Subscribe
Den 1 januari 2025 satte Ukraina stopp för transiteringen av rysk gas till Europa genom att besluta att inte förnya det avtal som undertecknades med Gazprom 2019. Detta beslut utgjorde en milstolpe i kontinentens energipolitik och inledde ett nytt kapitel i de komplicerade relationerna mellan Kiev, Moskva och EU.
Transitavtalet var en viktig inkomstkälla för Ukraina och genererade upp till 1 miljard dollar årligen i avgifter. Volodymyr Zelenskys regering prioriterade dock ett politiskt och strategiskt mål: att inte bidra, direkt eller indirekt, till finansieringen av Rysslands krigsmaskin.
Sedan 2022 hade Ukraina varnat för att landet inte skulle förnya avtalet när det löpte ut. Detta tillkännagivande gav både Kiev och EU tid att förbereda sig för konsekvenserna av denna förändring. Enligt EU-kommissionen har den europeiska energimarknaden inte drabbats av några större störningar, tack vare den diversifiering av försörjningskällor som genomförts under de senaste åren.
Anna-Kaisa Itkonen, talesperson för EU-kommissionen, konstaterade att EU har arbetat intensivt med medlemsländerna och Ukraina för att förutse denna situation. Även om flödet av rysk gas till Europa redan har minskat drastiskt sedan invasionen inleddes har länder som Ungern och Slovakien uttryckt oro för de ekonomiska och logistiska konsekvenser som ett sådant avbrott skulle kunna medföra.
Leveransavbrottet har särskilt drabbat vissa länder i Central- och Östeuropa. Ungern och Slovakien, som historiskt sett varit beroende av rysk gas och som saknar direkt tillgång till havet för import av flytande naturgas, har hamnat i en utsatt position. I Slovakien beskrev premiärminister Robert Fico åtgärden som en förolämpning och tog upp möjligheten till repressalier, som att stänga av elförsörjningen till Ukraina.
Denna inställning har dock inte delats av hela Europeiska unionen. De flesta medlemsländer har stött Ukrainas rätt att fatta suveräna beslut baserade på landets politiska och strategiska sammanhang, vilket understryker behovet av en gemensam energipolitik för att stärka kontinentens motståndskraft mot yttre påtryckningar.
EU har hävdat att man har uppnått en viss grad av oberoende från rysk gas efter att drastiskt ha minskat sin konsumtion från 150 miljarder kubikmeter per år 2021 till endast 15 miljarder 2024. Detta har varit möjligt tack vare diversifiering av källor, inklusive import av flytande naturgas från USA och Qatar, samt ökad användning av förnybar energi.
Denna övergång har dock inte varit utan utmaningar. Länder som Österrike och Slovakien har påpekat att alternativa energikällor kan vara dyrare och mindre tillgängliga på kort sikt. Bristen på lämplig infrastruktur i vissa regioner i Europa är fortfarande ett hinder för att uppnå fullständig energiautonomi.
För Ukraina har beslutet att avbryta den ryska gastransporten inte varit lätt eller utan kostnad. Förutom att förlora en viktig inkomstkälla har Kiev tvingats hantera spänningar med några av sina europeiska partners, vars solidaritet har varit avgörande sedan den ryska invasionen inleddes.
Trots dessa utmaningar har den ukrainska regeringen försvarat sitt beslut som ett nödvändigt steg mot att befästa landets suveränitet. För Herman Halushchenko, Ukrainas energiminister, har detta ögonblick inneburit en ”symbolisk seger” i kriget mot ryskt inflytande.
Slutet på den ryska gastransiten genom Ukraina har inte bara förändrat Europas energikarta utan också den politiska dynamiken i regionen. Å ena sidan har det bekräftat Ukrainas förmåga att fatta strategiska beslut trots ekonomiska och politiska påtryckningar. Å andra sidan har det visat på splittringen inom EU när det gäller hur man ska hantera konsekvenserna av denna förändring.
Detta scenario väcker frågor om EU:s förmåga att agera samstämmigt på energipolitiska och geopolitiska utmaningar. Medan vissa medlemsländer har gett sitt starka stöd till Ukraina har andra reserverat sig, vilket återspeglar nationella prioriteringar som ofta står i konflikt med gemensamma mål.
Avbrottet av den ryska gasöverföringen har varit en påminnelse om vikten av energisuveränitet i en sammankopplad men bräcklig värld. Ukraina har fattat ett svårt beslut, men ett beslut som är förenligt med landets kamp för oberoende och territoriell integritet.
För Europeiska unionen har detta ögonblick understrukit behovet av att balansera kollektiva ambitioner med medlemsländernas individuella behov. När Europa går mot ett större energioberoende blir utmaningen att upprätthålla den interna sammanhållningen och se till att den politik som antas inte bara återspeglar de stora aktörernas intressen utan även de mindre och mer sårbara ländernas.
I detta nya kapitel i den europeiska energipolitiken har Ukrainas budskap varit tydligt: suveränitet har inget pris och frihet, även om den är kostsam, förblir det viktigaste värdet att försvara.