COP29, som hölls i Baku den här månaden, riktade välbehövlig uppmärksamhet mot livsmedels- och jordbrukssektorn under en av sina sessioner – ett ämne som ofta förbises i klimatdiskussioner trots dess obestridliga betydelse. Jordbruket är en central del av den globala försörjningen och över 2,5 miljarder människor är beroende av det för sin överlevnad. Många av dessa människor är småskaliga jordbrukare i låg- och medelinkomstländer, som ofta saknar tillräckligt stöd från offentliga förvaltningar och internationella institutioner. Ironiskt nog är jordbruket en betydande bidragsgivare till utsläppen av växthusgaser, men det är också en av de sektorer som drabbas hårdast av klimatförändringarna, där torka, översvämningar och värmeböljor orsakar förödelse för grödor och boskap. Även om det är ett steg framåt att jordbruket finns med på COP29:s agenda återstår mycket att göra för att ta itu med sektorns unika utmaningar. En rättvis omställning inom jordbruket – en omställning som säkerställer att ingen grupp lämnas utanför – är avgörande för att uppnå rättvisa lösningar på klimatförändringarna. Detta kräver målinriktade strategier som balanserar behovet av hållbara jordbruksmetoder med de realiteter som de som är beroende av jordbruket för sin försörjning står inför, särskilt de mest utsatta samhällena. Införandet av allt strängare klimatbestämmelser är en av de mest akuta frågorna som kväver jordbrukare världen över. Dessa regleringar ställer ofta orealistiska krav på de 2,5 miljarder människor som är beroende av jordbruket. För småbrukare i låg- och medelinkomstländer är det särskilt betungande att anpassa sig till dessa krav. Många saknar tillgång till grundläggande resurser, modern teknik och ekonomiskt stöd, vilket gör dem dåligt rustade för att genomföra kostsamma miljöåtgärder. Utöver dessa begränsningar förvärrar begränsad infrastruktur och tillgång till krediter svårigheterna för jordbrukare som redan kämpar för att upprätthålla sin försörjning. Det går inte att överskatta hur viktigt det är att prioritera jordbruket i den globala klimatpolitiken. Mellan 1991 och 2021 ledde klimatkatastrofer till förluster av skördar och boskap på uppskattningsvis 3,8 biljoner USD, och låg- och medelinkomstländerna stod för de högsta relativa kostnaderna. Jordbruket är dock inte bara ett offer för klimatförändringarna – det är också en potentiell lösning. Hållbara jordbruksmetoder kan minska utsläppen av växthusgaser, förbättra livsmedelsförsörjningen och bygga upp motståndskraft mot framtida klimatchocker. Detta gör jordbruket till en viktig komponent för att uppnå Parisavtalets mål och mildra de värsta effekterna av klimatförändringarna. För att hantera denna fråga på ett effektivt sätt krävs ett mer realistiskt förhållningssätt – ett förhållningssätt som tar hänsyn till komplexiteten och nyanserna i den primära sektorn. I stället för att straffa länder med höga miljö- och växtskyddsstandarder bör insatserna inriktas på att stödja utvecklingsländerna. Genom att prioritera investeringar i hållbara metoder och infrastruktur i dessa regioner kan en global förbättring av jordbruket uppnås, vilket gynnar alla sektorer som är sammankopplade med livsmedelssystemet. Tyvärr misslyckades deltagarna i COP29 återigen med att visa ett genuint engagemang för att anpassa ansträngningarna för att införliva jordbruket i bredare klimatramverk. Även om modeord som ”rättvis omställning”, ”klimatresiliens” och ”stöd till jordbrukare” ofta dominerar rubrikerna, är verkligheten för många jordbrukare fortfarande dyster.
Kritiker hävdar att klimatdiskussioner på hög nivå fortsätter att åsidosätta jordbruket, samtidigt som de sätter onödig press på dem som arbetar outtröttligt för att producera den mat vi konsumerar. Jordbruk och boskap, som är avgörande för produktionssystem över hela världen, måste lyftas fram i dessa samtal. De bör erkännas som grundläggande pelare i klimatdiskussionerna, vilket säkerställer en verklig och inkluderande övergång som inte avvecklar små och medelstora jordbruk. Dessa sektorer är inte bara viktiga för livsmedelsproduktionen utan spelar också en nyckelroll för att återställa ekosystem och mildra effekterna av klimatförändringarna. Genomförandet av klimatlösningar för jordbruket måste ta hänsyn till sektorns specifika realiteter och utmaningar. Politiken bör ta hänsyn till begränsad tillgång till resurser, teknik och finansiering och samtidigt säkerställa att jordbrukarna kan fortsätta att producera livsmedel på ett hållbart sätt. Om man bortser från dessa faktorer riskerar man att stöta bort just de människor vars samarbete är avgörande för de globala klimatmålen. Jordbruket befinner sig vid ett vägskäl. COP29:s diskussioner om sektorn innebär visserligen framsteg, men de är fortfarande otillräckliga. Utan meningsfulla åtgärder kommer den historiska försummelsen av den primära sektorn att fortsätta, vilket gör miljontals jordbrukare sårbara för klimatförändringar och ekonomisk instabilitet. Det är dags för beslutsfattare att matcha sin retorik med konkret stöd och se till att jordbruket blir ett centralt fokus i kampen mot klimatförändringarna. Först då kan sektorn uppfylla sin potential som både försörjare och nyckelspelare i det globala hållbarhetsarbetet.