Reflektioner över en misslyckad revolution

Europeisk dagbok: Paris, juli 2024

På Frankrikes nationaldag i år, den 14 juli 2024, befann jag mig i Paris på väg hem till Reykjavik från Aix-en-Provence där jag hade hållit ett föredrag på en sommarskola om den nordiska proto-liberalismen och klassiska liberalismen hos Snorri Sturluson (1179-1241), Anders Chydenius (1729-1803) och Nikolaj F. S. Grundtvig (1783-1872).
Staden var som vanligt, med sina majestätiska byggnader och monument, breda boulevarder, rymliga torg, ovänliga servitörer och välsmakande mat.
Det som dock fångade min uppmärksamhet när jag bevittnade firandet i Paris var den starka anda av militarism och aggression som både Frankrikes nationaldag och nationalsång genomsyras av.
Det är det enda västland som firar sin nationaldag med en stor militärparad i huvudstaden och mindre parader i andra städer.
(Finnarna firar sin självständighetsdag med militärparader, men varje gång i en annan stad och i mycket mindre skala).
Helgen är förlagd till den s.k. Bastiljdagen som ofta betraktas som början på den franska revolutionen.
Den 14 juli 1789 stormade en arg folkmassa den ökända fängelsefästningen Bastiljen i centrala Paris.
Efter ett visst inledande motstånd kapitulerade fängelseguvernören Bernard de Launay.
Mobben dödade honom, sågade av hans huvud, satte det på en påle och paraderade det genom Paris gator.
Fängelset visade sig dock vara nästan tomt, med bara sju interner.
Var detta verkligen något att fira?

Bellicose militärmarsch

På nationaldagen genljöd torgen i Paris av den franska nationalsången, Marseillaisen, som också har sitt ursprung i den franska revolutionen.
Det är en militärmarsch, stridslysten, krigisk och faktiskt drypande av blod:

Aux armes, citoyens, Formez vos bataillons, Marchons, marchons!
Qu’un sang impur Abreuve nos sillons!

Eller på engelska:

Greppa era vapen, medborgare!
Bilda era bataljoner!
Låt oss marschera!
Låt oss marschera!
Må orent blod vattna våra fält!

Uppskattningsvis 40.000 människor miste livet i den franska revolutionen, som inte bara slutade med terrorn 1793-1794, utan också med Napoleons militärdiktatur och hans misslyckade och kostsamma försök att erövra hela Europa.
I Medborgarehans utmärkta bok om den franska revolutionen, skriver Simon Schama (s. xv): ”Våld var en nödvändig förutsättning för revolutionen, och det från allra första början, från sommaren 1789.

Högtidlig, upphöjd psalm

När jag promenerade på Paris gator kunde jag inte låta bli att jämföra dessa två symboler för den franska nationella identiteten med motsvarande symboler på mitt eget lilla Island, förmodligen det land som har världens minst våldsamma historia.
Vår nationaldag är den 17 juni, födelsedagen 1811 för ledaren för Islands kamp för självständighet, Jon Sigurdsson.
Faktum är att Island, som ursprungligen bosattes av flyktingar från det kungliga förtrycket i Norge, hade varit självständigt fram till 1262 då landet tvingades bli en norsk tributär och senare ett danskt beroende.
Jon Sigurdsson, en lärd historiker och filolog, lade 1848 fram Islands krav på självständighet: att islänningarna hade sitt eget språk, sin egen litteratur och historia och därför borde ha sin egen suveräna stat; att islänningarna 1262 hade överlåtit suveräniteten till den norske och senare den danske kungen, men att kungen 1848 avsade sig sin absoluta makt och att suveräniteten därför inte hade överlåtits till det danska folket utan återgått till islänningarna; och att islänningarna visste bättre än danska byråkrater vad som låg i Islands intresse.
I den isländska kampen för självständighet spilldes inte en droppe blod.
Kampen fördes med hjälp av argument, hänvisningar till gamla dokument och historiska händelser.
Trots att Jon Sigurdsson avled 1879 fortsatte kampen och 1918 erkände Danmark Island som ett suveränt land i personalunion med den danske kungen.
Den 17 juni 1944 blev Island en republik.

Den isländska och den franska nationalsången är också så olika som de kan bli.
Den isländska nationalsången är en hymn, komponerad 1874 när ett årtusende hade gått sedan de första norska bosättarna anlände 874:

Vårt lands Gud!
Vårt lands Gud!
Vi dyrkar ditt namn i dess under sublima.
Himlens solar är satta i din krona Av dina legioner, tidens åldrar!
Hos Dig är varje dag som tusen år, varje tusen år bara en dag, evighetens flöde, med sin hyllning av tårar, som vördnadsfullt går bort.

Det är en utmaning att sjunga hymnen på grund av det stora röstomfånget, men det är ett fantastiskt, högtidligt och upphöjt stycke poesi och musik, utan en tillstymmelse till aggressivitet eller arrogans.

Sofistikerad konservativ-liberal tradition

Den franska nationalkänslan har onekligen ett militaristiskt, dirigistiskt och auktoritärt drag: Colbertism, uppkallad efter Lewis XIV:s finansminister, som innebär överdriven beskattning och reglering; jakobinism, de franska revolutionärernas demokratiska despotism; och bonapartism, en politisk duett för endast två artister, den allsmäktige diktatorn och det nominellt suveräna folket.
Men Frankrike har också en stark och sofistikerad konservativ-liberal tradition, mycket rikare sociologiskt och historiskt än den ganska intetsägande engelska utilitarismen, vilket jag också hade påpekat i mitt föredrag i Aix-en-Provence, innan jag kom till Paris.
Benjamin Constant (1767-1830) kontrasterade den moderna tidens frihet mot antikens frihet, med individuella skyddade domäner å ena sidan och ett litet kollektivs självstyre å den andra.
Frédéric Bastiat (1801-1850) motbevisade på ett briljant sätt den ekonomiska protektionismen.
Alexis de Tocqueville (1805-1859) tog sig an frågan om hur frihet och jämlikhet kunde förenas och fann lösningen i det blomstrande civilsamhället i USA.
Bertrand de Jouvenel (1903-1987) kontrasterade den vise rex, St Louis, som satt under en ek i Vincennes och skipade rättvisa för sina undersåtar, med den ambitiöse dux, Napoleon, som red på en häst i Arcola och ledde sin armé i strid.

Constant avvisade en annan schweizisk-fransk tänkare, Rousseau, som hade ”tillhandahållit dödliga förevändningar för mer än en typ av tyranni”.
Mot Rousseau påpekade Constant ”att när man överlämnar sig själv till alla andra är det sannerligen inte sant att man inte överlämnar sig själv till någon. Tvärtom, det är att överlämna sig till dem som agerar i allas namn”.
Tocqueville gav den slående förklaringen till den franska revolutionen att den var det direkta historiska resultatet av centralisering där kungarna gradvis hade eliminerat de förmedlande institutionerna mellan individerna och staten.
Den absoluta kungen fick ge vika för det absoluta ”folket”, eller snarare för dem som tog makten i folkets namn.
Tocquevilles dom över revolutionärerna var fördömande, men rättvis: ”Dessa författare var naturligtvis frestade att förbehållslöst hänge sig åt abstrakta och allmänna regeringsteorier. De hade ingen praktisk kännedom om ämnet; deras glöd var inte dämpad av verklig erfarenhet; de kände inte till några existerande fakta som stod i vägen för önskvärda reformer; de var okunniga om de faror som är oskiljaktiga från de mest nödvändiga revolutionerna och drömde inte om några. När jag iakttog festligheterna i Paris den 14 juli 2024 kunde jag inte låta bli att tänka att Frankrike skulle göra klokt i att uppskatta denna konservativa-liberala tradition i stället för att applådera symbolerna för den misslyckade franska revolutionen.