Frankrike förbereder sig för en djup institutionell kris

Efter regeringsalliansens nederlag i EU-valet fattade Emmanuel Macron ett chockartat beslut: att upplösa nationalförsamlingen (det franska parlamentet). När detta val väl har gjorts kan man lugnt säga att den franske presidenten har öppnat Pandoras ask, och det kommer att bli oerhört svårt att stänga den igen. Efter resultatet av den andra omgången i det tidigarelagda parlamentsvalet den 7 juni befinner sig Frankrike i fritt fall (samma sak kan ses hända med euron mot dollarn) och det som kommer att följa kommer att störta landet ytterligare i kaos. Som synes är den inrikespolitiska situationen i Frankrike värre än före den 9 juni. Den nationalförsamling som Macron upplöste skapar ojämförligt färre problem när det gäller att styra landet än den nuvarande nationalförsamlingen. President Macron kan mer skämtsamt eller mer allvarligt kallas för den tjänstgörande brandmannen som efter att ha tänt eld på huset också var den som släckte elden men halva huset förstördes av lågorna.

Valsystemen i Frankrike och Storbritannien är inte en politisk spegelbild av samhället

I de franska och brittiska demokratierna är folkets vilja en sak och valsystemens ordning en annan. Så de snedvridningar som både det brittiska och det franska valsystemet har gett upphov till i dag är enorma. De två parlamenten är inte på något sätt en spegel av den politiska viljan i det engelska eller franska samhället, utan snarare bilder som artificiellt skapats av de två ländernas egna valsystem. Om Frankrike och Storbritannien hade haft proportionell representation, som i de flesta europeiska länder, kan vi lätt gissa hur situationen skulle ha sett ut i parlamenten i Paris och London.

Om man tar det brittiska valet som exempel stödde 33,7 procent av britterna Labour, som fick omkring 65 procent av platserna i underhuset, medan de konservativa och Reform UK (höger och yttersta höger) fick röster från totalt 38 procent av väljarna, men tyvärr fick betydligt färre platser (Labour – 421 platser jämfört med de konservativa och Reform – 126 platser).

I den första omgången av Frankrikes tidigarelagda parlamentsval, som utlystes efter president Macrons beslut att upplösa parlamentet, kom högerextrema Rassemblement National på en avlägsen första plats med 33,2-33,5% av rösterna. På andra plats kom Nya folkfronten (28,1-28,5% av rösterna) och på tredje plats center-högerblocket Ensemble med 21-22,1% av rösterna.

Marine Le Pens Rassemblement National (RN) blev det parti som fick flest röster i den andra valomgången med 10,1 miljoner röster, motsvarande 37,1%. Den nya folkfronten (NFP), vänsteralliansen med 7 miljoner röster, fick 26%. Ensemble, av president Emmanuel Macrons 6,3 miljoner röster, har samlat 24,7%. Men när det gäller platserna i nationalförsamlingen är ordningen den omvända. Rassemblement National – 143 platser, Ensemble – 161 platser och Nya folkfronten kommer att få 182 platser. För absolut majoritet i det franska parlamentets underhus krävs minst 289 av 577 platser.

Emmanuel Macrons mittenblock Ensemble kom först i valet 2022 utan att få absolut majoritet, även om det var mycket nära att få den eftertraktade absoluta majoriteten. Efter det senaste valet är Ensemble det andra partiet när det gäller mandat. Rassemblement National, det överlägset största partiet med 37,1% av rösterna, har vuxit enormt de senaste två åren. Från 89 mandat 2022 har RN nu 143 mandat. För en politisk stabilitet i Frankrike skulle den enda chansen till en balanserad regering vara att den nya folkfronten splittras och bildar en mittenkoalition runt Ensemble, en koalition inte av det otvivelaktiga Frankrike (LFI, radikal vänster) och kommunistpartiet, utan en koalition med Les Républicains ( LR – center-höger republikaner).

Hela Europa har följt det franska valet

Inför den andra omgången i det tidigarelagda franska valet höll hela den europeiska politiska klassen andan. Valresultatet kunde ha skapat en verklig jordbävning som skulle ha kollapsat den politiska framtiden för både Frankrike och EU. I ett val med politiska insatser som saknar motstycke i den femte republikens historia var Marine Le Pens parti Rassemblement National nära att vinna igen efter att ha besegrat vänsteralliansen Nouveau Front Populaire och Macrons parti i den första omgången.

Vad var nytt i den andra omgången av det franska parlamentsvalet? Det står redan helt klart: den första effekten av resultatet är att president Macrons roll som drivkraft för den europeiska integrationen har minskat avsevärt. En andra effekt är att nationalförsamlingen är blockerad, vilket ökar risken för att Frankrike nästan inte går att styra.

Frankrike anses vara EU:s näst största ekonomiska makt och tjänstemännen i Bryssel fruktade att om Rassemblement National hade vunnit skulle Macron, som är en övertygad proeuropé, tvingas samsas med en euroskeptisk regering och en nationalförsamling utan majoritet (som består av koalitioner mellan vitt skilda grupperingar eller allianser från fall till fall) skulle beröva den franske presidenten en regering som är helt engagerad i hans politik. Valresultatet har fått socialisternas ledare Olivier Faure att meddela att han är emot en regeringsallians med president Emmanuel Macrons centerpartistiska läger. Faure krävde också att Frankrike skulle moderniseras, bland annat genom massiva investeringar i klimatåtgärder.

”Det borde inte finnas en koalition av motsatser som fortsätter Macrons politik. De rika bör också beskattas hårdare”, sade Olivier Faure.

I nästa parlament har ingen allians för närvarande en chans att vinna en absolut majoritet på 289 platser, oavsett pappersberäkningarna. Socialdemokraten Raphael Glucksmann, som var de franska socialisternas huvudkandidat i EU-valet, sade att majoriteter skulle kunna bildas i nationalförsamlingen i framtiden för enskilda projekt.

Fem scenarier för den franska regeringsbildningen

Det första scenariot skulle vara en regering som bildas av NFP. NFP är den största politiska kraften i den nya nationalförsamlingen med 180 ledamöter. I avsaknad av en absolut majoritet har Jean-Luc Mélenchon, ledare för La France insoumise (LFI, radikal vänster), meddelat att han skulle vara villig att stödja en NFP-regering under förutsättning att den inför delar av hans partis program (höjning av minimilönen, pristak, upphävande av pensionsreformen – genom dekret).

Det andra scenariot är en Ensemble – LR-regering. En allians med LR skulle göra det möjligt för Macrons parti att hålla sig flytande. 231 Ensemble, LR, olika höger- eller UDI-ledamöter valdes in i nationalförsamlingen. Även om en överenskommelse nås kan nästa franska regering falla i en misstroendeförklaring.

En koalitionsregering enligt tysk modell skulle vara det tredje möjliga scenariot. I Tyskland går partier med olika ideologier ofta samman efter valresultatet för att bilda en majoritet. Socialdemokrater och konservativa har regerat tillsammans och på senare år även tillsammans med miljöpartister. Koalitionen Ensemble Ensemble-PS-LR skulle få 296 ledamöter, vilket är en knapp majoritet. Detta skulle vara första gången för den franska regeringen, eftersom en sådan koalition aldrig har genomförts i den femte republiken. Dessutom har NFP-partierna uteslutit detta scenario sedan valnatten.

Det fjärde scenariot för den nya regeringen är fortfarande scenariot för en teknokratisk regering. Den skulle bestå av experter – ekonomer, högre tjänstemän, diplomater – och ledas av en person som kan uppnå konsensus.

Det sista scenariot efter söndagens val är en institutionell kris. En teknokratisk regering skulle alltid vara hotad av en misstroendeförklaring från NFP, LR eller RN. Om inget av de fyra scenarierna inträffar hamnar Frankrike i en djup institutionell kris. I så fall kan Macron inte upplösa nationalförsamlingen förrän i juli 2025.

”Om det inte finns någon majoritet är vägen ut ur dödläget att Emmanuel Macron lämnar. Det är normalt, han är skyldig till röran”, sade den tidigare presidentvalskandidaten Jean-Luc Mélenchon inför den andra omgången.

Jean-Luc Mélenchon åberopade då en historisk referens, nämligen vänsterkartellen från 1924. Då lyckades vänsterkoalitionen få president Alexandre Millerand att avgå, efter att Millerand hade avsatt alla regeringar i en kedja. En dag efter att ha upplöst församlingen sade Macron att han uteslöt att lämna in sin avskedsansökan ”oavsett resultatet” av det tidiga parlamentsval som han utlyst.

Förfarande för att bli vald till den franska nationalförsamlingen

Förfarandet för att bli vald till den franska nationalförsamlingen omfattar ett valsystem som bygger på ett förstahandsval med två valomgångar. Hur fungerar den franska valprocessen?

En kandidat måste uppfylla de rättsliga villkoren för att kunna kandidera till en plats i nationalförsamlingen. Kandidaterna måste vara franska medborgare, måste vara minst 18 år gamla på valdagen och får inte ha berövats sina medborgerliga och politiska rättigheter genom ett domstolsbeslut. Fransk lag föreskriver också vissa begränsningar i fråga om ackumulering av mandat. Detta innebär att vissa förtroendevalda inte kan inneha mer än ett förtroendeuppdrag samtidigt. Vissa personer är inte berättigade att ställa upp som kandidater, däribland medlemmar av det konstitutionella rådet, domare och tjänstemän i vissa befattningar (såvida de inte är vederbörligen avstängda från sitt ämbete). Frankrike är indelat i 577 valkretsar, som var och en har en suppleant i nationalförsamlingen och alla franska medborgare som uppfyller de rättsliga villkor som anges ovan kan kandidera till en plats i nationalförsamlingen. Den första omgången av det franska parlamentsvalet är direktval. Om en kandidat erhåller mer än 50% av rösterna i första omgången och antalet röster är lika med eller större än 25% av det totala antalet röstberättigade i röstlängden, förklaras han eller hon som vinnare och en andra omgång är inte nödvändig. Om ingen kandidat uppfyller villkoren för att vinna i den första omgången, anordnas en andra omgång. I den andra valomgången deltar alla kandidater som har fått minst 12,5% av rösterna från registrerade väljare. Om ingen kandidat har uppnått denna procentsats, deltar endast de två främsta kandidaterna från den första omgången i den andra omgången. Den kandidat som får flest röster i den andra omgången utses till vinnare. De valda ledamöterna sitter i fem år, såvida inte nationalförsamlingen upplöses i förtid.