Ett nytt paradigm för europeisk säkerhet

Det nya paradigm för europeisk säkerhet som har tagit form sedan den 24 februari 2022, då Ryska federationens trupper invaderade ukrainskt territorium, måste nödvändigtvis få EU:s medlemsländer att ompröva hörnstenarna i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). Risken för en eskalering mellan Ryssland och EU- och NATO-länderna ökar i takt med att den ryska säkerhetsdoktrinen går mot en större benägenhet att t.ex. använda taktiska kärnvapen på ukrainskt territorium. Ett krig på Europas tröskel, som utkämpas med militär logik från förra seklet i kombination med toppmodern teknik som går så långt som till att använda artificiell intelligens, kan inte annat än utgöra en utmaning för Europeiska unionens säkerhet och stabilitet. Samtidigt gör krisen i Mellanöstern med sammandrabbningarna i Gazaremsan det nödvändigt att ha nya och mer kapillära instrument för att föra ut EU-ländernas diplomati och gemensamma utrikespolitik. Detta gäller både med tanke på att mildra konsekvenserna inom medlemsländernas gränser och med tanke på den roll EU skulle kunna spela i fredsprocessen i Mellanöstern. Det afrikanska scenariot, liksom de tekniska och militära utmaningarna, som vi inte kommer att ta upp i denna artikel men som ändå utgör en viktig reflektion för att förstå det förändrade internationella scenariot, är därför bara några av de aspekter som måste beaktas för att förnya Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

UTVECKLINGEN AV CFSP

Sedan 1970, då det europeiska politiska samarbetet inleddes – den verkliga föregångaren till unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik – har det internationella scenariot förändrats mycket, medan de gemensamma hörnstenarna mellan medlemsländerna inte har genomgått samma utveckling och integration. Detta trots att de allra första formerna av samordning mellan medlemsländernas utrikespolitik redan då aktiverades, med regelbundna samråd och, där så var möjligt, publicering av gemensamma uttalanden om kriser och internationella scenarier. 1992, när Europeiska ekonomiska gemenskapen omvandlades till Europeiska unionen, infördes genom Maastrichtfördraget den andra pelaren – den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Scenariot här är helt förändrat, med ett Europa som vaknar upp efter Berlinmurens fall i en helt ny värld och med diplomatiska och säkerhetsmässiga paradigm som måste skrivas om. Syftet var att ytterligare integrera utrikespolitiken så att det nybildade EU skulle kunna spela en viktig roll på den globala arenan, särskilt med tanke på de obalanser som uppstått efter det kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning. Genom Amsterdamfördraget fick GUSP därefter ytterligare ett instrument: unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Detta var en helt ny roll som tillsammans med möjligheten för EU att främja fredsbevarande operationer borde ha skapat förutsättningar för att stärka EU:s internationella roll. Sedan dess, genom Lissabonfördraget 2009, har GUSP i stort sett varit oförändrat och nu, med tanke på det nya krislandskapet vid Europas östra gränser, skulle det behövas ett förnyat intresse från medlemsländerna.

ÖVERBRYGGA KLYFTAN

När man ser på det internationella landskapet och de utmaningar på det säkerhets- och utrikespolitiska området som i allt högre grad kräver gemensamma svar, verkar det uppenbart att Europeiska unionen ligger långt efter när det gäller att definiera en verklig gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Det är ett problem som blir allt tydligare för allmänheten när informationsvärlden målar upp ett fragmenterat scenario, där de olika europeiska kanslierna alltmer delas in i grupper och kluster. Ett exempel på detta är den inte alltid eniga hållning som de olika medlemsländerna har intagit till den ryska invasionen av Ukraina. Avvikelser kan ses både när det gäller politiska deklarationer och när det gäller försvarssamarbete och vapenleveranser. Medan de olika stegen i de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland som har godkänts verkar vara en viktig gemensam hållning, är de bilaterala relationerna och förklaringarna från de olika kanslierna ganska olika. De internationella hot som gradvis dyker upp på Europas tröskel kräver att den försening som ackumulerats under alla dessa decennier kan hämtas in på något sätt. Det handlar om att genomföra en användbar politik för att öka Europeiska unionens internationella auktoritet och de ståndpunkter som medlemsstaterna intar på ett enhetligt sätt genom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Fred och stabilitet inom Europeiska unionen måste därför uppnås genom att EU självt återfår sin auktoritet och blir medvetet om sina egna intressen. Skyddet av dessa två element måste vara hörnstenen i en hel politisk och diplomatisk struktur som, på ett gemenskapligt sätt, måste införas av medlemsländerna i GUSP.

PRIORITERINGAR

Naturligtvis kan prioriteringarna i detta förnyade intresse för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inte skiljas från den internationella scenen. Det huvudsakliga åtagandet måste nödvändigtvis vara att förebygga och desarmera varje konflikt. Det mest relevanta exemplet på denna aspekt är säkert ansträngningarna för att uppnå en rättvis fred i Ukraina, som kan säkerställa den angripna nationens territoriella integritet och återge vederbörlig uppmärksamhet och respekt för de grundläggande principerna i internationell rätt. En annan fråga, som redan nämnts ovan men som är värd att påminna om igen, är konflikten i Mellanöstern. Hamas angrepp mot staten Israel den 7 oktober, som följdes av en insats av beväpnade IDF-trupper, utgör en stor kris inte bara i regionen utan även globalt. Bevis för detta finns i friktionen och upptrappningen med Iran, eller piratverksamheten och attackerna som utförs av de jemenitiska houthierna, som vi kommer att diskutera senare. Europeiska unionens strävan i detta fall är, förutom att utgöra en stabilitetsfaktor, att arbeta för att principen om ”två folk, två stater” ska kunna förverkligas. Den europeiska medlingen, till och med före USA:s, måste i detta scenario verkligen bära frukt och leda krisen mot en lösning.

GEMENSAMMA OPERATIONER

En fråga som redan har tagits upp är de jemenitiska houthiernas hot sedan november förra året mot den fria sjöfarten i Bab Al Mandeb-sundet och södra Röda havet. En situation som är nära kopplad till krisen i Gaza och som har fått många rederier att ändra sina handelsrutter så att de går runt Afrika. En längre och dyrare väg som har skapat problem för den globala handeln. Det europeiska svaret var att den 19 februari 2024 inleda den defensiva sjösäkerhetsoperationen EUNAVFOR ASPIDES under italienskt taktiskt befäl. Grekland, Frankrike, Belgien, Sverige och Tyskland (snart även Nederländerna) deltar också i operationen, vars syfte är att skydda den fria sjöfarten i Röda havet, Persiska viken och Norra Arabiska havet, norr om Mogadishu-parallellen. Det gemensamma stödet till detta uppdrag, som är avgörande för säkerheten för den europeiska handeln och produktionen, måste vara ett exempel på den typ av gemensamt åtagande som nära kopplar samman medlemsstaternas omsorg och skydd med skapandet av en internationell europeisk myndighet för fredsskapande och säkerhetsbyggande i högriskområden som de som står under inflytande av jemenitiska houthi-attacker.