En fredlig lösning av den rysk-ukrainska konflikten?

Det är värt att diskutera möjligheterna till en fredlig lösning av den rysk-ukrainska konflikten…

Rysslands president Vladimir Putin har gjort det klart vilka som är hans kortsiktiga mål i den rysk-ukrainska konflikten. Det är att Ukraina inte kommer att bli medlem i Nato och att Nato-styrkor i Östeuropa inte permanent placeras nära ryska gränser. Det är mer ett mysterium vad som är hans långsiktiga mål. Kommer han, och den styrande eliten i Ryssland, motvilligt att respektera Ukrainas suveränitet, eller är de angelägna om att ockupera landet och styra henne från Moskva som man gjorde under sovjettiden? Ett återkommande problem i relationerna mellan Ryssland och väst är faktiskt det med ömsesidigt oförståelse (en situation som på ett skickligt sätt analyserades i en ny bok av Malcolm Gladwell, Talking to Strangers: What We Should Know about the People We Don’t Know ). Varje sida tenderar att gjuta den andra i sin egen bild. Eftersom västerländska ledare är vana vid demokratiska procedurer där kompromisser nås efter att olika alternativ har vägts, förväntar de sig att de ryska ledarna tänker och beter sig i liknande banor. Eftersom de ryska ledarna i grunden är mobbare, förhärdade före detta hemliga polisagenter, antar de att västerländska ledare är lika aggressiva och skrupelfria som de själva är. De verkar till exempel tro att Nato inte bara är en försvarsallians, medan vi i väst vet att ledarna i USA, Tyskland, Frankrike och Storbritannien (för att inte tala om de mindre Nato-länderna) har ingen som helst avsikt att invadera Ryssland, även om en möjlighet skulle ge sig.

Ta itu med vargar

Ett annat problem är att detta kan vara ett spel utan ett stabilt eller slutgiltigt resultat. De ryska ledarna är inga oskyldiga duvor. De är mer som vargar, och vargar blir farliga om de matas snarare än svälter. Putins aptit på erövring skulle öka, inte minska, om han kunde ockupera Ukraina eller åtminstone stora delar av henne. Dessutom väntar den kinesiske diktatorn Xi Jinping i kulisserna, redo att invadera Taiwan om han ser väst blidka ryssarna. De ryska och kinesiska ledarna uppfattar Väst som svagt och dekadent. Medan USA:s president Joe Biden är överbefälhavare för världens största militärmakt, vacklar han; Tysklands förbundskansler Olaf Scholz saknar erfarenhet; vissa medlemmar av det brittiska underhuset och media verkar bara vara intresserade av huruvida premiärminister Boris Johnsons personal bröt mot regler om social distansering under covid-låsningen, inte av det ryska hotet mot den europeiska stabiliteten; Frankrikes president Emmanuel Macron är snävt fokuserad på fransk politik, inte på västvärlden som helhet. De ryska och kinesiska ledarna ser denna svaghet som en möjlighet. Det är dock stor skillnad mellan dem. Medan Kina bör betraktas som en formidabel makt, har Ryssland fötter av lera. Hon har ungefär samma BNP (bruttonationalprodukt) som Spanien. Det är därför troligt att hennes sabelras för närvarande inte egentligen handlar om att invadera och ockupera Ukraina (även om möjligheten inte bör uteslutas), utan snarare om att flytta standardpositionen i internationella angelägenheter mot acceptans av den ryska annekteringen av Krim och ganska troligt även i östra Ukraina. Västvärlden har redan tyst accepterat annekteringen av Krim, men Putin vill att dess ledare ska andas ut om han inte också invaderar Ukraina. Paradoxalt nog, om han avstår från en attack, kommer han att ses som en fredsstiftare. Det är en märklig situation. Men det är inte hopplöst. Historien ger många exempel på hur liknande problem kan lösas. Här ska jag, som politisk filosof och historiker, nämna några möjligheter som jag gjorde vid en konferens i Kiev den 8 november 2019, anordnad av Europeiska konservativa och reformister, ECR.

Den danska lösningen

Problemet i östra Ukraina är att många invånare vill vara ryssar snarare än ukrainare. (Detta var också fallet i Sudeterna 1938: den tyskspråkiga majoriteten ville vara medborgare i Stortyskland, Großdeutschland, inte från Tjeckoslovakien.) Även om de flesta av oss skulle erkänna Ukrainas suveränitet, har vissa av oss också sympati för uppfattningen att människor i gränsregioner inte bör tvingas vara medborgare i ett land snarare än ett annat, mot sin egen vilja. Det finns ett viktigt historiskt prejudikat för att lösa problemet med blivande ryssar i östra Ukraina. År 1864 hade kungariket Danmark förlorat hertigdömena Schleswig och Holstein till Preussen, efter ett kort krig. Holstein var helt tyskt, och det var även södra Schleswig, medan en stor dansktalande minoritet fanns kvar i norra Schleswig. Efter Tysklands nederlag 1918 beslutades det att låta invånarna i norra Schleswig välja mellan Tyskland och Danmark. Territoriet var uppdelat i tre zoner. Det visade sig snart att invånarna i den sydligaste zonen överväldigande ville tillhöra Tyskland. En folkomröstning där ansågs därför överflödig. Invånarna i den nordligaste zonen röstade på Danmark, 75 procent mot 25 procent. Invånarna i den centrala zonen röstade på Tyskland, 80 till 20 procent. Följaktligen överfördes den nordligaste zonen 1920 från Tyskland till Danmark. Det förefaller mig som om en liknande fredlig översyn av gränserna skulle kunna genomföras i östra Ukraina, även om definitionen av olika zoner inte skulle vara utan svårigheter. Detta skulle verkligen vara en mycket mer human lösning än ett krig mellan Ryssland och Ukraina eller det påtvingade utbytet av befolkningar över gränserna, vilket är vad som hände mellan Grekland och Turkiet 1923 och mellan Ryssland, Polen och Tyskland 1945.

Den schweiziska lösningen

Problemet på Krim är kanske inte att invånarna förkastar ryskt styre. Förmodligen stöder en majoritet det, och som jag redan noterat har det internationella samfundet underförstått accepterat annekteringen 2014, även om den stred mot internationell lag och avhandlingar som Ryssland hade undertecknat. Krim var trots allt ryskt från 1783 när tsaren annekterade henne fram till 1954 då hon överfördes till Ukraina genom ett sovjetiskt dekret som firade 300-årsdagen av Ukrainas enande med Ryssland. Problemet är snarare att stora minoriteter av ukrainare och krimtatarer finns kvar på halvön. Lösningen kan knappast vara en revidering av gränserna som i östra Ukraina eller ett massivt befolkningsutbyte: medlemmarna i de ukrainska och tatariska samhällena på Krim har samma rätt att bo där som den rysktalande majoriteten. Faktum är att tatarerna bodde där långt före den ryska annekteringen 1783. De utgjorde en majoritet av befolkningen fram till mitten av 1800-talet, och de förblev en av de största etniska grupperna i landet tills de grymt deporterades till Centralasien 1944, för att bara gradvis och delvis återvända till sitt gamla hemland efter Stalins död. Återigen finns det ett viktigt prejudikat för att lösa problemet. Det är att dela upp halvön i självstyrande kantoner efter schweizisk modell. Schweiz har fyra språkliga samfund och två stora religiösa samfund, och 1847 såg hon ett kort inbördeskrig på religiösa linjer, mellan katoliker och protestanter. Men sedan dess har schweizarna utvecklat ett system av frihet, mångfald och tolerans genom att minska möjligheten för en grupp att påtvinga andra sin vilja. Själva möjligheten att lätt flytta från en kanton till en annan ger en avgörande kontroll på alla majoritetsförtryckande minoriteter.

EES-lösningen

Ukraina vill förståeligt nog ansluta sig till väst, och hon bör välkomnas. Som ett suveränt land bör hon och inte de ryska ledarna bestämma om hon ansöker om medlemskap i Nato eller EU eller inte. Men för argumentets skull, anta att varken hon eller Nato-länderna skulle vilja gå i krig med Ryssland i frågan och att det därför vore klokt att lägga den åt sidan, utan att givetvis ge efter för några ryska krav. Men återigen, det finns ett alternativ. Det är att Ukraina skulle gå med i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES, snarare än EU. EES består av alla EU-länder utöver Norge, Liechtenstein och Island, och för de flesta praktiska ändamål, men inte formellt, Schweiz. Tanken bakom EES är att länder som inte är beredda att gå med i EU ändå kan vara en del av den gemensamma europeiska marknaden. EES handlar om ekonomisk snarare än politisk integration. Det handlar om att länder åtnjuter frihandelns och arbetsfördelningens fördelar utan att behöva acceptera de politiska förpliktelser som följer med ett fullt EU-medlemskap. Detta är ett arrangemang som passar länder i Europas norra periferi, som Norge och Island, eller i Alperna, som Liechtenstein och Schweiz. Visserligen har EES-länderna inte så mycket att säga till om i EU:s beslutsfattande, men inte heller de små EU-länderna för den delen. Förutsättningen för tillträde till den europeiska inre marknaden är acceptans av EU:s regler och förordningar vilket inte verkar orimligt, samtidigt som EES-länderna behåller möjligheten att handla på annat håll. Ukraina är som Norge och Island i Europas periferi. Hon tillhör liksom dem EES snarare än EU. Kanske en dag kan till och med Ryssland förmås att gå med i EES. När allt kommer omkring minskar din benägenhet att skjuta på dina grannar avsevärt om du ser potentiella kunder hos dem.