Under det belgiska ordförandeskapet har Europeiska unionens råd publicerat en rapport med titeln ”Fair Mobility in the EU and the role of the European Labour Authority”.
I princip har Europeiska arbetsmyndigheten (ELA), som inrättades 2017, fått begränsade befogenheter när det gäller arbetstagares rörlighet inom EU (s.k. utstationerade arbetstagare). Myndigheten bidrar till att se till att dessa arbetstagares rörlighet inom EU är förenlig med rättsstatsprincipen. Å andra sidan förbättrar ELA också samarbetet mellan relevanta myndigheter i medlemsländerna och andra intressenter för att ta itu med odeklarerat arbete.
Texten sträcker sig över mer än hundra sidor för att analysera de olika punkterna i ELA:s mandat och för att bekräfta om dessa genomförs på ett effektivt sätt, samt för att ge några rekommendationer där så är nödvändigt.
Tyvärr innehåller betänkandet inga kvantitativa uppgifter, utan bygger uteslutande på en undersökning som ger upphov till ett antal kvalitativa argument och påståenden.
I slutet av texten, i det avsnitt som ägnas åt slutsatser, anges att frågan om tredjelandsmedborgare förefaller vara den mest angelägna för unionen i det nuvarande läget. Den belgiska regeringen försvarar ett påstått behov för unionen att locka till sig invandrare från länder utanför EU för att arbetsmarknaden och ekonomin ska fungera. Återigen finns det inget faktamässigt stöd för denna punkt, som så ofta tas upp i unionskretsar.
Med detta antagande som grund föreslår rapporten att ELA:s ansvarsområde utvidgas inte bara till utstationerade arbetstagare från EU, utan även till tredjelandsmedborgare som söker ett arbete i unionen. Logiken är enkel: Om den nya massrörligheten utanför EU:s gränser är så viktig, varför inte dra nytta av ELA:s expertis om rättvis rörlighet inom EU för att säkerställa en liknande garanti för arbetstagare som kommer från tredjeländer?
Dessutom är utstationering av icke-EU-medborgare i unionen till största delen rättsligt grundad på Van der Elst-målet (EG-domstolens dom av den 9 augusti 1994). Detta används av den belgiska regeringen för att föreslå att man överväger ett framtida direktiv som skulle ta upp frågor som rätten för utstationerade arbetstagare från länder utanför EU att stanna kvar i unionen en tid efter att deras utstationering har upphört, eller att byta arbetsgivare i ett sådant fall, samt att ge utstationerade tredjelandsmedborgare stöd, till exempel genom att effektivt informera dem om deras rättigheter och skyldigheter i den medlemsstat där utstationeringen sker.
Även om det inte sägs i betänkandet är det tydligt att förslaget till direktiv skulle vara ett tillfälle som serveras på silverfat för centralister att tilldela ELA ytterligare befogenheter när det gäller invandring från tredjeländer och därigenom stjäla gränssuveränitet från medlemsstaterna.
Begreppet gränsöverskridande rörlighet skulle således användas av myndigheterna i Bryssel för att börja kontrollera tredjelandsmedborgares tillträde till unionen. Dessutom skulle en utvidgning av denna fråga leda till en integrering av den sociala tryggheten, ett annat område som hittills har bevarats av de nationella regeringarna.
Men utvidgningen av de oansvariga unionsbyråkraternas grepp om båda områdena, invandring och social trygghet, strider desperat mot EU:s primärrätt. Enligt artikel 179.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt har medlemsstaterna rätt att bestämma hur många tredjelandsmedborgare som ska beviljas inresa från tredjeländer till deras territorium för att söka arbete, medan artikel 153.1 endast ger unionen befogenhet att stödja social trygghet och socialt skydd för arbetstagare.
Detta är ytterligare ett skäl för de europeiska konservativa att motsätta sig en utvidgning av EU:s befogenheter genom en ändring av fördragen. Tvärtom bör reformen av densamma snarare gå i motsatt riktning: att klargöra och återvinna alltför mycket mark som redan har överlämnats till Europeiska kommissionen.