Under den här veckan har jag med viss intensitet kunnat följa debatterna i Europaparlamentet. Inte bara omröstningen om den nya kommissionen Von der Leyen II. Även omröstningen, och debatten, om den nya EU-budgeten. Inget nytt i denna fråga. Resultatet av valet till Europaparlamentet i maj förra året har inte återspeglats särskilt mycket i budgetfrågan, eftersom Europeiska folkpartiet i sista minuten beslutade att ingå avtal med den socialdemokratiska och liberala gruppen, som (åtminstone om man lyssnar på talen) gruppen Europeiska konservativa och reformister tillhör. Europeiska folkpartiet har inte ens sökt en annan majoritet, med ECR, Patrioter för Europa eller den lilla gruppen av suveränitetsvänner. De två viktigaste politikområdena inom EU:s politik – den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma asyl- och invandringspolitiken – är återigen de som drabbats hårdast. Naturligtvis har varken kommissionen eller Europaparlamentet gett upp klimathysterin i den europeiska gröna pakten (nu kallad rättvis och ren omställning), som minskar, begränsar och villkorar de belopp som jordbrukare och boskapsuppfödare ska få (som redan kvävs av orättvis konkurrens från utländsk produktion). De har inte heller gett upp det faktum att invandringspolitiken bygger på stöd och subventioner för ”gränsförvaltning”. Nästan 200 miljarder euro. En budget som äts upp av räntan på skulden för Next Generation Funds, medel som vid många tillfällen och i många länder (till exempel i synnerhet Spanien) har blivit föremål för politisk och ekonomisk korruption, och som framför allt inte har nått européerna, det vill säga arbetstagare, egenföretagare och småföretagare, utan bara offentliga förvaltningar och stora företag. Men alla européer måste betala mer ränta på lån som inte har nått deras fickor. Ingen talar om kostnaden för skattebetalarna, förutom några få parlamentsledamöter som Zijlstra. Sanningen är att överenskommelsen nåddes under de tidiga morgontimmarna. En mycket vanlig förhandlingsform i Europaparlamentet: överenskommelse genom utmattning. Rådet var splittrat och flera länder förkastade avtalet på grund av dess expansiva karaktär och ökade utgifter. Och Europaparlamentet likaså.
Draghis rapport har kastats i papperskorgen i ett nafs. Draghi föreslog 800 miljarder euro per år. Inte ens en fjärdedel av detta har uppnåtts. Och framför allt, med tanke på ökningen av den så kallade skuldtjänsten, har fördelningen av medel skett enligt vänsterideologiska kriterier och inte enligt européernas verkliga behov och framför allt inte enligt EU-institutionernas befogenheter. Det räcker med att se hur de som har varit mest nöjda med slutresultatet i anförandena i Europaparlamentet har varit socialister och gröna. Den populära gruppen försvarar det, och betonar till exempel en liten ökning av utgifterna för försvarsforskning, och den konservativa gruppen försvarar det också, om än i en mycket kritisk anda, vilket är helt rätt eftersom de europeiska företagen inte är huvudpersonerna. Nedskärningarna inom jordbruket eller när det gäller Europeiska garantifonden för jordbruket har kritiserats av både vänstern och patrioterna. Det är tydligt, som Isabel Benjumea, ledamot av folkpartiet, påpekade, att varje budget är ett politiskt val. Och därför måste vi dra slutsatsen, som jag sa i början av denna artikel, att det inte finns någon ny utveckling på detta område. Allt förblir sig likt. Unionens institutioner verkar inte stå i européernas tjänst, utan snarare i tjänst för den politik som den byråkratiska eliten i Bryssel anser bör genomföras, utan folkligt stöd och ibland till och med mot våra medborgares krav: mer säkerhet, fler och bättre gränskontroller, försvar av den primära sektorn och de europeiska företagens konkurrenskraft, vilket är det enda sättet att skydda den europeiska arbetstagaren.