Omvandling av banksektorn i EU: det baltiska fallet

Orden bank, finansiering, lån eller överföring är inte obekanta för någon som är gammal nog att kunna göra en penningtransaktion. Det finns dock många nya termer som har dykt upp som ett resultat av professionaliseringen av ekonomin inom det civila samhället, det vill säga sedan medborgarna har förvärvat kunskap i ekonomiska termer; avkastning på kapital eller räntemarginal är några av dem.

Kanske har de närmast cykliska ekonomiska kriserna sedan 2008, banksektorns sårbarhet i samband med införandet av nya tekniska verktyg, osäkerheten efter den ryska invasionen av Ukraina eller inflationen skapat en känsla av oro eller intresse i samhället för behovet av att veta vad som händer med deras pengar. Detta, bland många andra uppgifter, framgår av den rapport som presenterades av den europeiska parlamentariska gruppen ECR ”The transformation of the banking sector in the European Union and Northern Europe and its impact on sector competition in the Baltic States”.

I det här fallet görs en allmän reflektion över den nuvarande situationen för den finansiella sektorn i Europa, men de särdrag som kännetecknar denna sektor i de baltiska länderna leder till viktiga slutsatser: Litauen, Lettland och Estland, leder till viktiga slutsatser.

För det första är det viktigt att betona att det arbete som utförs av banker och finansinstitut är av stor betydelse för samhället som helhet i alla delar av världen. Med andra ord är bankerna bland annat ansvariga för att finansiera broar, vägar, flygplatser och annan infrastruktur som är nödvändig för att ett samhälle ska fungera väl. Dessutom handlar det inte bara om att skapa ny infrastruktur, utan också om att skapa nya arbetstillfällen och öka sysselsättningssiffrorna, med de fördelar detta innebär för den ekonomiska och sociala hälsan.

De förändringar eller omständigheter som nämnts ovan har medfört djupgående, närmast strukturella, förändringar inom finanssektorn och detta är en direkt följd av att bankerna fortfarande måste finnas kvar, även om de måste ställas om till en mer digital verklighet. Därmed föds de så kallade ”neobankerna”, det vill säga banker som endast erbjuder digitala tjänster. Detta, i dagens teknologiska tider, verkar vara en fördel och ett mer än användbart verktyg för att inte missa det som vissa har kallat teknisk revolution. Detta kan å andra sidan inte på något sätt vara till nackdel för en grundläggande tjänst, som, vilket nämnts i tidigare rader, verkar påverka varje person som är tillräckligt gammal för att göra en ekonomisk transaktion. Detta faktum har negativa och direkta konsekvenser, särskilt för de mest åldrade delarna av den europeiska befolkningen, det vill säga för dem som vi har att tacka för skapandet av detta Europa och detta samhälle med fred och, i viss mån, välstånd. De europeiska institutionerna måste därför, utifrån sin regleringsmakt, säkerställa de banktjänster som de äldre kan behöva, med särskild uppmärksamhet även i de regioner med stora landsbygdsområden, som i Spanien eller Polen, där det råder brist på grundläggande tjänster.

En annan intressant slutsats som kan dras av denna rapport, och som hänger samman med föregående punkt, är de ESG-policyer som bankerna tillämpar. Med andra ord, den politik som har miljö, socialt ansvar och god förvaltning som sin ryggrad och som har orsakat så mycket kontroverser i länder som USA. Här i EU beslutar sig dock allt fler företag, även ekonomiska företag, för att tillämpa denna politik, även om de glömmer att tänka på vad som är viktigt för finansinstitut: att erbjuda en garanterad tjänst som fungerar för alla medborgare, oavsett ålder, ekonomisk situation eller sammanhang.

Dessa två frågor som nämns ovan, tillämpningen av ESG-policyer och den nya modellen med teknikbanker har påskyndat skapandet av ett fenomen som i rapporten, och här är en annan av slutsatserna, kallas för kundrörlighet. Sanningen är att enligt Accentures Global Banking Consumer Survey 2023 är det bara 23% av de tillfrågade medborgarna som ger sin banks produktutbud ett högt betyg och dessutom verkar trenden leda till en uppdelning av samma användares köp av finansiella tjänster i olika enheter. Denna verklighet, inom EU:s marginaler, är mer accentuerad i de baltiska länderna: Litauen, Lettland och Estland, vilket leder till den sista slutsatsen.

De baltiska länderna verkar ha två stora problem som gör att de sticker ut från den trend som resten av EU:s länder håller. Å ena sidan verkar det finnas problem med att utländska kunder som är verksamma i dessa banker på grund av deras geografiska närhet till Ryssland måste vidta kraftfulla åtgärder mot penningtvätt eller korrupta handlingar, vilket har lett till en minskning av antalet kunder. Å andra sidan verkar det som om bankerna i dessa länder, särskilt i Lettland, är starkt beroende av svenska banker, vilket gör dem mindre konkurrenskraftiga regionalt och lokalt. Detta innebär att de har mindre incitament att sinsemellan erbjuda konsekventa ränteerbjudanden för amortering av bolån eller lån, så att alternativen i dessa länder är få, vilket gör dem till ett europeiskt undantag.

En möjlig lösning på dessa problem skulle därför kunna vara en översyn av de institutionella kraven på bankerna, med respekt för deras goda arbete och oberoende, men med hänsyn till behovet av att erbjuda heltäckande tjänster som tillgodoser behoven i alla samhällsskikt, liksom för de baltiska länderna att uppnå en högre grad av beroende av ryska kunder som inte alltid arbetar enligt lagliga formler, och att uppnå större finansiell suveränitet gentemot externa aktörer som hindrar konkurrenskraft och tjänster till medborgarna.