Subscribe
Den så kallade Agenda 2030 godkändes av FN den 25 september 2015 och innehåller fem avsnitt, varav det tredje utan tvekan är det mest kända: Målen för hållbar utveckling (punkterna 54-59).
Som de flesta resolutioner från generalförsamlingen har den ingen bindande verkan.
I mål nummer 13 för hållbar utveckling rekommenderas att man vidtar brådskande åtgärder för att bekämpa ”klimatförändringarna” och dess effekter.
McKinsey har beräknat att en utfasning av fossila bränslen i vår ekonomi fram till 2050 kommer att kosta oss 275 miljarder dollar, cirka 9 procent av den nuvarande bruttovärldsprodukten, och att 185 miljoner arbetstillfällen kommer att försvinna.
Europeiska unionens sociala klimatfond spenderar 11 miljarder euro av skattebetalarnas pengar för att hjälpa familjer och företag att återhämta sig från EU:s klimatstrategi som härrör från Agenda 2030.
Alla dessa kostnader strider mot mål nr 1 för hållbar utveckling, som är att avskaffa fattigdom i alla dess former överallt, och mål nr 2, som är att avskaffa hunger, uppnå tryggad livsmedelsförsörjning och förbättrad nutrition samt främja ett hållbart jordbruk.
Å andra sidan kan mål 1 för hållbar utveckling läsas som en socialistisk policytext när det proklameras att alla män och kvinnor senast 2030 ska ha ”lika rätt till ekonomiska resurser”.
Lika rätt till ekonomiska resurser har endast existerat under kommunistiskt styre (om vi undantar den kommunistiska eliten, som hade tillgång till större ekonomiska resurser än övriga).
På samma sätt främjar mål nummer 2 för hållbar utveckling ”lika tillgång till produktionsresurser och insatsvaror, kunskap, finansiella tjänster, marknader och möjligheter till mervärde”.
Sådan lika tillgång är återigen endast möjlig under vänsterradikala politiska system.
För att kunna fördela resurserna så att medborgarna får minsta möjliga tillgång till dem brukar kommunistiska system främja en obligatorisk demografisk politik.
Det historiska exemplet Kina kommer i minnet.
På ett liknande sätt uppmanar mål nummer 5 nationer att säkerställa allmän tillgång till sexuell och reproduktiv hälsa och reproduktiva rättigheter (frivillig abort).
Tvärtom bör demografiska mål, åtminstone i de flesta europeiska länder, stimulera födelsetalen, eftersom många länder för närvarande lider av en samhällssituation som ligger långt under omplaceringskvoten på 2,1 barn per familj.
Konservativa regeringar, inklusive de i Italien, Ungern och Polen fram till 2024, har infört program för att hjälpa unga par att få barn och utbilda dem.
Den förmodade lösningen på det demografiska självmordet kommer under mål 10: Att underlätta en ordnad, säker, regelbunden och ansvarsfull migration och rörlighet för människor, bland annat genom att genomföra en planerad och välskött migrationspolitik.
I stället för barn får vi migranter, men detta är ett sätt att späda ut nationers kulturella identitet och splittra människor över hela världen.
Att planera förflyttningar av människor uppifrån och ned är dessutom detsamma som social ingenjörskonst, med de etiska frågor som en sådan implicit deportation innebär.
Vid G7-mötet i Rom i juni i år lyckades Italiens premiärminister Giorgia Meloni hålla abortpolitiken i Agenda 2030 utanför protokollet, i motsats till vad Frankrikes liberala president Macron starkt försvarade.
På samma sätt hade den italienska politikern undertecknat ett lagförslag som förbjuder försäljning, produktion och utveckling av kött som framställts genom cellodling i laboratorier, i syfte att skydda landets jordbruksarv och livsmedelskultur. Detta beslut går emot Agenda 2030:s mål nummer 2 för hållbar utveckling, som på ett eufemistiskt sätt försvarar konstgjord mat om man läser bakom raderna: FN-texten förkunnar att världen bör ”säkerställa hållbara livsmedelsproduktionssystem och genomföra motståndskraftiga jordbruksmetoder som ökar produktiviteten och produktionen, som bidrar till att upprätthålla ekosystem, som stärker kapaciteten för anpassning till klimatförändringar, extremt väder, torka, översvämningar och andra katastrofer och som gradvis förbättrar mark- och jordkvaliteten”.
Vad är hållbara system för livsmedelsproduktion eller motståndskraftiga jordbruksmetoder som ökar produktiviteten och produktionen och upprätthåller ekosystemen, när våra jordbrukare samtidigt får höra att uppfödning av boskap ökar den globala uppvärmningen?
Att uttryckligen propagera för att vi ska äta insekter i stället för kött är fortfarande tabu, men bästa praxis är lagar som Melonis, snarare än den globala elitens tvetydiga formuleringar.
Källa till bilden: Everand