Syrienaffären och dess återverkningar på regionen och europeisk politik

Den flytande situationen i Syrien är verkligen ett pussel för analytiker runt om i världen. Spänningar, maktrelationer och kritiska frågor i regionen kommer med nödvändighet att behöva omorganiseras för att hitta en ny balans. Låt oss också komma ihåg de andra internationella kriser som involverar de aktuella aktörerna, om än inte direkt utan genom deras närmaste allierade. Kriget i Ukraina och sammandrabbningarna i Gaza och i Libanon med Israel kan alltså inte undgå att påverkas av denna nya struktur. Det finns flera fronter och ämnen att ta upp för att kunna göra en korrekt analys av situationen. Vi kommer här att försöka sammanfatta bara några av dessa aspekter, de som kanske är bland de mest angelägna på den internationella och europeiska scenen, för att lägga grunden till en analys av en ständigt föränderlig situation. Vi kommer särskilt att fokusera på den operation som Israel har inlett på Golanhöjderna och på frågan om migrationsströmmar och asylansökningar, där de europeiska kanslierna håller på att omorganisera sig med en broms på förfarandena för analys av ansökningar. ISRAEL OCH GOLAN
Bashar al-Assads regims kollaps ledde omedelbart till att uppmärksamheten åter riktades mot Golanhöjderna, och Israel ockuperade omedelbart de delar av säkerhetsremsan som ligger längs gränsen till Syrien. Netanyahu skyndade sig genast att tala om en begränsad och tillfällig åtgärd, men fördömanden av vad som också av FN uppfattas som ett flagrant brott mot de avtal som gällt sedan 1974 följde också snabbt. Faktum är att en FN-kontingent har patrullerat detta område i exakt femtio år. Det är Undof-missionen (som för närvarande har cirka 1.000 man utplacerade där) med uppgift att övervaka genomförandet av avtalen genom att upprätthålla eldupphöret mellan de två länderna. För Israel utgör denna operation, även om den beskrivs som ”begränsad”, ändå en ny front utöver den med Libanon (där ett eldupphör gäller), kriget i Gaza och den fortsatta spänningen i Jemen och Röda havet.
För närvarande anser Israels premiärminister förmodligen att 1974 års avtal är ogiltiga: med Assads fall skulle Netanyahus vilja vara att se över de ståndpunkter som intogs för femtio år sedan. För närvarande, när de syriska soldaterna överger sina positioner, är Israel faktiskt förskansat bakom faran med att ha nya fientliga styrkor vid sina gränser. De israeliska styrkorna skulle kunna dra sig tillbaka om den nya regeringen ser till att avtalen upprätthålls, men en helt annan situation gäller de områden som formellt annekterats sedan 1981 med en åtgärd som inte erkändes och fördömdes av en stor del av det internationella samfundet. För dessa områden skulle det dock inte finnas någon möjlighet till tillbakadragande, eftersom de av Israel betraktas som oåtkomliga.
Sedan har vi ökningen av israeliska intrång med bombningar av olika områden i Syrien, i syfte att förstöra militärbaser eller vapenfabriker. Det uppenbara målet är att förhindra att dessa resurser hamnar i fel händer (dvs. inte i Israels händer), men det finns också en underliggande önskan att minska den nya syriska regeringens militära kapacitet för att säkra åtminstone en av gränserna. Netanyahu har å andra sidan betonat att om medlemmarna i den nya regeringen vill ha goda relationer med Israel kommer det inte att vara några problem, men om hot uppstår kommer de att övergå till försvar.

Det är den israeliske FN-ambassadören Danny Danon själv, som i sin önskan att lugna om intrånget på Golan, rapporterar att Israel inte ingriper i den pågående konflikten mellan syriska grupper utan endast agerar för att säkra sina gränser. Som svar uppmanade FN:s sändebud i Syrien, Geir Pedersen, till ett stopp för Israels räder och rörelser.
Naturligtvis gick Israels drag inte obemärkt förbi i regionens balans. Först och främst fördömde Iran framryckningen på Golan, där utrikesministeriets talesman talade om en invasion och även fördömde västvärldens tystnad om Tel Avivs agerande. För Saudiarabien skulle det som Israel har genomfört på Golan i stället vara en operation som syftar till att undergräva den nya syriska regeringens verkliga möjlighet att återerövra sin territoriella integritet, medan Turkiet, som står den nya regeringen mycket nära, talar om en ”ockupationsmentalitet”, som motverkar syriernas möjlighet att uppnå fred och stabilitet. Även Jordanien, som har en tioårig fred med Israel, har fördömt invasionen, liksom Egypten, som klagar över brott mot internationella avtal. För USA:s del fortsätter utrikesdepartementet att betona vikten av att invasionen är ”tillfällig”, medan FN påminner om att det enligt 1974 års avtal inte får finnas några styrkor eller militära aktiviteter i den demilitariserade zonen.
En situation som är allt annat än lätt, särskilt efter Israels besked om att man slagit till hårt mot den syriska flottan. Under de kommande dagarna kan situationen på Golan därför bli en nyckelfaktor för balansen i området och föra upp kraven från nästan alla aktörer i regionen på konflikt- eller förhandlingsbordet. ÅTERVÄNDELSER OCH ASYLANSÖKNINGAR
Europeiska unionen har varit tydlig: när det gäller asyl för syrier ligger behörigheten hos medlemsländerna. Detta är en fråga som utlösts av Assadregimens fall och som kan komma att skapa en hel del problem för de europeiska kanslierna. I och med den tidigare regimens fall har flera EU-länder fryst förfarandena för att behandla asylansökningar, i vissa fall till och med så långt att man överväger att skicka tillbaka personer som redan befinner sig i exil. Vid gränsen till Europa förbereder sig Turkiet för att göra just detta, med tillkännagivandet att så många som 20.000 flyktingar kan återvända till Syrien varje dag efter att kapaciteten vid gränsövergångarna har utökats.
I Europa, med gatudemonstrationerna och flaggbytet på många ambassader, har också bromsen i asylhanteringen kommit. Tyskland var först med att införa ett stopp: med mer än 47 000 ansökningar som ännu inte hade bedömts (totalt fanns det mer än 70 000 ansökningar 2024) beslutade Scholz att ta tid på sig för att bedöma hur situationen utvecklades, kanske också i förhållande till hur andra kanslier skulle kunna agera. Faktum är att det bor mer än en miljon syrier i Tyskland, de flesta av dem anlände efter 2015 när Merkel öppnade upp för asylansökningar från Syrien.
Enligt FN:s uppgifter är de europeiska länder som efter Tyskland har flest syrier Sverige, Österrike, Grekland, Frankrike och Nederländerna. Och liknande åtgärder genomförs i alla dessa stater. Efter Berlin är det Grekland och Österrike som bromsar prövningen av asylansökningar. Därefter är det Norges, Danmarks och Sveriges tur.

Stockholm avser också att frysa utvisningarna i avvaktan på en bättre förståelse för situationen i Damaskus, medan Holland skulle kunna välja utvisning. Paris ville inte inta en alternativ ståndpunkt i detta fall utan ställde sig på de andra kansliernas sida och frös tillfälligt behandlingen av ansökningarna. Detta alternativ valdes också av Storbritannien, som anslöt sig till det beslut som fattats av några av EU:s medlemsländer. I Italien hölls ett möte i Palazzo Chigi och premiärminister Giorgia Meloni beslutade att vidta samma åtgärd som en försiktighetsåtgärd. Viminale kommer därför att frysa alla pågående förfaranden, som fram till idag accepterades praktiskt taget automatiskt eftersom de rörde medborgare från ett land i krig. I Italien behandlades också den ganska kniviga frågan om hur man ska gå till väga med syriska medborgare som redan befinner sig på italienskt territorium. Det är uppenbart att den uppkomna situationen inte medger något omedelbart beslut. Det återstår att se vilken typ av ledarskap som kommer att etableras i Damaskus och om de grundläggande rättigheterna kommer att garanteras. Europeiska kommissionen har för sin del redan varnat regeringskanslierna för att det för närvarande inte kommer att finnas minimivillkor för att organisera repatrieringar. Detta kommer förmodligen att vara en av de centrala frågorna vid nästa möte i Europeiska rådet den 19 december.

Fotograf: Tamer A Soliman / Shutterstock.com – ID 2536793511