Island röstar för stabilitet

Under helgen hölls val i ett av de största länderna i Europa, men också i en liten utpost i Nordatlanten…

Det federala valet i Tyskland den 26 september 2021 är såklart den stora nyheten idag. Detta är det folkrikaste landet i Europa, med den största och starkaste ekonomin. Sedan det första förbundsvalet 1949 har Kristdemokraterna dominerat tysk politik, även om socialdemokraterna 1998 för första gången fick fler röster än sin center-högerrival, medan de två stora partierna 2002 fick exakt samma andel röster , 38,5 procent. Det var samarbetet mellan den konservative Konrad Adenauer och liberalen Ludwig Erhard som gjorde att Tyskland kunde återhämta sig från andra världskriget. Det fanns inget ekonomiskt mirakel i Tyskland, bara den förutsägbara framgången med ekonomisk frihet. Men det fanns ett politiskt mirakel , konservativa och liberalers förmåga att förena sina krafter. Så mäktig var denna allians att de tyska socialdemokraterna 1959 övergav det marxistiska kravet på offentligt ägande av produktionsmedlen. Adenauer och Erhard övervakade processen där riket blev ett Bund och Tyskland återerövrade sin sanna västerländska identitet, som hade försvagats av det preussiska nederlaget för Österrike 1866 och den efterföljande tillväxten av krigs- och välfärdsstaten. Det är tråkigt att se hur Kristdemokraterna successivt har tagit sig bort från sitt stora arv.

Osannolika allierade

En dag tidigare höll Island parlamentsval där en vänster-högerkoalitionsregering med tre partier inte bara överlevde, utan i själva verket ökade sin andel av det totala antalet röster. Den bildades 2017 av den populära och pragmatiska Katrin Jakobsdottir, som kanske skulle kunna beskrivas som Islands svar på Nya Zeelands Jacinda Ardren. Jakobsdottir leder de Vänstergröna, traditionellt det mest vänsterorienterade partiet i isländsk politik, och spårar sina rötter till det kommunistiska partiet som verkade mellan 1930 och 1938, det socialistiska enhetspartiet 1938–1968 och Folkförbundet 1968–1998. De andra koalitionspartnerna är mittenhögerpartiet Independence Party och de centristiska landsbygdsbaserade Progressives. Anledningen till att dessa mycket olika partier gick med i en koalition var att de kände den starka viljan hos många väljare att finna stabilitet efter det politiska kaoset efter bankkollapsen 2008 . Island drabbades inte lika hårt ekonomiskt av den internationella finanskrisen som vissa andra europeiska länder, men kollapsen fick en stark psykologisk inverkan på islänningarna som tidigare tagit deras välstånd och fredliga tillvaro för givet.

Dessa osannolika koalitionspartner har arbetat bra tillsammans och levererat vad väljarna ville ha, stabiliteten som gjorde det möjligt för islänningarna att hantera pandemin som orsakades av Wuhan-viruset 2019 relativt effektivt. Opinionsmätningar tyder på att anhängarna till Självständighetspartiet och de progressiva var överväldigande för att fortsätta koalitionen, medan några vänstergröna var starkt emot det, med två riksdagsledamöter som lämnade partiet under mandatperioden. Detta missnöje återspeglades i de vänstergrönas förlust i valet trots deras ledares popularitet: de fick 12,6 procent av rösterna, en minskning med 4,3 procent.

Islands mitthöger

Självständighetspartiet fick 25,2 procent av rösterna, mycket mer än vad opinionsmätningarna förutspådde, men ändå en förlust på 0,8 procent från förra valet. Partiet, som länge dominerat i isländsk politik, led ett förödmjukande nederlag 2009, direkt efter bankkollapsen när det bara fick 23,7 procent av rösterna. Med rätta eller orätt fick den bred skuld för kollapsen. Därmed har den nu återtagit en del mark, men den är långt ifrån lika stark som före kollapsen då den ibland åtnjöt stöd av över 40 procent av väljarna. Dess ledare, finansminister Bjarni Benediktsson, har dock, tillsammans med Katrin Jakobsdottir, blivit en av Islands mest respekterade politiker även om han visserligen är skyldig till en nästan oförlåtlig synd: han kommer från en framstående och rik familj. En anledning till det relativt svaga resultatet för Självständighetspartiet är att det 2016 splittrades över Europeiska unionen. Reformpartiet som stödjer medlemskap grundades av tidigare partimedlemmar, däribland en tidigare statsminister, Thorsteinn Palsson. Nu fick detta parti 8,3 procent av rösterna, en ökning med 1,6 procent från förra valet. Ändå verkar EU-medlemskap inte stå på agendan på Island, möjligen som en konsekvens av Brexit. Det nämndes knappt i valrörelsen. ”Du går inte ombord på ett fartyg i brand”, utbrast en framstående socialdemokrat, Jon B. Hannibalsson (en ivrig anhängare av EU-medlemskap).

Islands näst största politiska parti, de progressiva, fick 17,3 procent av rösterna, en ökning med 6,6 procent. De kan därför betraktas som de verkliga vinnarna av valet, även om de fick mycket lägre poäng än 2013 då de fick 24,4 procent. Men deras seger nu var verkligen segern för regeringen som helhet eftersom uppenbarligen många som ville ha den stabilitet som koalitionen gav röstade fram Progressiverna som den minst kontroversiella av de tre koalitionspartnerna. Progressiverna verkar också ha fått tillbaka de flesta röster som de tappat i en partisplittring 2017 när deras tidigare ledare, Sigmundur D. Gunnlaugsson, lämnade och grundade sitt eget parti. Gunnlaugsson hade blivit populär som ett resultat av sitt fasta ställningstagande i en tvist mellan Island och Storbritannien om statliga garantier för banktillgodohavanden, men 2016 hade han hanterat anklagelser om korruption på ett olämpligt sätt, även om det egentligen inte fanns något väsentligt mål mot honom. Gunnlaugssons Centerparti fick nu 5,4 procent av rösterna, en nedgång med 5,5 procent.

Islands socialdemokrater

De verkliga förlorarna av valen var Socialdemokraterna. De hade, i hopp om att fånga röster från missnöjda före detta Vänstergröna anhängare, flyttat långt till vänster. Men i kampanjen avslöjades att deras ljusaste stjärna, Kristrun Frostadottir, hade fått rejäla bonusar som ekonomisk analytiker på en investeringsbank. Detta skulle inte nödvändigtvis vara ett problem för en högerkandidat, och det var verkligen inget brott, men det var pinsamt för Socialdemokraterna som i valrörelsen talat högt om att blötlägga de rika. I valet fick Socialdemokraterna nu betydligt färre röster än sina motsvarigheter i de övriga nordiska länderna, endast 9,9 procent, en minskning med 2,2 procent. Som jämförelse hade de i valet 2003 fått 31,0 procent av rösterna och då hade de presenterat sig som huvudalternativet till Självständighetspartiet.

En färgstark karaktär, Gunnar S. Egilsson, tycks ha stulit vänsterns åska, även om hans socialistparti med 4,1 procent av rösterna inte lyckades vinna några riksdagsmandat. Egilsson, tidigare journalist, har varit ansvarig för flera sensationella tidningar och tidskrifter som alla har rasat. I början av 2000-talet var han hyrvapen för detaljhandelsmiljardären Jon A. Johannesson, de isländska bankernas största gäldenär innan deras kollaps. Egilsson fick generöst betalt och han samlade på sig en mindre förmögenhet med isländska mått mätt, runt fem miljoner dollar. Han lyckades involvera Johannesson i ett tidningsäventyr i Danmark som hamnade i en förlust på minst 50 miljoner dollar och som också avsevärt försämrade det isländska näringslivets rykte i Danmark. Johannesson tappade tålamodet och Egilsson blev snart arbetslös och reste inte längre jorden runt i Johannessons privatjet. Oförskräckt återvände Egilsson till Island, gick med i Islands muslimska förening ett tag och organiserade senare ett bisarrt projekt, att Island skulle försöka bli Norges 21:a provins. I valkampanjen talade han som en obotlig leninist och hotade att sparka alla domare som för honom verkade överdrivet konservativa. Han lovade också att göra om självständighetspartiets högkvarter till ett offentligt toalett, med en framstående före detta justitieminister, Björn Bjarnason, som chefskötare. I början av kampanjen behandlades Egilsson som en underhållande avledning, men skämtet slutade snart att vara roligt.

Två små vänsterpartister

Två små oppositionspartier lyckades få kandidater invalda i riksdagen, Folkpartiet och Piratpartiet, med 8,8 respektive 8,6 procent av rösterna. Folkpartiet leds av en trevlig äldre kvinna, Inga Saeland, som får gråta offentligt om de fattigas svåra situation. Tyvärr vill Saeland göra fattigdom lättare att uthärda, inte lättare att fly. Hennes politiska främsta förslag är att höja den skattefria inkomstnivån med resultatet att de flesta låginkomsttagare inte skulle betala någon inkomstskatt alls, och att finansiera detta och andra utlägg genom att beskatta de ekonomiskt starka yrkespensionsfonderna och på så sätt överföra pengar till sina nuvarande väljare från framtida pensionärer. Saelands största tillgång är dock att hon skiljer sig från socialdemokraterna och socialisterna genom att hon framstår som uppriktig.

Till skillnad från sina motsvarigheter i andra länder är det isländska piratpartiet inte alls libertarianskt i ekonomiska frågor, även om det är emot upphovsrätt och patent, vilket också gynnar avkriminaliseringen av rekreationsdroger. Piratpartiet har gjort det till den viktigaste delen av sin plattform för att upphäva den isländska grundlagen, från 1874 och skriven i samma anda som grundlagarna för de liberala skandinaviska monarkierna. Den vill ersätta den med en lång önskelista som presenterades 2012 av ett så kallat konstitutionellt råd, en märklig sammanslagning av mediakändisar, busybodys, vevar och clowner. Detta råd hade nominerats av vänsterregeringen 2009–2013. Mindre än hälften av de röstberättigade hade därefter ställt upp för en folkomröstning om rådets många rekommendationer, där två tredjedelar av dem fann dem acceptabla, med andra ord bara en tredjedel av väljarna. Däremot hade den gamla konstitutionen, som den danske kungen gav till islänningarna när Island var ett danskt beroende, rungande bekräftats i en folkomröstning 1944, med 98,5 procent av rösterna för, med det nästan otroliga valdeltagandet på 98,4 procent. cent.

Vad du kan förvänta

Den intressanta frågan nu är vilken typ av regering som kommer att bildas. I valrörelsen uteslöt både Socialdemokraterna och Piraterna samarbete med Självständighetspartiet och uteslöt därmed alla utom en möjlighet för dem själva, en koalition av alla småpartier till vänster om Självständighetspartiet, troligen under ledning av självständighetspartiet. Katrin Jakobsdottir. Detta skulle dock också kräva medverkan av de progressiva vars ledare, Sigurdur I. Johannsson, då skulle kunna insistera på att bli statsminister. En sådan regering är ganska osannolik, men den bör inte uteslutas.

Jag har ingen aning om vad partiledarna kommer att göra nu, men jag vet vad jag skulle göra om jag var i position som några av dem. Om jag vore Sigmundur D. Gunnlaugsson skulle jag ge ett erbjudande till Självständighetspartiet att de tre ledamöterna i Centerpartiets riksdagsgrupp skulle gå med i Självständighetspartiet med Gunnlaugsson mot att bli statsråd. Om jag vore Bjarni Benediktsson skulle jag anse det som en viktig uppgift att försöka återta stödet från de som i dessa val röstade på Reformpartiet. Detta skulle möjligen kunna uppnås genom att samarbeta med ”renegater”, men möjligen också genom att kampanja effektivt mot dem. Men Benediktsson måste komma ihåg det gamla amerikanska ordspråket som jag citerade i en tv-debatt under kampanjen: If it ain’t broke, don’t fix it. Detta är kanske det starkaste argumentet för en fortsättning av den nuvarande regeringskoalitionen, möjligen med vissa förändringar i departementsfördelningen mellan koalitionsparterna. Det råder ingen tvekan om att islänningarna, eller åtminstone en stor majoritet av dem, längtar efter stabilitet.