Ny europeisk pakt om asyl och invandring (II)

Jag ska fortsätta att förklara denna nya pakt om asyl och invandring som har gjort högern i Europaparlamentet missnöjd, vänstern upprörd och, utan rimliga argument, den stora koalitionen av populära, socialistiska och liberala partier, som har tvingats rösta för på grund av ”rädslan” – obefogad enligt min mening – att ett nytt parlament, mer benäget till konservativa eller patriotiska ståndpunkter, skulle godkänna en annan pakt.

Och jag säger utan grund eftersom det nya parlament som kommer ut ur valet den 9 juni alltid kommer att kunna, om den aritmetiska summan tillåter det, genomföra reformer av de godkända texterna, sätta press på kommissionen eller återuppta den långa marschen för reformen av återvändandedirektivet – vilket, som jag sade i den föregående artikeln – har glömts bort i det ”paket” som godkändes den 10 april.

Jag sade att reformen består av upp till 9 lagstiftningsdokument. Om ni vill kan vi gå igenom dem alla, kanske i olika artiklar, eftersom de godkända texterna varken är få eller korta.

Bland de dokument som vi skulle kunna kalla mindre viktiga inom pakten finns förordningen om fastställande av kraven för att erhålla internationellt skydd i EU, som om den kännetecknas av något är det av sin brist på ambition. I detta fall kommer det att vara de konservativa eller högerinriktade partierna i Europa som, rimligtvis, har anledning att förkasta det, eftersom så viktiga frågor som den nödvändiga omprövningen av flyktingstatus om ursprungslandet upphör att vara farligt inte kommer att vara obligatorisk, vilket rådet hade begärt. Det vänsterorienterade Europaparlamentet har utan tvekan vunnit på denna punkt, kanske som ett förhandlingsargument för andra ärenden. I själva verket arbetar vi fortfarande i dag på global nivå med en föråldrad flyktingstadga som svarar mot den internationella verkligheten i efterkrigstidens värld men som inte tar hänsyn till en multipolär och föränderlig värld där invandringsprocessens element eller faktorer är av alla slag. I synnerhet olaglig invandring och massförflyttningar av människor har blivit ett vapen i det som experter kallar hybridkrigföring eller en gråzon. Detta är vad vi nu upplever i Europa, där statskupperna i Sahel, försvinnandet av den franska militära och politiska närvaron och tillbakadragandet av EU:s bistånd och gränskontrolluppdrag har fått ett stort antal migranter att söka sig till Mauretaniens kuster.

En väsentlig fråga är att de som söker asyl – och får det beviljat – skall återvända till sitt ursprungsland så snart den situation som kan ha motiverat deras asyl har upphört, eller åtminstone en garanti för att återvändandet till ursprungslandet är säkert. Denna åtgärd är nödvändig eftersom annars normala situationer – såsom ansökan om asyl och erkännande – som till sin natur är extraordinära, är inskrivna som normala situationer.

På samma sätt är det tillåtet att återlämna direktivet om mottagningsnormer för migranter, vilket inkluderar rätten att arbeta i 6 månader efter asylansökan, tillgång till sjukförsäkring, inklusive erkännande av rätten till abort (dolt i uttrycket ”sexuell och reproduktiv hälsa”), språkkurser etc. Detta är ytterligare en text där vänstern och Europaparlamentet inte har någon anledning att klaga; tvärtom har den i stor utsträckning förkastats av det sunda förnuftets partier, de konservativa partierna. Förbudet mot att kvarhålla minderåriga och deras föräldrar enbart på grund av att de är olagliga är motsägelsefullt och kan äventyra genomförandet av en systematisk utvisning av dem som inte har rätt att leva och vistas i Europa. Detsamma skulle kunna sägas i denna text om införandet av resetillstånd för att resa till andra medlemsstater, vilket går utöver vad som är rimligt och kan leda till missbruk av systemet, och vilket, som jag sade i min första artikel, i onödan ställer de så kallade inreseländerna (Spanien, Italien, Grekland, till exempel) mot länderna i norr.