Subscribe
Det är svårt för det liberala partiet i Sverige att hålla en rak linje när de nu har inlett valrörelsen inför Europaparlamentsvalet i juni. De är för samarbete med nationalister på hemmaplan men emot samarbete på europeisk nivå.
Vårens valrörelse inför EU-valet kommer att bli ett test på hur olika partier förhåller sig till varandra i Sverige. Det politiska maktspelet har förändrats avsevärt under flera riksdagsval, då ett nytt parti snabbt växte sig starkt och i det senaste valet 2022 blev landets näst största – Sverigedemokraterna (ECR).
Det har varit en smärtsam process för de gamla partierna att acceptera att svenska folket vill stoppa den stora invandring som ägt rum under flera decennier. Detta motstånd betraktades länge som ”främlingsfientlighet” och ”rasism”. Men de partier som använde dessa nedsättande uttryck har fått sig en tankeställare.
I takt med ökad brottslighet och det svenska samhällets oförmåga att integrera migranter från Mellanöstern och Afrika har det folkliga missnöjet vuxit. Även om det är välkänt att Sverige har en stor välfärdsstat och politikerna har investerat en allt större andel av skatteintäkterna på invandrarna – genom språkundervisning, arbetsmarknadsinsatser och tre gånger så mycket resurser per skolelev i invandrartäta bostadsområden – har utvecklingen bara blivit värre.
Det som för några år sedan ansågs vara oanständig rasism när Sverigedemokraterna föreslog åtgärder, är förslag som de flesta etablerade partier nu själva förespråkar.
Liberalerna inleder kampanjen inför valet till Europaparlamentet
Det är därför intressant att höra hur partierna uttrycker sig inför valet till Europaparlamentet. Först ut att intervjuas i Sveriges Radio (motsvarigheten till BBC Radio) var Folkpartiets toppnamn Karin Karlsbro. Hon är okänd för den breda allmänheten, även i Sverige.
Liberalerna (RE) har haft svårast att acceptera ett samarbete med Sverigedemokraterna. Men inför riksdagsvalet 2022 beslutade partiet att man kunde ingå i en borgerlig regering som hade stöd av Sverigedemokraterna. Tack vare Sverigedemokraternas fortsatta framgångar kunde tre borgerliga partier bilda regering med aktivt stöd och samarbete med Sverigedemokraterna.
Men i denna intervju avvisar Karin Karlsbro kategoriskt allt samarbete med Sverigedemokraterna och den EU-parlamentariska gruppen ECR.
Liberalerna vill ha ett starkt europeiskt samarbete, sade hon, medan Sverigedemokraterna vill ha ett svagt europeiskt samarbete, och de talar också om att Sverige ska lämna EU (”Swexit”). Ett svagare Europa skulle göra det svårare att stoppa Putin, hävdade hon.
Federalistisk elit kontra nationell demokrati
För konservativa är detta sätt att resonera nästan barnsligt ytligt. För det första är EU och Europa inte samma sak. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson inledde sin presskonferens när han presenterade partiets kandidater med att säga att hans parti är det mest proeuropeiska men det mest EU-kritiska partiet.
Det är mångfalden av kulturella traditioner som gör Europa starkt, inte en centraliserad union som försöker marginalisera demokratin i medlemsländerna, där politiker och väljare står närmare varandra.
Det är märkligt att liberaler tror att besluten blir bättre ju mer centraliserade och toppstyrda de är. Det låter mer som socialism än tankar som förknippas med marknadsekonomi.
Det är ett paradoxalt fenomen att alla borgerliga partier i Sverige med ideologisk övertygelse och engagemang försvarar marknadsekonomi och valfrihet i den nationella politiska kontexten, men sväljer alla förslag om centralstyrt ekonomiskt tänkande när det läggs fram av EU:s institutioner.
Hoppet vilar hos andra parter
Förhoppningarna från Sverigedemokraternas sida är att de partier som ingår i EPP (dvs. Moderaterna och Kristdemokraterna) ska börja tänka om och förstå att det är viktigt att försvara pluralismen även på EU-nivå och att olikheter är tecken på livskraft, medan konformism och att stöpa alla i samma form är att strypa samhället och den mänskliga kreativiteten.
När det gäller de svenska liberalerna (i RE) tyder det första utspelet i de stora medierna före EU-valet inte på något hopp om ett uppvaknande.