Futurism på display: Det italienska avantgardet som omdefinierade konst och modernitet

Inga slagsmål på trappan till National Gallery of Modern Art innan man går in, och ingen polibibita för att välkomna gästerna, som man föreställde sig i ”Manifesto of Futurist Cooking” som skrevs 1932. ”The Time of Futurism” är inte en renodlad Futurist-utställning utan snarare en presentation av 350 verk – målningar, skulpturer, projekt, filmer och teckningar – som ger en djup förståelse för vad 1900-talets första italienska avantgarde verkligen var. Utställningen, som öppnade i början av december och pågår till den 28 februari, har fått starkt stöd av Italiens tidigare kulturminister Gennaro Sangiuliano och har drivits vidare av den nuvarande ministern Alessandro Giuli. Den lyfter fram Italiens betydelsefulla roll i formandet av globala avantgarderörelser genom futurismen. En omistlig möjlighet för alla som besöker den italienska huvudstaden att upptäcka vilka futuristerna var, vad de åstadkom och hur deras idéer fortsätter att inspirera kreativa visioner idag. ”Utställningen hyllar den innovativa inverkan som den futuristiska rörelsen har haft i Italien och i hela Europa. Denna utställning”, säger Federico Mollicone, ordförande i deputeradekammarens kulturkommission, ”kommer att gå till historien på grund av det stora antalet verk och internationella långivare. Med futurismen blir konsten total och bryter sig loss från dukens begränsningar för att ta sig in i det dagliga livet och korsa en värld där ”allt rör sig, allt springer, allt förändras snabbt”. Resan börjar på framsidan av den franska tidningen Le Figaro, där rörelsens manifest publicerades den 20 februari 1909 under rubriken ”Le Futurisme”. Marinetti lyckades få manifestet publicerat genom en list: han blev förälskad – eller snarare låtsades bli förälskad – i dottern till tidningens delägare, en förmögen egyptier. Manifestets elva punkter upphöjer kärleken till faran, upproret som en väsentlig del av poesin och innehåller mer kontroversiella idéer, som förakt för kvinnor. På dessa sidor prioriteras racerbilen framför den bevingade segern från Samothrake. Fart, fart, fart blir synonymt med framtiden, och målet är att förstöra museer, bibliotek och akademier, som ses som symboler för det förflutna. Vid sidan av manifestet i samma rum står passande nog en eldröd Maserati, den främsta symbolen för rörelsens tidiga fas. Men utställningen går längre än till manifest för att förklara futurismens väsen. Det handlar i första hand om bilder och målningar. Giacomo Ballas ” The Arc Lamp” är en hyllning till manifestet ”Let’s Kill the Moonlight”: en gatlykta som lyser upp natten mer intensivt än månen själv. Besökarna kan också beundra porträttet av Marinetti med titeln ”Soleil”, skapat av den futuristiska konstnären Rougena Zatkova, och en hyllning till Marconi med hans uppfinningar, som symboliserar viljan att förändra människans dagliga liv. ”Många av den tidens litterära figurer tittade någon annanstans och förpassade industrialiseringen till bakgrunden, medan futuristerna”, förklarar Mollicone, ”var de enda som förstod detta epokgörande ögonblick. I dag, när vi följer deras exempel och i ljuset av den fjärde revolutionen – den digitala – måste vi ta oss an nya utmaningar för att förvalta dem och göra dem till en resurs för mänskligheten och framtiden.” GNAM förvandlas till en hangar med ett stort rött sjöflygplan och 350 verk från hela världen.

Bland målningarna med motiv från himlen och hjältemod sticker Tullio Cralis ”Innan fallskärmen öppnas” ut. Vid sidan av berömda konstnärer som Giacomo Balla och Umberto Boccioni återupptäcks mindre kända personer som Fortunato Depero. Litterära manifest blandas med målningar, framsteg sammanflätas med bevarande och reklam blir ett medel för att tränga in i samhället. ”Vi ska tillsammans uppfinna det som jag kallar trådlös fantasi […] För att uppnå detta måste man ge upp att bli förstådd. Att bli förstådd är onödigt. Vi har ju trots allt klarat oss utan det…” skrev Marinetti. Och han hade rätt. Futuristerna gav upp att bli förstådda men upphörde aldrig att bli ihågkomna. Deras arv, fullt av motsägelser och genialitet, är fortfarande centralt i debatter om modernitet och konstens ständigt föränderliga natur.