Subscribe
Det visade sig vara en mycket längre process än vad de svenska politikerna föreställt sig. Men nästan två år efter att ansökan lämnades in, den 7 mars, är Sverige försvarsalliansens 32:a medlem. Det är en historisk händelse – med blandade känslor.
Sverige intog sin neutrala och alliansfria hållning efter Napoleonkrigen på 1810-talet. Efter att ha varit en europeisk stormakt under 1600-talet hade resten av Europa börjat komma ikapp Sveriges förmåga att tillverka militär utrustning, utveckla taktik på slagfältet och organisera en stor armé, trots att Sverige hade en betydligt mindre befolkning än aktörerna på kontinenten.
Hur neutraliteten uppstod
Den nye svenske kronprinsen Karl Johan, den tidigare franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte, valde 1810 att omorganisera den svenska utrikespolitiken. Den svenska regeringen och folket hade hoppats att Karl Johan skulle ansluta sig till Napoleon i kriget mot Ryssland 1812. Detta innebar att Sverige kunde återta Finland, som i 600 år hade varit landets östra halva, men som förlorades till Ryssland 1809.
Men Bernadotte kände Napoleon och de franska förhållandena bättre än någon annan i Sverige. Han trodde inte att Napoleon skulle lyckas besegra Ryssland. När Napoleon invaderade svenska Pommern 1812 svalnade de svenska förhoppningarna på Napoleon. Karl Johan kunde sedan träffa tsar Alexander och göra upp. Om Sverige anslöt sig till motståndsrörelsen mot Napoleon skulle tsaren stödja Sveriges anspråk på Norge, som kompensation för att Sverige avstod från Finland.
Sverige ingick därför en allians med Österrike, Preussen och Ryssland för att besegra Napoleon. Men Karl Johans armé gick inte in i Frankrike, utan upp i Danmark för att tvinga Napoleons allierade Danmark att överlämna Norge till Sverige.
När denna stora politiska kompensation för förlusten av Finland fastställdes i ett fredsfördrag 1814, intog Karl Johan den alliansfria neutralitetsposition som Sverige sedan skulle inta i 210 år. Fram till mars 2024, då Sverige blev medlem i försvarsalliansen Nato.
”Neutraliteten har tjänat oss väl”
Ett stående uttryck för alla regeringar under dessa två århundraden var ”frihet från allianser i fredstid, syftande till neutralitet i händelse av krig”. Och denna säkerhetspolitiska doktrin höll Sverige utanför flera krig – från de dansk-preussiska krigen (där kung Karl XV var tvungen att övertalas att inte gå över på Danmarks sida) till första och andra världskriget.
Därför har ett vanligt mantra under de senaste decennierna varit ”neutraliteten har tjänat oss väl” för att dämpa den allmänna opinionen som ville ha mer aktiva insatser utöver alla vackra ord. Detta innebar att Sverige 1991 tog bort neutraliteten från säkerhetsdoktrinen (men behöll alliansfriheten), eftersom regeringen ville kunna stödja Baltikum i deras självständighet från det sönderfallande Sovjetunionen.
Men att gå med i NATO har varit ett för stort steg för majoriteten av partierna och även för den svenska allmänheten. Intressant nog har stämningsläget i Finland varit exakt detsamma som i Sverige. Det är som om den en gång så gemensamma nationen lever vidare under ytan.
Starkt eget försvar
För att göra den svenska neutraliteten trovärdig i omvärldens ögon hade Sverige fram till mitten av 1990-talet en av världens högsta militärutgifter per capita. Sverige förblev inte en politisk maktfaktor efter 1600-talet, men vapenindustrin, som redan då var världsledande, fortsatte att producera vapen och vapensystem av högsta världsklass.
Trots motstånd från vänsterpartier satsade Sverige på att bygga egna system för ubåtar, stridsflygplan och artilleri. Stridsflygplanet Jas Gripen och ubåtarna av Gotlandsklass är bevis på detta, liksom Stridsfordon 90 och artillerivapen av olika slag. De utmärker sig nu i Ukraina, där de ukrainska soldaterna berömmer de svenska systemen för deras tillförlitlighet och effektivitet.
Men Sverige är trots allt ett land med bara 10 miljoner invånare.
Nato med tvekan
På lång sikt har det blivit svårt att upprätthålla viljan och motivationen för ett så omfattande militärt försvar som krävs. Och efter murens fall fick säkerheten ge vika för ren fredsutopism, vilket innebar att 90 procent av armén avvecklades och 70 procent av flottan mellan 1995 och 2015.
När Ryssland gick in med en fullskalig attack mot Ukraina vaknade politikerna till slut upp från de rosiga drömmarna om fred. Men nu stod Sverige nästan naken.
Alternativen till Nato var orealistiska. Åtminstone på kort sikt.
Opinionsundersökningarna visar att det finns ett stort stöd för ett Nato-medlemskap efter den ryska attacken. Men det beror på att människor vet att det inte finns något alternativ. Många är besvikna över att Sverige inte har utrymme för en egen fortsatt säkerhetspolitisk doktrin.
Men skulden för detta ligger inte hos någon annan än de kortsiktiga, naiva politikerna i deras eget land.
Så nu är vi här. Och kan inte göra annat än att göra det bästa av situationen.