Nyårsförväntningar på migranter och flyktingar

EU:s politik för migranter och flyktingar utgör en av de viktigaste förväntningarna inför det nya året när det gäller viktiga utvecklingstendenser. Den 11 december publicerade Europaparlamentet en studie om nya metoder för arbetsmarknadsintegration, som förtjänar en noggrann analys. Författaren, professor Francesco Fasani vid Milanos universitet, börjar med att peka på några viktiga fakta: För två år sedan motsvarade den totala invandringen i EU redan 9,2 procent av befolkningen och invandringen från länder utanför EU stod för 6,1 procent. I absoluta tal, per den 1 januari 2023, fanns det största antalet utländska medborgare som var bosatta i EU:s medlemsstater i Tyskland (12,3 miljoner), Spanien (6,1 miljoner), Frankrike (5,6 miljoner) och Italien (5,1 miljoner). Tillsammans stod dessa fyra medlemsländer för 70,6% av alla utländska medborgare som bor i EU. Prof. Fasani uppskattar den illegala invandringen till mellan 1 och 3 miljoner människor. Antalet papperslösa invandrare i EU verkar vara ganska lågt (2,4 %). Sysselsättningsstatus anses allmänt vara den enskilt viktigaste indikatorn på (ekonomisk) integration på arbetsmarknaden, men även kvaliteten på arbetet är en viktig del av integrationsprocessen. Sådan jobbkvalitet omfattar löner, arbetsvillkor, kontraktstyp, arbetstider och anpassningen av jobb till arbetstagarnas färdigheter och kvalifikationer. Arbetslösheten för icke-EU-medborgare var i genomsnitt 12,2% den 1 januari 2023. Det finns dock stora skillnader i sysselsättningen bland tredjelandsmedborgare mellan medlemsländerna, med siffror som sträcker sig från 87,4 procent på Malta till 50 procent i Belgien, där varannan tredjelandsmedborgare är arbetslös! För att invandrare ska kunna integreras ekonomiskt nämner Fasani nio utmaningar: språk-, utbildnings- och anställningsbarhetsbarriärer, bostadssegregation, begränsad förhandlingsstyrka, diskriminering och fientliga attityder, tillgång till välfärdsstaten samt utformningen av migrations- och asylpolitiken. Utbildningshindren omfattar bl.a. att utländska kvalifikationer inte erkänns, särskilt inom reglerade yrken, men även inom icke-reglerade yrken. Hinder för anställningsbarhet kan övervinnas genom individuella planer för arbetsmarknadsintegration, vilket i sin tur minskar effekterna på välfärdskostnaderna. Boendesegregation är en negativt laddad term för att beskriva etniska enklaver i värdlandet. Å ena sidan skapar det positiva nätverk på kort sikt, men också en risk för ett getto på medellång sikt, med potentiella effekter på grannskapssäkerhet och brottslighet som professor Fasani verkar ignorera. Förhandlingsstyrka har ett samband med löner, som är en del av arbetets kvalitet, och med andra arbetsvillkor. Arbetsgivarsponsrade viseringssystem kan ge arbetsgivare monopsonistisk makt och i slutändan låsa migranter i ett enda jobb. För att minska diskrimineringen föreslår Fasani positiv särbehandling, även om han inte tillhandahåller några objektiva uppgifter om fördelar och negativa effekter av en sådan polemisk strategi. En eufemism för positiv särbehandling är för övrigt ”mångfalds”-främjande åtgärder. Ett annat alternativ som föreslås av studiens författare är att lagstadga om blinda anställningar, även kallat ”anonymisering”, vilket återigen strider mot principen om en fri marknad. Prof. Fasani konstaterar att migranter i EU bidrar mer till de offentliga finanserna än de tar emot.

Å andra sidan erkänner han att välfärdsförmåner, åtminstone på kort sikt, kan sänka sysselsättningsgraden genom att minska incitamenten att arbeta. Inga kvantitativa data tillhandahålls för någon av dessa teser. I studien förespråkas legalisering av migranter och flyktingar som policyutformning, men snarare genom naturalisering och inte genom beviljande av tillfälliga visum. Deportation anses vara olagligt, inhumant och opraktiskt. Slutligen förespråkar professor Fasani också en politik för asylsökande som innebär placering i områden med starka arbetsmarknadsvillkor och korta perioder för asylbeviljande. Inte undra på att studien försvarar rollen för arbetsmarknadens parter och ”andra privata organisationer”. Detta är en tredje eufemism i texten, som i detta fall motsvarar icke-statliga organisationer, vars verksamhet i EU i slutändan är beroende av spridningen av analyser som professor Fasanis. Källa till bilden: Europeiska unionens råd