaden. Italien hade också en före detta premiärminister, Silvio Berlusconi, en känd mediemagnat, som använde sin medieverksamhet för att göra sin politiska satsning. Men pressen har inte bara varit sårbar för statliga övertaganden, utan också för affärsmän som har använt den för att främja sina egna intressen och, långt ifrån att sträva efter vinst, har använt den för att utöva politiskt inflytande. Denna trend var särskilt tydlig i länderna i Central- och Östeuropa och på västra Balkan, där volymen av utländska investeringar minskade efter den globala ekonomiska krisen 2008, vilket underlättade övergången av medieägandet från utländska företag till ett fåtal inhemska affärsmän.

Lagar om obligatoriskt offentliggörande av ägande i medieföretag brister i fråga om öppenhet

Dessa negativa trender har i vissa länder motverkats av regler som syftar till att säkerställa transparens i ägandet av medietruster. Även om de flesta europeiska länder har formella krav på offentliggörande av medieföretagens aktieägarstrukturer, har dessa skyldigheter ofta begränsningar, till exempel skyldigheten att endast offentliggöra denna information till myndigheterna och inte till allmänheten.

Statlig reklam – hur regeringar kontrollerar pressen utan att äga den

Ägande möjliggör påtryckningar på det redaktionella oberoendet, men politiskt inflytande kan utövas även om man inte äger medierna. Ett sådant sätt att utöva statligt inflytande över pressen är statlig annonsering. I Central- och Östeuropa, där arvet från det auktoritära styret fortfarande återspeglas i förhållandet mellan stat och media, är reklam med offentliga medel ofta en av de få, om inte den enda, finansieringskällan för pressen.

”Den misslyckade implementeringen av befintliga regler har lett till en instrumentalisering av finansieringstilldelningen för att stödja regeringsvänliga medier på bekostnad av oberoende och kritiska medier. Studier har visat att regeringsvänliga medier får lejonparten av den statliga reklamen och att det mellan 2016-2018 skedde en femfaldig ökning av antalet stationer som får mer än 50% av sin finansiering från regeringen, vissa till och med uteslutande från statlig reklam”, står det i studien.

Svaga, politiskt ledda tillsynsmyndigheter = underdånig press

Politiskt inflytande är också i stor utsträckning möjligt på grund av svaga medieregleringar. Politisk inblandning – ofta genom att utse personer med anknytning till de styrande partierna till dessa organ – har minskat deras förmåga att garantera mediernas oberoende. Som en konsekvens av den svaga tillsynen talar författarna till studien om politisk kontroll över offentliga medietjänster. Trots att de bör vara tillgängliga för allmänheten och producera innehåll för alla, som återspeglar politiska, sociala och kulturella skillnader, har regeringarna ökat den politiska kontrollen över styrelserna för dessa offentliga medier. Detta har också försvagat innehållet i den information som de tillhandahåller, konstaterar författarna till studien. De konstaterar att denna politiska kontroll över mediemyndigheterna har ökat i hela Europa, och att alla länder rapporterar en större eller mindre grad av politiskt inflytande vid utnämningen av mediechefer.

”Utan ordentlig tillsyn kan ’desinformation’ användas för att undertrycka oppositionella medier (…) Om mediekanaler censureras kan dessutom hela delar av befolkningen stå utan alternativa informationskällor”, påpekar författarna till ECR-studien.

”Allt detta har skett i ett klimat där spridningen av information via online-medier har ökat, vilket i sig utgör en utmaning för oberoendet och tillförlitligheten i informationen till allmänheten”, tillägger de.

Europeiska lagen om pressfrihet – EU:s bidrag till att avpolitisera pressen

Trots alla dessa utmaningar finns det hopp. Utöver de positiva exemplen i vissa europeiska länder och det civila samhällets insatser för att säkerställa mediernas oberoende har EU också blivit alltmer aktivt när det gäller att införa höga standarder för medieskydd. Ett exempel på detta är den europeiska lagen om pressfrihet, som är utformad för att säkerställa bättre samordning av nationella bestämmelser och deras konvergens när det gäller att inrätta skyddsåtgärder mot statlig inblandning i en oberoende press. Förordningen, som föreslagits av Europeiska kommissionen och överenskommits med medlemsstaternas ambassadörer, är ett svar på den växande oron över politiseringen av pressen, bristen på insyn i medieägandet och tilldelningen av statlig reklam till medierna. Genom den europeiska pressfrihetsakten inrättas en rättslig ram med nya regler och mekanismer för att förbättra skyddet av journalister mot politik och för att säkerställa en fungerande mediemarknad, bland annat genom samarbete och konvergens på regleringsområdet, inklusive bestämmelser om bättre insyn och rättvis fördelning av ekonomiska resurser.