Subscribe
Carles Puigdemont, ledare för Junts per Catalunya och en centralfigur i den katalanska självständighetsrörelsen, har utfärdat en politisk utmaning till den spanske premiärministern Pedro Sánchez.
Puigdemont, som fortfarande befinner sig i exil och är på flykt undan spansk rättvisa efter den olagliga folkomröstningen den 1 oktober 2017, har genom sina partimedlemmar lagt fram en icke-bindande resolution (PNL) i den spanska kongressen där Sánchez uppmanas att ställa upp på en förtroendeomröstning. Även om initiativet saknar rättslig verkan kan dess potentiella politiska förgreningar destabilisera den redan bräckliga parlamentsmajoritet som stöder Sánchez regering.
Förtroendeomröstningen, som regleras i artiklarna 112 och 114 i den spanska konstitutionen, är en mekanism som gör det möjligt för premiärministern att frivilligt underkasta sitt ledarskap en parlamentarisk granskning och söka bekräftelse på kammarens stöd. Om underhuset nekar förtroende måste premiärministern avgå, varpå en process för att utse en ny regeringschef inleds. Beslutet att utlösa denna mekanism ligger helt och hållet hos premiärministern, som måste rådfråga ministerrådet – även om deras åsikt inte är bindande.
I det här fallet vill Junts tvinga kongressen att uppmana Sánchez att använda detta verktyg, vilket skulle tvinga honom att mäta stödet från sina allierade ett år efter att han tillträtt. Förslaget kommer att debatteras under den nya mandatperioden som inleds i början av 2025, vilket innebär att alla parlamentariska grupper måste ta ställning.
Junts resolution kommer i en tid av eskalerande spänningar mellan självständighetspartiet och regeringen. Puigdemont anklagar Sánchez för att ha misslyckats med att uppfylla de avtal som ingåtts för att säkra hans investitur, inklusive åtaganden om officiellt erkännande av katalanska i Europeiska unionen, godkännande av en amnestilag för dem som var inblandade i Procésoch överföring av särskilda befogenheter till Katalonien.
Den här manövern har flera syften för Junts. Å ena sidan försöker man pressa regeringen att uppfylla sina löften. Å andra sidan försätter den Esquerra Republicana de Catalunya (ERC), det andra stora katalanska partiet som är för självständighet, i en svår situation. Puigdemont tvingar ERC att välja mellan att stödja resolutionen eller att fortsätta att stödja den socialistiska regeringen, vilket blottlägger de strategiska skillnaderna mellan de två partierna.
Initiativet ligger också i linje med den konfrontativa hållning som Junts intog under sin senaste kongress, där partiet bekräftade sitt åtagande att upprätthålla spänningen med den spanska staten. För Puigdemont utgör presentationen av PNL en ”vändpunkt” i relationerna med Sánchez, där det klargörs att hans parti inte kommer att stödja en regering som de uppfattar som ovillig att främja lösningar på den ”katalanska konflikten”.
PNL är visserligen inte bindande, men ett godkännande skulle kunna få stor politisk betydelse. Om initiativet får stöd från partier som PP och Vox och uppnår en absolut majoritet i kongressen skulle det sända ett tydligt budskap: en betydande del av underhuset anser att Sánchez bör underkasta sig en förtroendeomröstning.
Premiärministern är dock inte skyldig att tillmötesgå en sådan begäran. Att ignorera den, även om det är juridiskt giltigt, kan uppfattas som ett tecken på svaghet eller som en strategi för att undvika en direkt konfrontation. Omvänt skulle Sánchez genom att anta utmaningen utsättas för en parlamentsdebatt med ett oförutsägbart resultat, med tanke på det nuvarande politiska landskapets fragmenterade och flyktiga karaktär.
Puigdemonts utspel belyser också hur komplexa relationerna är mellan de partier som stöder regeringen. Sánchez beroende av fraktioner med vitt skilda agendor – som Junts, ERC och Bildu – gör varje beslut till en känslig balansgång. I detta sammanhang understryker Junts initiativ de interna spänningarna inom Sánchez koalition och den inneboende svårigheten att upprätthålla ett stabilt styre.
Dessutom väcker förslaget bredare frågor om det spanska politiska systemets förmåga att säkerställa en effektiv styrning i ett sammanhang med parlamentarisk fragmentering. Den nuvarande dynamiken, där ad hoc-avtal dikterar regeringens färdriktning, försvårar möjligheten att bygga upp ett brett och hållbart samförstånd.
Junts icke-bindande resolution introducerar ytterligare ett lager av osäkerhet i en mandatperiod som redan präglats av polarisering och brist på tydliga majoriteter. Även om förslaget inte tvingar Pedro Sánchez att genomgå en förtroendeomröstning är den politiska utmaningen obestridlig. För premiärministern kommer varje steg för att hantera denna situation att vara avgörande. Att ignorera resolutionen skulle kunna cementera uppfattningen att han undviker ansvar i ett växande missnöje bland sina allierade.
Resultatet av detta initiativ kommer att bero på de olika politiska aktörernas ställningstaganden, men det återspeglar onekligen de inneboende spänningarna i ett fragmenterat parlamentariskt system. Det belyser också en regering som är beroende av små självständighetsförespråkare och svårigheten att säkerställa ett stabilt styre i ett politiskt sammanhang som är så spänningsfyllt som Spaniens idag.