Palestinska fredsmäklare på Island

Island har länge varit ett av de fredligaste länderna i världen. Hon omges av Nordatlanten och ligger så långt från andra länder att hon aldrig ens har känt något behov av att upprätta en egen militär. Avstånd var försvaret av denna lilla nation, med en befolkning som i århundraden pendlade runt 50 000 invånare. Det enda verkliga angreppet på ön skedde 1627 när arabiska pirater från två nordafrikanska städer, Salé och Alger, anföll södra och östra Island, dödade omkring 50 personer och förde med sig omkring 400 till sina hemstäder där de såldes som slavar. (Så småningom återvände cirka 50 personer efter att lösensumman hade betalats). Även om Island ockuperades under andra världskriget, först av britterna och sedan av amerikanerna, var det med tyst godkännande i fallet med britterna och enligt ett särskilt avtal med amerikanerna. Men nu verkar det som om araberna är tillbaka, denna gång som asylsökande från de palestinska territorierna.

Falasteen Abu Libdeh välkomnar Hamas attack

Den 9 oktober, två dagar efter Hamas barbariska attack från Gaza mot Israel, då kvinnor våldtogs, soldater halshöggs och spädbarn dödades i ugnar, inbjöds tre kvinnor av den isländska statstelevisionen för att diskutera detta. En av dem, Dilja Mist Einarsdottir, var ett naturligt val som ordförande för utrikesutskottet i det isländska parlamentet. En annan deltagare, Magnea Marinosdottir, är aktivist för den palestinsk-arabiska saken, men framstår som en expert på Mellanöstern där hon har arbetat för Röda korset och Förenta nationerna. Den tredje deltagaren var en palestinsk arab som har bott på Island i årtionden, Falasteen Abu Libdeh. Hon äger och driver ett företag som utfärdar intyg om lika lön för kvinnor och män. I TV-programmet hade således den palestinsk-arabiska saken två röster, Israel hade ingen, och en person deltog i officiell egenskap. De flesta islänningar blev dock chockade när den palestinska araben Falasteen Abu Libdeh sade att hon välkomnade Hamas-attacken.

I Hamas-attacken dödades 1 200 judar – det största antalet judar som dödades på en dag sedan förintelsen – och mer än 200 judar togs som gisslan. Naturligtvis gick de israeliska försvarsstyrkorna in i Gaza och ett krig började. De övriga nordiska länderna har sedan dess försökt rädda sina egna medborgare från Gaza (huvudsakligen palestinska araber som hade beviljats asyl i de nordiska länderna, men som hade återvänt till Gaza för att bo där). Det finns dock inga (eller bara ett fåtal) isländska medborgare som bor i Gaza. Men efter krigsutbrottet har en högljudd isländsk grupp som stöder den palestinsk-arabiska saken krävt att Island ska bevilja asyl till cirka 100 personer med anknytning till de palestinska araber som redan finns på Island. Det är ungefär samma antal icke-medborgare som alla de andra nordiska länderna tillsammans försöker rädda, av olika skäl. Island har ca 390 000 invånare, medan de övriga nordiska länderna har totalt 27 miljoner invånare. Kravet är med andra ord att 390.000 personer skall ta emot lika många icke-medborgliga palestinsk-arabiska asylsökande som 27 miljoner personer! Faktum är att Island förra året, 2023, tog emot lika många palestinska araber som de övriga nordiska länderna tillsammans, och hon bidrog med mer pengar per capita till den palestinsk-arabiska saken än de övriga nordiska länderna, och förmodligen något annat land. Väl på Island åtnjuter de palestinsk-arabiska asylsökandena samma sociala rättigheter som isländska medborgare, inklusive rätten till gratis skolgång för barn, gratis sjukvård och socialt boende vid behov.

Nya krav istället för tacksamhet

Det kan inte sägas att de palestinska araberna och deras isländska anhängare har visat någon större tacksamhet för den extraordinära hjälp som hittills har getts deras sak. Varje dag översvämmas vissa parlamentsledamöter av e-postmeddelanden där de kallas barnamördare för att de inte gör tillräckligt i fråga om Gazakriget. Demonstranter samlas regelbundet utanför den isländska regeringens mötesplats och kräver att släktingar till palestinska araber som redan befinner sig på Island omedelbart ska föras ut ur Gaza. Under en månad förvandlade palestinska araber och deras isländska anhängare torget framför parlamentsbyggnaden till en smutsig campingplats, utan att i förväg skaffa nödvändiga tillstånd och utan att olagligt ta el från en laddningsstation. Vänstermajoriteten i Reykjaviks kommunfullmäktige gjorde ingenting, inte heller polisen. (Tälten togs slutligen ned i slutet av januari). På en av deras affischer står det: ”Rörelsefrihet är allas rättighet, vi stannar här, vi kommer att kämpa”. Kämpa? Ganska olycksbådande på det fridfulla Island. Demonstranter klättrade upp på statyn av Jon Sigurdsson, den vördade ledaren för Islands självständighetskamp på 1800-talet, och viftade med den palestinska flaggan. De gjorde samma sak med statyn av kung Kristian IX som gav Island en liberal konstitution 1874 (när Island fortfarande var en dansk lydstat).

Demonstranterna riktade särskilt sin ilska mot Dilja Mist Einarsdottir, ordförande i utrikesutskottet. Hon ansågs inte vara tillräckligt sympatiskt inställd till den palestinsk-arabiska saken. När hon till exempel tittade på en fotbollsmatch med sin 10-årige son blev hon antastad av en aktivist, en obskyr filmskapare vid namn Lukka Sigurdardottir. En manlig aktivist som deltog i ett protestmöte framför parlamentsbyggnaden den 12 februari kastade en stor och vass hagelsten på Dilja Mists bil när hon lämnade byggnadens parkeringsgarage och skrek glåpord åt henne, tills polisen avlägsnade honom. (Polisen vägrar att avslöja hans namn, inte ens för parlamentets talman). Det är talande att ingen av de mest högljudda anhängarna av den palestinsk-arabiska saken, däribland de radikala feministerna Magnea Marinosdottir, Sema Serdaroglu och Helga Kress, fördömde denna attack mot Dilja Mist. Inte heller har dessa feminister något att säga om massvåldtäkten av israeliska kvinnor i Hamasattacken den 7 oktober eller om Hamas systematiska diskriminering av kvinnor i Gaza under årens lopp.

Attacken mot utrikesministern

Den kanske mest anmärkningsvärda händelsen inträffade vid ett möte som hölls av institutet för internationella frågor vid Islands universitet den 8 december 2023, med anledning av 75-årsdagen av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Statsminister Katrin Jakobsdottir, ledare för Vänsterpartiet, skulle ha hållit öppningstalet, men hon ställde in i sista minuten, förmodligen för att hon hade fått en förvarning från sina vänstervänner om vad som skulle hända. En annan person som inte dök upp på mötet var chefen för Utrikespolitiska institutet, Pia Hansson, förmodligen också för att hon visste vad som planerades. Pia hade några dagar tidigare undertecknat en deklaration om Gazakriget där Hamas barbariska attack mot Israel inte nämndes, men där Israel anklagades för kolonialism, folkmord och etnisk rensning, samtidigt som isländska akademiker uppmanades att bojkotta israeliska akademiker. När utrikesminister Bjarni Benediktsson, ledare för center-högerpartiet Självständighetspartiet, skulle hålla sitt öppningstal rusade en demonstrant, Katrin Hardardottir, som arbetar som översättare, fram till honom och kastade en glitterbomb på honom (se fotot ovan). I det ögonblicket reste sig flera demonstranter från sina platser, höjde en banderoll och en av dem, sångerskan Margret Kristin Blondal, ropade några obsceniteter. När utrikesministern försökte sätta sig kastades ytterligare en glitterbomb mot honom. Då ställde styrelseordföranden för Institute of International Affairs, professor Gudmundur Halfdanarson, som hade sett allt detta med öppen mun och i fullständig hjälplöshet, in mötet. Han hade dock inte på något sätt reagerat på det faktum att institutets direktör, liksom två medarbetare, några dagar tidigare hade undertecknat en pro-Hamas-deklaration. Utrikesministern hade inget skydd, eftersom Island länge har betraktats som en säker plats, även för kontroversiella politiker. Polisen har sedan dess kommenterat att den personliga säkerheten för ministrar kommer att ses över efter denna händelse.

Kanske är det ett irrelevant faktum, men historiskt sett definitivt ett intressant faktum, att farfäderna till två av spelarna i detta minidrama, Pia Hansson och Gudmundur Halfdanarson, var två av de 27 islänningar som utbildades i sovjetiska revolutionsläger i början av 1930-talet. Thoroddur Gudmundsson, Pias farfar, och Jafet Ottosson, Gudmundurs farfar, kom båda till Moskva hösten 1930. Träningslägren var strängt hemliga och praktikanterna bar kodnamn, Thoroddur var ”Otto Stein” medan Jafet var ”Dan Mengel”. Islänningarna, liksom andra praktikanter, fick utbildning i marxism-leninism och det ryska bolsjevikpartiets historia, men också i vapenhantering och organisering av strejker och gatukravaller samt i spionage och hemlig kommunikation (kodning och avkodning, skriva med osynligt bläck och så vidare). Thoroddur lämnade Moskva 1932. Han blev fiskare på norra Island och var parlamentsledamot för det kommunistdominerade socialistpartiet 1942-1945. Till skillnad från Thoroddur klarade sig Jafet inte bra i Moskva och skickades våren 1931 tillbaka till Island där han fick anställning som bagare. Han dömdes 1932 för sin delaktighet i två våldsamma upplopp i Reykjavik, organiserade av kommunisterna. Under upploppen skadades flera poliser allvarligt. 1946 var Jafet en av deltagarna i ett överfall på utrikesminister Bjarni Benediktsson (namne och farbror till utrikesminister Bjarni Benediktsson) framför Självständighetspartiets högkvarter.

Följ pengarna!

Den isländska allmänna opinionen har varit ganska sympatisk mot de palestinska araberna, som allmänt ses som en förtryckt, belägrad minoritet. Men detta kan komma att förändras till följd av det oförskämda beteendet hos de palestinska araberna på Island och deras anhängare. Människor börjar också ställa frågor om det generösa stöd som Island och de andra nordiska länderna har gett till myndigheterna i Gaza. Dessa pengar har inte redovisats på ett korrekt sätt, vilket gör att man misstänker att en del av dem kan ha använts för att finansiera Hamas terroristverksamhet. När det avslöjades att minst tolv anställda vid UNRWA, FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar i Mellanöstern, direkt hade deltagit i Hamas attack mot Israel den 7 oktober försenade utrikesminister Bjarni Benediktsson Islands utbetalning av sitt årliga bidrag till UNRWA, mot svaga protester från sin koalitionspartner, Vänstergröna. Enligt uppgift arbetar många fler UNRWA-anställda aktivt för Hamas. Många andra länder har ställt in stödet till UNRWA, däribland USA, Storbritannien, Kanada, Tyskland, Frankrike, Italien, Sverige, Finland, Nederländerna och Schweiz.

En annan spännande ekonomisk fråga som diskuteras på Island är att vissa aktivister har organiserat en insamling för att finansiera befrielsen från Gaza av de palestinska araber som har släktingar på Island och därför är berättigade till uppehållstillstånd. De meddelar att varje arab som befrias från Gaza kostar omkring 5 000 US-dollar. Men frågan är vad dessa pengar skall användas till. Det verkar troligt att åtminstone en del av pengarna används för att muta Hamas-agenter eller egyptiska tjänstemän. Men mutor är helt förbjudna enligt isländsk lag, oavsett vilket syfte, bra eller dåligt, som de påstås tjäna. Detta bör undersökas av den isländska polisen, som dock har valt att vara ganska passiv i allt som har med de anti-israeliska aktivisterna att göra. Det anses förmodligen vara ett alltför känsligt ämne. Men som Gertrude Stein skulle ha sagt: En lag är en lag är en lag …

Slutet för Idyl

Den allmänna opinionen på Island kan också börja förändras av en annan anledning, som kanske inte är helt rättvis. I de övriga nordiska länderna är brottsfrekvensen för invandrare från de palestinska områdena högre än för någon annan minoritetsgrupp. Några händelser nyligen på det normalt lugna Island tyder inte på något undantag från den regeln. I mitten av februari var polisen till exempel tvungen att ingripa när två män slogs med knivar i Reykjavik. De visade sig vara palestinska araber som hade beviljats asyl. Mer än så: En av dem, som hade ett giltigt grekiskt pass, hade utvisats från Island i oktober 2022 och eskorterats till Grekland av tre poliser, eftersom han ansågs utgöra ett hot. De tre poliserna återvände till Island den 12 oktober. Men bara en dag senare, den 13 oktober, återvände samma palestinska arab till Island, och eftersom Island ligger i Schengenområdet kunde han komma in! En anledning till detta extraordinära eller till och med farsartade händelseförlopp är att vissa flygbolag som flyger till Island vägrar att förse de isländska myndigheterna med passagerarlistor i förväg, trots att de har en rättslig skyldighet att göra det. I mitten av februari greps dessutom två palestinska araber som hade registrerats som asylsökande i Island i Slovenien, anklagade för människohandel. Det noteras också att under 2023 var 80 procent av de som togs i förvar på Island utlänningar. Av de som satt i fängelse under samma år var 28 procent utlänningar. Det finns också några vaga och obekräftade nyheter om våldtäktsfall där palestinska araber antas vara inblandade men där polisen vägrar att ge någon information om de påstådda gärningsmännens ursprung.

Naturligtvis kan sådana incidenter och ännu mindre sådana rykten inte användas för att fördöma palestinska araber som helhet. ”Jag känner inte till metoden för att upprätta en anklagelseakt mot ett helt folk”, sade Edmund Burke med rätta. Jag är säker på att det finns lika många goda män och kvinnor bland de palestinska araberna som bland andra grupper, nationer och nationaliteter. Och ett litet palestinskt barn bör älskas och vårdas lika mycket som ett litet judiskt barn eller ett litet isländskt barn. Men problemet kvarstår att de palestinska arabernas kultur är en kultur där våld inte fördöms lika starkt som på Island, där kvinnor och minoriteter inte åtnjuter samma respekt och där hårt arbete inte värderas lika högt. Det var inte utan konsekvenser när arabstaterna vägrade att integrera araberna från de palestinska territorierna och i stället höll dem kvar i flyktingläger i generationer.

Det gamla Island

Den kanske mest lärorika händelsen på Island nyligen var att den isländska symfoniorkestern tyckte att det var lämpligt att inte avslöja att han var israel (som stolt hade tjänstgjort i den israeliska armén som ung man) när en berömd violinist, Vadim Gluzman, spelade vid en konsert i början av februari. Det stod bara i programmet att han var född i Ukraina. Detta var naturligtvis inget dramatiskt. Utlänningar som läser om incidenterna med palestinska araber på Island kommer förmodligen att tycka att de är av mindre betydelse. Inget allvarligt har hänt ännu. Men en del av oss saknar det gamla fredliga Island där ministrar inte behövde något skydd och där det var okej att meddela när en jude spelade på en konsert.