Subscribe
I sin encyklika ”Quadragesimmo anno” från 1924 om återuppbyggnaden av samhällsordningen förkastade påven Pius XI strejker och lockouter som en utväg om de sociala parterna inte kan lösa sina tvister.
Han föredrar snarare att den offentliga makten ingriper i konflikten, så att de olika klasserna samarbetar fredligt och socialistiska organisationer och deras verksamhet undertrycks.
Tvärtom var den europeiska sociala stadgan 1961 det första internationella instrumentet för mänskliga rättigheter som uttryckligen erkände strejkrätten.
På liknande sätt proklameras i artikel 28 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna från 2000 rätten att strejka, i fall av intressekonflikter, för att vidta kollektiva åtgärder för att försvara arbetstagarnas intressen.
På senare tid har Europaparlamentet publicerat en studie om en potentiell EU-omfattande rätt till politisk strejk.
Denna rätt är inte längre inriktad på arbetstagare som vill utöva påtryckningar på sin arbetsgivare, utan på sin regering.
Syftet med strejken mot regeringen kan därför vara både socialt eller enbart politiskt.
Hittills har en sådan rätt till en rent politisk strejk inte erkänts i vare sig internationell eller nationell lagstiftning.
Fem medlemsstater, nämligen Bulgarien, Lettland, Litauen, Rumänien och Spanien, förbjuder uttryckligen strejker med ett uteslutande politiskt syfte.
Arbetstagare kan vända sig till sin respektive regering genom strejk, men med ett socialt eller ekonomiskt mål, inte rent politiskt.
Om de gör det kan de till och med bli bestraffade.
En stor grupp av sjutton medlemsstater förbjuder inte uttryckligen uteslutande politiska strejker, men de definierar strejker som relaterade till handelstvister mellan anställda och arbetsgivare.
Vi kan dock dela in denna majoritet av medlemsstater i två mindre grupper: tre av dem (Tyskland, Polen och Slovakien) kopplar strejker till förhandlingar om kollektivavtal och utesluter därmed implicit politiska strejker, medan de återstående fjorton av de sjutton (Belgien, Cypern, Danmark, Estland, Frankrike, Grekland, Irland, Luxemburg, Malta, Portugal, Slovenien, Tjeckien, Ungern och Kroatien) kopplar strejkrätten till skyddet av arbetstagarnas sociala och ekonomiska intressen och därmed också utesluter implicit politiska strejker.
I andra änden av spektrumet finns fem medlemsstater (Österrike, Finland, Italien, Nederländerna och Sverige) som uttryckligen tillåter enbart politiska strejker.
Om man ser till de olika medlemsstaternas nationella lagstiftning kan man därför dra slutsatsen att av de tjugosju europeiska nationer som ingår i unionen stöder en stor majoritet på över åttio procent inte rent politiska strejker, medan endast fem har gjort det.
Och hur är det med Europeiska unionen?
Innebär artikel 28 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna att rätten till politiska strejker erkänns?
Varken den tvetydiga ordalydelsen eller EU-domstolens rättspraxis (domarna Viking av den 11 december 2007 och Laval av den 18 december samma år) ger utrymme för ett sådant uttalande. Europeiska kommittén för sociala rättigheter, som är övervakningsorgan för den europeiska sociala stadgan från 1961, har inte heller gått längre.
När det gäller internationell rätt hänvisas i FN:s internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter från 1966 till arbetstagarnas ekonomiska och sociala intressen, vilket återigen tycks utesluta rent politiska intressen. Slutligen har Internationella arbetsorganisationen (ILO) i sina konventioner nr 87 (om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten, undertecknad 1948) och 98 (om organisationsrätten och kollektiva förhandlingar, undertecknad 1949) inte uttryckligen erkänt strejkrätten, om än den politiska strejkrätten.
Vissa röster inom ILO har dock uttryckt en vilja att acceptera rätten att strejka mot en regerings ekonomiska och sociala politik, vilket kanske kan visa vägen mot ett framtida erkännande av politiska strejker på andra håll.
Källa till bild: Wikipedia