Våren 1941 fanns det bara sex demokratier kvar i Europa: Storbritannien, Irland, Island, Sverige, Finland och Schweiz. I och med nonaggressionspakten i augusti 1939 hade de totalitära despoterna Stalin och Hitler blivit allierade och delat upp större delen av Europa mellan sig, medan små tyranner styrde andra europeiska länder. Men i juni 1941 bröt Hitler sin allians med Stalin och invaderade Sovjetunionen, och i december förklarade han krig mot USA. Nu blev Storbritannien, Sovjetunionen och USA plötsligt allierade. Följaktligen blev Tysklands nederlag bara en tidsfråga. När de allierade styrkorna i november 1942 vann några segrar i Nordafrika utbrast den brittiske premiärministern Winston Churchill vid Lord Mayor’s lunch i London: ”Nu är detta inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är kanske slutet på början. Detta var profetiska ord. De tyska styrkorna vid Stalingrad tvingades kapitulera i februari 1943, och långsamt drev Röda armén de kvarvarande tyska styrkorna västerut. De allierade styrkorna landsteg på Sicilien i juli 1943 och i Normandie i juni 1944 och mötte hårt motstånd från tyskarna. I juli 1944 misslyckades ett attentat mot Hitler och i september gick de allierade styrkorna in i Tyskland.
Vapenvila 1944?
Skulle hösten 1944 ha varit rätt tidpunkt för att förhandla fram ett eldupphör för att skona livet på tyska civila, i synnerhet kvinnor och barn, och låta Hitler kontrollera det som återstod av Tyskland? Alla inser det absurda i ett sådant förslag. De tyska nazisterna måste krossas. De var onda, inte bara för att de upprepade gånger hade brutit mot internationella konventioner om krigföring och internationell rätt, utan också och framför allt för att de genomförde ett verkligt folkmord, den systematiska utrotningen av europeiska judar. De hade blivit vildar och placerat sig själva utanför det civiliserade samhället. Men de frekventa uppmaningarna till eldupphör i Gaza är lika absurda. Hamas-terroristerna är lika onda som de tyska nazisterna. I sin attack mot Israel den 7 oktober 2023 dödade de cirka 1.200 personer, det största antalet judar som dödats på en dag sedan Förintelsen, tog gisslan (och bröt därmed mot internationell rätt), våldtog kvinnor och halshögg spädbarn. De döljer inte det faktum att de vill döda alla judar och förstöra Israel. Det finns bara två viktiga skillnader mellan de tyska nazisterna och Hamas-terroristerna. För det första försökte nazisterna verkligen dölja sina brott i Auschwitz och på andra ställen, medan Hamas-terroristerna verkar frossa i sin egen brutalitet och spelar in sina aktiviteter och lägger ut dem på nätet. För det andra använde de tyska nazisterna vanligtvis inte sina landsmän som mänskliga sköldar och gömde sig bakom eller bland dem, som Hamas-terroristerna gör.
Begreppet kollektiv skuld
Israel måste 2024 vinna kriget mot Hamas, precis som de allierade 1944 var tvungna att vinna kriget mot de tyska nazisterna. I denna tragiska konflikt är civila dödsoffer beklagliga, men oundvikliga, särskilt eftersom Hamas-terroristerna använder sina arabiska landsmän i Gaza som mänskliga sköldar, placerar sina militärbaser under sjukhus och skolor och försöker smälta in bland befolkningen för att inte bli identifierade som krigare. Men är de civila i Gaza bara oskyldiga åskådare? Efter Nazitysklands nederlag diskuterades livligt om tyskarna hade förtjänat sitt öde, inte bara alla de som dödades (5,7 miljoner) eller lemlästades, utan också de tio miljoner människor som kastades ut från Polen och Tjeckoslovakien och skickades till Tyskland. De flesta av dem hade ju trots allt stött Hitler och nazisterna. Filosofen Karl Jaspers hävdade i sin bok Die Schuldfrage från 1946 att den tyska nationen måste erkänna en kollektiv skuld för nazisternas illdåd. Den kanadensiske filosofen Jan Narveson har dock på ett övertygande sätt avvisat tanken på kollektiv skuld eller ansvar, utom under extraordinära omständigheter där vissa orsakssamband kan fastställas. Kollektiv agerar inte, det gör individer. Därför är det individer som är ansvariga för grymheter, inte kollektiv.
Jag tycker att frågan om tysk skuld behandlades på ett rimligt sätt av den tyske ekonomen Wilhelm Röpke i Die deutsche Frage”Tyskarnas skuld är en annan än nationalsocialisternas; det är de förfördas skuld, inte förförarnas, de kränktas förnedring, inte kränkarnas vanära. Röpke påpekade att i det sista fria parlamentsvalet i Tyskland, i mars 1933, fick nazisterna inte en majoritet, 44 procent av rösterna, trots att de kontrollerade statsapparaten och de flesta medierna (och universiteten där nazistiska studenter angrep judiska studenter på ungefär samma sätt som vänsterstudenter i Nordamerika och Europa gör idag). Om argumentet är att tyskarna borde ha motsatt sig de styrande nazisterna har Röpke ett övertygande svar: ”Vem som inte har upplevt det kan inse vad det innebar att leva under det ständiga trycket av en ofattbar terror och i en atmosfär där en människa inte längre kunde lita på sin granne eller sin vän eller sitt eget barn? Detta är naturligtvis fallet även i Gaza nu. Om man motsätter sig Hamas, hur blygsamt det än må vara, är man död, skjuten i ryggen eller utslängd genom ett fönster. Ändå var nazitidens tyskar klandervärda, som Röpke sade, även om de inte personligen var skyldiga till eller medskyldiga till nazisternas illdåd. De lät sig förföras. Detsamma gäller för invånarna i Gaza. De lät sig förföras och kan därför inte bara betraktas som oskyldiga åskådare, även om de verkligen inte förtjänar det som har hänt dem.
Israel kan och kommer att försvara sig självt
USA sätter press på Israel att acceptera ett eldupphör. Judar får uppenbarligen inte vinna krig. USA har självt visat en märklig benägenhet att överge krig innan man vunnit dem, förmodligen mest på grund av inrikespolitiska svårigheter. USA är den överlägset mäktigaste militärmakten i världen och borde vinna alla krig som landet helhjärtat går in i, oavsett om det gäller Vietnam, Afghanistan eller Irak. Hon har aldrig blivit riktigt besegrad av sina motståndare, utan bara i tysthet slagit ihop tältet (och lämnat sina allierade i sticket). Det är en annan sak att hon kanske inte borde ha blandat sig i något av dessa länder över huvud taget. ’
Dårar rusar in där änglar fruktar att trampa.
Men jag tror inte att Israel kommer att ge efter för påtryckningar om eldupphör från Förenta staterna eller från någon annan. Som Golda Meir sade: ”Om vi måste välja mellan att vara döda och ömkansvärda och att leva med en dålig image, så lever vi hellre och har en dålig image. Under de senaste decennierna har Israel självt utvecklat effektiva men billiga vapen och är därför inte lika beroende av amerikanskt militärt bistånd som tidigare. Detta visades i de senaste månadernas framgångsrika kamp mot Hamas i Gaza, där IDF gjorde sitt yttersta för att endast rikta in sig på Hamas-terroristerna och inte på civila. Det demonstrerades på ett ännu mer häpnadsväckande sätt den 13 april 2024 när Israel sköt ner nästan alla drönare, kryssningsmissiler och ballistiska missiler som skickades från Iran, som följaktligen blev till åtlöje i hela Mellanöstern. Sunnistaterna i regionen är rädda för Iran, inte för Israel. Som den skarpsinnige militärexperten Edward N. Luttwak påpekarDet främsta skälet till att det dröjer innan man går in i Rafah, det enda kvarvarande området i Gaza som kontrolleras av Hamas, måste vara att Israel förhandlar med arabstaterna om vad man ska göra med befolkningen i Gaza efter det att Hamas har krossats.