För en blåare europeisk ekonomi

Sommaren är definitivt den mest hektiska tiden för turism i länderna i Europeiska unionen.
Förutom de stora huvudstäderna, bergen och platserna av kulturellt intresse är det som varje år främst kustdestinationerna som kommer att se ett större antal besökare, särskilt på Europas sydkuster som gränsar till Medelhavet.
För den europeiska kusten är turistfenomenet naturligtvis av avgörande betydelse, särskilt i länder som Italien, som har cirka 7 500 kilometer kustlinje, av totalt cirka 89 000 kilometer i Europa.
En politik som tar hänsyn till turismen och dess utveckling (som analyserar och stöder alla aspekter av sektorn) är därför nödvändig att införa på EU-nivå och genomföra på nationell nivå.
Det finns dock andra faktorer som inte får förbises.
Först och främst utvecklingen av det som brukar kallas ”havsekonomin”.
Detta är skyddet av alla de företag som har gjort havet till sin verksamhet, från bad till båtliv, skeppsbyggnad och handel.
Var och en av dessa sektorer måste ägnas mycket stor uppmärksamhet och uttryckas genom en gemensam, bestämd politik som också är inriktad på hållbarhet över tiden för den stora resurs som havet är för EU:s medlemsländer.
Det behövs därför innovativa och brådskande utvecklingsstrategier som omfattar havsekonomin i alla dess aspekter.
Endast ett förnyat fokus från medlemsländerna kan ge den stabilitet som behövs i förvaltningen av denna unika resurs. TURISM En av de största resurserna, särskilt för länder som gränsar till Medelhavet, är utan tvekan havsturismen.
För att göra turistsektorn starkare, stabilare, säkrare och mer hållbar säsong efter säsong är det viktigt att försvara och stödja de företag som ägnar sig åt dessa aktiviteter.
Särskilt i Italien, där dessa initiativ representerar en absolut spetskompetens inom sektorn, krävs en korrekt och rättvis tillämpning av Bolkesteindirektivet för att säkerställa rätt kombination av allmänintresse och privata entreprenörsinitiativ.
Det är bara genom detta samarbete som vi kan sträva efter en seriös och stadig utveckling av sektorn.
Naturligtvis måste utvecklingen av turismen också ha ett europeiskt perspektiv.
Förbättringen av den måste nödvändigtvis ske genom ett nytt och mer aktivt samarbete mellan EU:s medlemsstater.
Med detta i åtanke kommer det att vara möjligt att maximera den europeiska potentialen och attraktionskraften genom att bygga upp, och med lämplig politik vårda, ett nätverk av spetskompetens inom denna sektor. Hamnarna och den nautiska sektorn I arbetet med att ta hand om och utveckla turismen kan man inte bortse från Europeiska unionens intresse för den nautiska sektorn och hamnpolitiken.
Det finns olika åtgärder att vidta i denna fråga, som i vilket fall som helst inte kan försumma en särskild politik som syftar till integration på europeisk nivå.
I synnerhet hamnar behöver ett intresse som inte reduceras till punktinsatser, utan som är långsiktigt, och det är bara på detta sätt som vi verkligen kan tala om en nystartspolitik.
Särskilt stöd till småbåtshamnarnas verksamhet är en styrka som kan genomsyra hela territoriet och inte förbli bunden till hamnens snäva förutsättningar.
Sedan har vi det (inneboende och mycket ofta outtalade) värde som kommersiella hamnar som för närvarande inte används kan representera. Förändringar i världshandeln, fartygstonnaget och inte minst skatte- och handelspolitiken (som vi kommer att diskutera senare) under de senaste decennierna har faktiskt lett till att vissa tidigare livliga knutpunkter är underutnyttjade, om de inte rentav är övergivna.
Förlusten av det kommersiella värdet av dessa platser får inte innebära slutet för ekonomin i dessa territorier, utan måste vara en faktor för en annan och mer hållbar återhämtning.
Av detta skäl måste man studera och genomföra politiska åtgärder för att utveckla dessa platser och omvandla dem till småbåtshamnar, alltid med ett nätverksperspektiv.
Utvecklingen av nautisk turism är därför det andra elementet att fokusera på.
För att underlätta navigering och utnyttjande av de olika knutpunkterna krävs det emellertid också åtgärder ur administrativ synvinkel, genom översyn och harmonisering av alla nautiska titlar inom EU:s gränser.
Detta kommer att fullborda integrationen inom denna sektor och påskynda utvecklingen.
Uppmärksamhet måste också ägnas åt inlandet.
Hamnarna måste faktiskt bli verkliga portar, intermodala knutpunkter som är användbara för användning och utveckling av inlandet och territoriet till och med flera kilometer från kusten.
På så sätt erbjuds hela det europeiska territoriet ytterligare utvecklingsmöjligheter.
Det är denna politik, som tar hänsyn till hela sektorn och hela leveranskedjan, som verkligen kan förändra den europeiska turismens perspektiv. HAVSEKONOMIN På lång sikt måste EU:s politik också ta hänsyn till behovet av att stödja havsekonomin när det gäller handel och produktion.
Först och främst måste fisket åter hamna i fokus för medlemsländerna, som måste erkänna dess betydelse i socioekonomiska termer.
De bestämmelser som kan bli resultatet av denna förnyade uppmärksamhet måste respektera de olika nationella och lokala sammanhangen, så att man inte bara garanterar hållbara resurser och lönsamhet för fiskarna, utan också skyddar det sociala och kulturella arv som denna ekonomiska sektor utgör för kustområdenas och kustbefolkningens historia.
Större uppmärksamhet på tradition och denna sektor kan också, där så är möjligt, vara en drivkraft för tillväxt inom turistsektorn.
I det här fallet drivs den av de gastronomiska särdrag som sjöfartsekonomin erbjuder.
De europeiska skeppsvarven, som är centrala för ekonomin och den tunga industrin, representerar också en know-how som bör skyddas och berikas.
En lättnad i skattekonkurrensen kan förvisso vara en styrka i förhållande till internationella konkurrenter.
Detta är särskilt viktigt för att inte förlora stora order som lockas utanför EU:s gränser av utsikterna till skattelättnader.
Om de europeiska varvens kompetens är obestridlig måste den också stödjas av framtidsutsikter och en politik som inbjuder investerarna att fokusera på kvalitet.
Samtidigt kan tillhandahållandet, återigen på medellång och lång sikt, av kontinuerliga finansieringskällor för utvecklingen av sektorn också vara en verklig drivkraft för sektorn. ETS-REGLERNA Sedan finns det en öm punkt där åtgärder måste vidtas, även om det är lite bråttom, för att inte äventyra de ekonomiska realiteter som gör sjöfartshandeln till deras främsta tillgång.
Det handlar om de kostnader som sedan förra året tillkommit genom ETS-reglerna för fartygsutsläpp. En uppsättning principer som tyvärr missgynnar de europeiska hamnarna i förhållande till deras internationella konkurrenter.
Kostnaden för denna beskattning, som drabbar fartyg som lägger till i europeiska hamnar, skulle kunna leda till en kollaps i trafiken, särskilt i knutpunkterna (varav en är Gioia Tauro).
Den direkta konsekvensen är en förskjutning mot områden som inte omfattas av detta direktiv, vilket således skulle skapa en onaturlig snedvridning av konkurrensen, liksom en mycket negativ inverkan på italienska och europeiska hamnar.
Det är otänkbart att denna fokusering på utsläpp skulle kunna leda till att sjöfarten flyttar från europeiska hamnar till mer avlägsna platser och knutpunkter.
Särskilt om vi då tänker på behovet av att få varor till den europeiska marknaden i vilket fall som helst.
En aktivitet som också kan öka utsläppen i andra transportsektorer, vilket gör att kostnaderna faller på medlemsländernas ekonomier.