Subscribe
År 2001 antog Europarådet den europeiska konventionen om skydd för det audiovisuella kulturarvet och ansåg att rörlig bild är en integrerad del av det europeiska kulturarvet och bör skyddas för eftervärlden.
Konventionen beskriver rörlig bild både som en konstform och som en dokumentation av vårt förflutna, vilket innebär kulturella, vetenskapliga och forskningsmässiga möjligheter.
Rörligt material omfattar både filmverk och andra inspelningar oavsett medium, med det enda villkoret att de ska förmedla ett intryck av rörelse.
Som en följd av detta omfattas television, men inte radio.
Det viktigaste skyddsinstrumentet är skyldigheten för länder som ratificerar konventionen att deponera material som tillhör deras audiovisuella verk och som har producerats eller samproducerats i det landet.
Laglig deponering garanterar att det finns åtminstone en kopia av produktionen samt att materialet återställs för att förhindra att det försämras.
Deponeringen av inhemska produktioner som hör till varje land efter det att konventionen trätt i kraft är obligatorisk.
Konventionen främjar emellertid också frivillig deponering, t.ex. för utländska produktioner och rörliga bilder som producerats före konventionen.
Frivillig deponering omfattar även kompletterande material, såsom tekniskt material som härrör från produktionen (v.gr. inspelningsutrustning), föremål som är förknippade med spridningen och utnyttjandet av rörliga bilder (v.gr. affischer).
Trots att den lagliga deponeringen är obligatorisk är det de ratificerande länderna som i slutändan beslutar vad som är deras eget audiovisuella arv.
Ett sådant beslut får inte vara godtyckligt eller diskriminerande.
Detta är dock ett underförstått erkännande av att det audiovisuella arvet först är nationellt och sedan europeiskt, som en kombination av respektive nationella arv.
Det deponerade materialet måste vara originalmaterial eller ett material från vilket originalkvaliteten kan återskapas.
Arkivorganen kan vara offentliga eller privata, men de får inte kontrolleras av någon som huvudsakligen ägnar sig åt vinstdrivande verksamhet inom mediesektorn.
Utöver konventionen har Europarådet antagit ett protokoll om skydd av TV-produktioner, på grund av deras praktiskt taget universella tillgänglighet, deras kvantitet och deras roll som en spegel av alla sektorer och aspekter av samhället.
Tv-produktioner omfattar inte rörligt bildmaterial som sänds på individuell begäran och interaktivt rörligt bildmaterial, dvs. video-on-demand-tjänster (VOD) och videodelningsplattformar (VSP) omfattas inte av protokollet.
Med tanke på den ökande betydelsen av VOD, multimedia och interaktiva produkter omfattas dessa av bestämmelserna i konventionen, men inte av protokollet.
TV-produktioner är också föremål för laglig deponering, men länderna tillåts uttryckligen i protokollet att bedöma, välja ut eller göra urval av de produktioner som de anser tillhör deras audiovisuella arv.
När det gäller andra produktioner (t.ex. kinematografiska) är detta underförstått men inte uttryckligt.
Man kan här se en mindre uttömmande kvalitet på laglig deponering för TV-produktioner.
Programföretag kan fungera som depositionsorgan, om ett land utser ett sådant, antingen för de produktioner som sänds av dem eller, om båda parter är överens, av andra programföretag. Detta utgör en annan skillnad mellan TV-produktion och andra former av rörliga bilder, särskilt film, för vilka arkivorganen kan vara privata, men de kan inte kontrolleras av någon som huvudsakligen bedriver vinstdrivande verksamhet inom mediesektorn, vilket programföretagen gör.
Hittills har konventionen endast ratificerats av åtta medlemsstater i Europeiska unionen (Kroatien, Frankrike, Tyskland, Ungern, Litauen, Luxemburg, Polen och Slovakien), och protokollet har endast ratificerats av fyra (Frankrike, Tyskland, Litauen och Slovakien).
Före konventionen och protokollet hade Europarådet antagit sin europeiska konvention om samproduktion av biograffilmer från 1992 för att främja europeisk film genom kulturellt samarbete.
Detta tidigare internationella avtal har en mycket bredare ratificeringsstatus, som omfattar alla 27 medlemsstater i Europeiska unionen.
Källa till bilden: Trypadvisor